Mont Blanc - en blåsig historia

Jag vaknar på rygg och jag har svårt att hålla tillbaka ett litet leende, jag har förmodligen snarkat något alldeles fruktansvärt i natt. En diskret blick åt sidan bekräftar saken, några av mina sängkamrater ger mig blickar som kunnat döda.

Klockan är två på natten, det är mitten av april och jag befinner mig på cirka 3000 meters höjd i Grand-Mulet hyttan på Mont Blanc. Mina sängkamrater är tiotalet alpinister som delar den stora överslafen där vi försökt att få lite sömn innan det är dags att börja gå mot toppen. Totalt är det cirka 20 personer med olika nationaliteter som i likhet med oss bedömt att vädret ska vara stabilt tillräckligt länge för att vi ska kunna nå toppen på västeuropas högsta berg och åka skidor ner igen.

Vädret ja, varför tycks större delen av den tid man spenderar i alperna gå ut på att vänta på bättre väder? Är vädret alltid så förbaskat dåligt i alperna eller beror det på att man är lite bekväm eller osäker och helst inte ger sig upp i bergen om det inte är strålande sol och vindstilla? Förmodligen är det en kombination men man vill ju gärna inbilla sig att man utnyttjar tiden maximalt och då är det lätt att glömma de där dagarna då man legat kvar och gosat under sitt varma täcke för att "det ser lite väl monligt ut".

Den här gången var vi fyra stycken som väntat på bättre väder i snart två veckor, tre svenska skibums och en kiwi. För mig, Johan och Jakob är det första gången medan Craig, från Nya Zeeland, gör sitt andra försök att åka skidor från toppen på Mont Blanc. Tidigare under säsongen har vi hunnit göra både skid och klätterturer tillsammans och vi känner oss väl intrimmade. Det är skönt att gå på tur med människor man har förtroende för, jag vet att var och en av de som är med i gruppen kan klara sig själv om det skulle krävas, eller kan hjälpa mig om jag skulle råka ut för något. Vi har också samma mål, skidåket är det viktiga. Självklart är vi sugna på toppen men det är skidåket vi vill åt, därför har alla så kallade "feta" skidor och går med riktiga pjäxor. Prylarna är tyngre än vanlig turutrustning men vi bedömer att det blir värt det på vägen ner.

Fyra dagar utan snö ville vi ha, två dagar för snön att stabilisera sig och två dagar för att göra turen. Det är relativt varmt så snön borde ombilda sig ganska snabbt. Vi har valt att gå den normala vinterleden upp på berget, via Grand-Mulet hyttan och sedan upp på nordsluttningarna till Vallothyttan på 4300 m, därifrån följer vi normalleden via toppkammen till den högsta punkten på ca 4807 m, eller nåt, beroende på hur mycket snö det är.

Extremåkning med ryggsäck
"Varför i h-te ska jag jämt envisas med att åka telisar?" frågar jag mig när genomsvettig och på trötta ostadiga ben kämpar mig nedför den branta isiga puckelpist som Colouir des Cosmiques förvandlats till. Det var säkert ett underbart åk i förrgår men nu är det bara jobbigt, inget kul alls faktiskt. Mina kompisar är redan nere och jag är sist som vanligt, men jag tröstar mig med att det är för att jag kör med lös häl, det känns bättre så i alla fall. Vi har tagit en liten annorlunda väg till Grand-Mulet hyttan, via kabinen upp till Ag. du Midi och boende i Cosmiquehyttan en natt för att acklimatisera oss lite. Tanken var att börja anmarschen med ett härligt åk på på Ag. du Midis västsida innan vi lägger på stighudarna för att börja gå uppför igen. Andra skidåkare har dock hunnit se till att "cosmiquen" är i princip oåkbar långt innan vi ens börjat fira oss in i insteget. Peter Dalles: "Tänkte inte på det" från Lorry ringer i mitt huvud när jag försöker göra av med så många höjdmetrar som möjligt i varje sväng utan att slå ihjäl mig på de hårda snökokorna.

TV-klyschor verkar bli dagens tema, "Vi hade i alla fall tur med vädret" tänker jag när jag väl är nere på Bossonglaciären och håller på att byter till "uppförsutrustning". Solen steker, snön gnistrar, och ljuset reflekteras i de otroligt vackra seracerna som jag aldrig upphör att fascineras av. Mitt i ett hav av is står jag och känner mig liten, livet kanske inte är så tokigt när allt kommer omkring. Nåja, nu finns ingen tid att stå och dagdrömma, de andra är redan på väg och jag skyndar mig att komma i ordning. Sakta men säkert alldeles för fort ändå går jag på stighudar upp till hyttan där de andra väntar.

Vi är ganska tidiga och hinner sitta i solen en stund och umgås med de andra som skall gå samtidigt med oss i natt. En av killarna är amerikansk bergsguide, det känns alltid lite tryggt, och berättar en hel del skrönor från Alaska, minusgradernas hemland. Förutom oss är det ytterligare tre svenskar i hyttan, varav en har kritpåsen kvar på selen, vi hånar henne lite för det tills hon visar varför. Inuti kritpåsen har hon en plastpåse fylld med chokladgodis, lättilgängligt, isolerat och förslutningsbart. Vi inser det smarta i lösningen och skäms lite, i alla fall tillräckligt för att bli tysta en stund. Två italienare kommer ner från berget, lite sent tycker vi men de verkar helt lugna. De har gjort toppen redan idag och vi grämer oss lite för att vi inte chansade lite mer, det har varit en underbar dag.

Morgonstund har guld i mund
Vi har egentligen inte sovit särskilt mycket, vi kom väl i säng vid tio och nu är klockan halv tre. De som låg närmast mig har troligen sovit ännu mindre. Efter en snabb frukost har vi fått på oss alla kläder, utom dunjackan som ligger i väskan. Med varmt vatten i Camelback:en och pannlampan på full styrka letar vi oss ner till skidorna. Det gäller att komma iväg nånstans i mitten, så att man slipper spåra för mycket men samtidigt inte blir uppehållen av långsamma grupper. Amerikanerna går först, de verkar starka och vi faller in bakom. Det är kallt och mörkt, plötsligt känns inte turen alls så enkel som igår då solen sken och det var lätt att se den naturliga vägen upp på berget, ganska ofta stannar vi och överlägger om rätt väg, det gäller att sick-sacka upp mellan crevasserna. Det farligaste är vägen upp till "petit plateau" där man också går under hängande seracer, faller en sådan hjälper ingen hjälm i världen, inget ställe man stannar och fikar på alltså.

Redan efter några timmar börjar Johans stighudar att strula. Kylan gör att limmet inte fäster ordentligt och det kommer in snö mellan skidan och huden. Vi försöker laga med silvertejp och det går hjälpligt en bit till. Johan känner att han sinkar gruppen och ber oss gå vidare utan honom. Vi gör som han säger, av någon anledning känner vi oss trygga på berget, det är ju så mycket folk där. Det är naturligtvis en falsk trygghet, i Chamonix har klimatet mellan klättrare blivit så hårt den senaste tiden att du aldrig kan lita på att få hjälp av någon utomstående, det enda som är säkert är att hålla ihop sin egen grupp.

Ändå splittrar vi gruppen, Craig har tagit rygg på amerikanerna de ligger cirka 30 min före oss, Jag och Jakob håller ihop och Johan har vi lämnat bakom oss, senare får vi veta att han släpade sig upp på 4000 och njöt av soluppgången.

Jag har fallit in i lunken, långsamt långsamt, skjut på med höften, sparka fram skidan, höger vänster. Det är kallt, tårna fryser, fingrarna fryser och det blåser småspik. Både Jakob och jag har neoprenmasker och skidgoggles, det känns väldigt skönt i det väder som råder. Vi är själva men ser pannlampor både ovanför och nedanför oss. Jag känner nästan omedelbart av när vi börjar komma över 3500 m, då blir allt mycket jobbigare, jag får stanna och flåsa emellanåt eftersom jag blir alltför anfådd. Jakob verkar stark, vi måste håll uppe tempot och jag faller in bakom honom, tänker mig ett snöre som sitter fast i hans skida och drar fram min skidspets i varje steg, det hjälper mig lite. Usch vad trött jag är, förbaskat att jag inte har bättre kondition, börjar jag bli för gammal för det här? Jag är ju inte ens 30! Jag får nog träna mer bara.

Uppe på Grand plateau, 4000 m, skiner solen. Det är en helt underbar känsla att känna de svagt värmande strålarna efter att ha gått flera timmar i mörker och skugga. Vi stannar och dricker lite vatten som var varmt när vi lämnade hyttan, den bitande kylan på har fått Jakobs vatten att frysa till en massiv isbit inuti väskan så vi delar på mitt, eller var det tvärtom -- jag minns faktiskt inte, vi är glada att vi har något vatten överhuvudtaget. Vi ser toppen som känns närmare än nånsin men vi vet att det är långt kvar och det blåser, det blåser hårt. Snön yr över toppkammen och det bildas långa kvastar av snörök kring toppen. Vi känner oss ändå säkra på att nå fram, neoprenmaskerna och goretexen håller elementen borta.

Stärkta av vår lilla paus på platt mark tar vi ny fart rakt över Grand Plateau mot stigningen upp mot normalleden som går upp till Vallot-hyttan. Vallot är egentligen ingen riktig hytta men vi längtar redan efter vindskyddet som erbjuds däruppe på 4362 m. Jakob känner sig stark men jag är riktigt riktigt trött, flera gånger ber jag Jakob hålla ner på takten för att jag skall kunna hänga med, jag känner mig lite orolig och det känns bra att ha Jakob i närheten. Vi är båda bekymrade över vädret men intalar oss att det känns värre än vad det är, vind brukar ju ha den effekten på människor. Vi är övertygade om att om vi når Vallot och får vila lite där kommer vi att göra toppen.

Vi vänder!
Plötsligt avtecknar sig en otydlig gestalt i snöröken framför oss, på vingliga ben kommer nån åkandes ner från krönet. När han kommer närmare ser vi att det är den amerikanske bergsguiden, han hade bara solglasögon som ansiktsskydd och det ser nästan ut som om hans ögonglober har frusit, det i kombination med nedisad mustasch, vitfrusna kinder och läppar gör att han ser riktigt illa ut. Vi bjuder på varmt te ur en termos och frågar om det är illa däruppe, mellan klunkarna meddelar han att en av hans kompisar blåste omkull och försäkrar oss att det är omöjligt att göra toppen idag. Under rådande förhållandena är det lätt för oss att fatta beslutet. Vi vänder här.

Det leder oss in på ytterligare en faktor som får mig att undra om jag passar så himla bra som alpinist egentligen, varför är det så lätt att vända? Det tycks alltid finnas tusen skäl att inte fortsätta, och endast ett fåtal för att gå på, särskilt i en situation som denna, när man möter någon som har avbrutit, är det svårt att på eget bevåg gå vidare mot något som nån annan bedömt som för svårt eller för farligt. I efterhand, med en kall öl i handen på en varm bar, är det lätt att tänka tillbaka och ångra sig: "Vi hade nog kunnat klara det", "Blåste det så mycket egentligen?" ocj "Vi hade bättre förutsättningar än de andra" ekar i huvudet. Jag brukar trösta mig med att det är efterkonstruktioner, att det är lätt att glömma hur hårt det egentligen var, men ändå nöter det där bak i huvudet.

När beslutet väl är fattat agerar vi snabbt, det finns trots allt ingen anledning att stå och såsa på över 4200 m i onödan; av med stighudarna, korta av stavarna och knäpp pjäxorna. Försiktigt glider vi ner över den hårda skaren, allt som skulle kunnat kallas för snötäcke har blåst bort för länge sedan. Nere på Grand Plateau är det lite lugnare, solen har gått upp och nu värmer den faktiskt på riktigt, vi har ändå gott om tid eftersom vi aldrig gick mot toppen och Jakob och jag bestämmer oss för att vänta på de andra.

Det stora åket
När vi återförenats är det dags för det vi egentligen är här för, skidåkningen. Vi åker några hundra höjdmeter i taget och denna gång håller vi ihop gruppen. Jag Jakob och Craig ser efter varandra så att inget händer eller nån blir efter, egentligen går det på ren rutin från andra turer och större åk som vi gjort tillsammans. Vi försöker också komma undan lite från de andra, vi är avsevärt snabbare med våra feta skidor och vi resonerar att vår åkstil belastar snön minimalt, alltså är det farligare för oss att vara på samma ställe som dem, än tvärtom. I början tar vi det väldigt försiktigt eftersom vi är lite osäkra på terrängen men allteftersom vi hittar bättre kan vi också dra på lite mer.

Jag bestämmer mig för att försöka njuta så mycket jag kan, det var ändå skidor jag ville åka. Nedanför mig breder Mont Blancs inbjudande nordsida ut sig som ett stort vitt lutande salsgolv, här och där är det lite sprickor i parketten men de är lätta att undvika när jag dansar nedåt i stora svepande svängar. Snart är toppen glömd och jag njuter i fulla drag av åkningen, flera gånger snikar jag åt mig chansen att köra först, vinden har suddat ut vår egna spår och jag ser ingen annan när jag tar fart utför sluttningarna, det är bara berget och jag. AK-raketerna skär som rakblad genom det fjäderlätta pudret och i varje rytmisk sväng upplever jag harmonin med telisar i puder. Jag är så lycklig att jag kör telisar, det här är det bästa jag vet!!

De sista svängarna ner mot hyttan går med full fart och självklart drar jag på lite extra när jag ser att de andra sitter på uteplatsen och tittar. Jag gör en sista stoppsladd innan jag vänder mig om och kollar spåren samtidigt som jag märker att det där fåniga leendet sprider sig över ansiktet, som vanligt efter ett riktigt bra åk.