Modig eller dum i huvudet?

...det liksom spritter i hela kroppen och varenda kroppsdel fullkomligt överfylls med adrenalin så det nästan sprutar ur öronen på en! Min resa med U.C.P.A blev en succé!
- En historia om ett efterlängtat återseende med alpernas pudersnö och om en ny bekantskap i U.C.P.A

Av: Goldwin

I oktober var allt klart – jag skulle äntligen få återvända till Alperna i vinter! Beslutet hade jag tagit långt innan, ja redan i mitten på juli hade avsaknaden på snö blivit för stor för mitt skidåkarhjärta och jag letade febrilt efter resor på nätet och pratade om skidåkning hela sommaren. Min omgivning måste ha trott att jag fått solsting i sommarvärmen och kunde inte förstå att jag kunde tänka på snö och minusgrader när det var 30 grader varmt ute!

Så en dag under teaterrepetitionerna på Frösön kom en god vän med en idé: ”Du Ullis som är så skidfrälst borde åka med U.C.P.A till Frankrike!” U.C.P…vadå? sa jag lite förundrat och hade ingen aning om vad Kalle snackade om. ”Ja, de kör jätte billiga bussresor till franska alperna och….” Vet inte om Kalle han säga så mycket mer – mentalt var jag redan på väg ned genom Tyskland vid det laget iförd full skidutrustning! Så i september när vinterkatalogen äntligen kommit från U.C.P.A (som jag beställde redan i augusti och deras hemsida hade fått 20 besök av mig per vecka), så lyfte jag luren och ringde.

Jag hade bestämt redan från början att jag skulle åka själv, helt själv utan att känna en kotte och det var när folk i omgivningen frågade vem som skulle hänga med som alla kommentarerna kom! Det var allt ifrån Du é ju inte riktigt klok du! till att Det är tufft gjort att åka själv bara sådär! Själv brydde jag mig inte så mycket om alla reflektioner, utan såg mest fram emot det magiska datumet - den 17 januari 2003...


Resfeber?
Så var det dags! Här hemma gick alla och pratade om SkiWeek i Vemdalen, medan jag mest satt och suktade efter snön i Argentiére/Chamonix som var mitt resmål. Det var tidig revelj på avfärdsmorgonen. 06:30 skulle bussen lämna centralen i Stockholm dit jag tagit mig redan kvällen innan från Östersund. Så bar det äntligen iväg för att 2690 km, 30 timmar, två färjor, fyra videofilmer, lite förtäring, ett slott, några timmars sömn och ett bergspass senare vara framme och slutligen kunna stiga av bussen och andas in den friska alpluften! Aah - härligt!

Jag säger vi trots att jag reste iväg själv; för från och med att jag stigit på bussen var man inte solo längre! Där satt 25-30 personer likasinnade, lika snögalna, förväntansfulla åkare som jag direkt kunde identifiera mig med. Från Piteå i norr till Stockholm i söder och innan vi nådde färjan i Helsingborg var bussen full av ännu fler entusiastiska varelser som ändå knappt fått stå på skidorna än den här säsongen till skillnad från undertecknad! Med andra ord så var det rent ut sagt omöjligt att inte bekanta sig med dem som satt i en radie av 4 meter närmast runt omkring en! Tror aldrig jag diskuterat så mycket skidåkning på 30 timmar!!

Bra, bättre, bäst
På söndagsmorgonen var det äntligen dags för det första åket! Det pirrade i benen och man kunde inte komma ut i backarna nog fort! Med hänförande omgivningar, strålande väder och underbar skidåkning kände jag redan att denna vecka med skidåkning skulle bli något utöver det vanliga. Det var bra med snö, dock inga mängder med nyfallen pudersnö –ännu! Men samma kväll började små frusna flingor singla ned från den mörka himlen och innan veckan var slut så skulle vi börja undra om det någonsin skulle ta slut.

Vår dagliga utsikt
Under de följande dagarna fick vi också dras med en del dimma som tyvärr gjorde att det bitvis kändes som att åka runt i en tetra med Fjällfil. I och med att man inte ser vad som väntar framför en, alla konturer försvinner spårlöst och även balanssinnet påverkas så börjar kroppen säga ifrån! Att vi befann oss på höjder upp till 3200 m.ö.h var jobbigt första timmarna men dimman kom att bli en värre rival.

En av de stora fördelarna när man åker med U.C.P.A är att man definitivt kommer att utvecklas som skidåkare. Dels för att man och placeras i en grupp där alla är på någorlunda samma åkskicklighet (mellan graderna A som är enklast och upp till F+ som kör hårt och mycket offpist). För det andra att man utrustas med en yrkesguide (och lavinutrustning när omständligheterna så kräver!) som på ett säkert och proffsigt sätt tar dig till den för dagen bästa åkningen, ned genom branta snöfyllda korridorer och lär dig knepen för att bemästra skidorna på ett sätt som man, ibland, inte trodde var möjligt!

Tack vare guiden och gemenskapen i gruppen så vågade vi tillsammans trotsa dimman och på torsdagen fick vi belöning för att ha åkt runt åksjuka i den mestadels helvita omgivningen! Under natten mot torsdagen hade de tre dagar långa snöandet upphört, solen steg långsamt över Mont Blanc-masiven och lyste upp det vita guld som fullständigt vräkt ned de sista dagarna! Samtidigt hörde man lavinerna mullra mellan bergen då pistörerna var ute för att göra berget lite säkrare åt oss och minimera risken för ”den vita döden”.

Den dagen kom att bli den absolut bästa skiddagen i hela mitt liv (hittills i alla fall men jag tvivlar på att det kommer något liknande)! Har aldrig åkt bättre; midjedjup pudersnö, strålande sol på en blå himmel och minusgrader! Om du är skidåkare och någon gång sett ett riktigt bra (offpist) åk på film, bild eller kanske till och med har fått uppleva det själv så vet du hur det känns; det liksom spritter i hela kroppen och varenda kroppsdel fullkomligt överfylls med adrenalin så det nästan sprutar ur öronen på en! Allt stämmer! Man har hittat känslan, det berömda flowet, – det som all skidåkning egentligen går ut på – och det är bara att njuuuuta!!

Uppenbarligen var det fler än jag och dem jag åkte med som fått uppleva samma sak den dagen, för när vi kom ned på afterskin på Savoyen och till centret där vi bodde gick alla runt med ett löjligt leende på läpparna och hade en lite dimmig blick - och jag lovar, det berodde inte på ölen! Alla hade fått sitt livs åk den dagen och till och med de bofasta i trakten pratade om att såhär bra skidåkning hade det inte varit på 15-20 år! Man började förstå att man varit med om något speciellt…


Välbehövligt depåstopp
Vi bodde faktiskt inte i Chamonix, nog för att organisationen har ett center där också, men den erkänt bästa skidåkningen i samma dal ligger 6 km norr om alpernas skidhuvudstad och heter Argentiére. Byn är verkligen liten! ”Om man inte börjar bromsa innan man kommer till byn passerar man den utan att veta om det eftersom huvudgatan bara är 300 m lång….” sa vår bussvärd Pedro som till vardags jobbar på Globen men som två veckor om året sliter sig från sound checking och lysramper…

De få timmar vi inte körde rally på skidorna uppe på berget ägnades åt några få saker; sova, fylla på bränsle (äta) och diskutera skidåkning. Mycket mer hann eller orkade man inte med! Det är ökänt att guiderna älskar att köra skiten ur kaxiga svenskar och sanningen är den att man inte har en chans att hänga på dem när de åker som de gör i vanliga fall. På jobbet kör de bara på 40-50 % av sin förmåga, medan vi dödliga försöker hänga på så gott det går…! Så nätter med fest långt in på småtimmarna var uteslutet om man är där för att åka skidor – vilket 97 % av alla 300 svenskar, fransmän, belgare och engelsmän som bodde på centret hade som syfte!

Ett av de stora plusen på resan var maten på centret! Tre rätter så gott som varje dag; soppa, varmrätt, efterrätt, ost och bröd! Man åt sig nästan mer än mätt och en annan som sett fram emot att få gå ut och prova det franska världsberömda köket hittade ingen anledning till att lämna centrets matsal! Vad gällde drycken till maten så fick man ju inte glömma bort att vi befann oss i Frankrike – vinets hemland…

Vid \"Soptunnan\" vid Buchard-liften
Ville man av någon anledning skingra tankarna med annat än skidåkarsnack mellan middagen och sängdags så anordnades det en del aktiviteter på centret eller vad sägs om cabaret, disco eller ett parti Risk? Sysslolös behövde man i alla fall inte vara innan man stupade av trötthet som en slagen hjälte in på de enkla små rummen med de andra fem rumspolarna. Hade skidguiden lyckats ordentligt under dagen så var risken att göra en ”Stig-Helmer i annexet” det vill säga att vakna i full skidmundering när väckarklockan ringde 06:50….


Hemma bra men borta bäst
Till slut så kom den sista skiddagen som också innebar hemfärd. Det var lördag och vi som absolut ville åka mer fick ge oss iväg utan guide. Jag och en kompis gav oss iväg med Grand Montet (och all lössnön som låg där uppe) som mål, vilket innebar ett väldigt köande till de båda kabinbanorna då alla tycktes ha samma mål som vi! Efter att ha köat i 90 minuter såg vi äntligen slutet på kön, trodde vi! Då stänger de på grund av hård vind! Snacka om att bli snuvad på konfekten! Lite purken fick man så snällt gå ut därifrån och hitta alternativ åkning innan det var dags att maka sig ned åt byn en sista gång….

Jag kan ju säga så mycket att det inte var kul att komma ned på U.C.P.A-centret och packa ihop! Jag ville inte åka hem! Det gjorde mig detsamma att C-kursen börjat här hemma eller vad B-uppsatsen som gått upp dagen innan jag åkte skulle få för betyg! Just då var skidåkning allt som betydde något och det som gjorde livet värt att leva! Att jag dessutom skulle åka Göteborgsbussen hem till Sverige gjorde det hela ytterligare lite surare, de flesta man umgåtts med befann sig på Stockholmsbussen. Fast å andra sidan hade man ju lärt känna en hel del nya människor från västkusten också... Fast mest trist var det nog att behöva lämna Arentiére över huvudtaget!

Väl hemma igen så kunde jag bara med ett stort leende konstatera och meddela till alla tidigare skeptiska personer att min "soloresa" med "U.C.P....vadå?" varken var modigt eller dumt för huvudet - det var en höjdare som jag definitivt kommer att göra om!Hela (skid)världen för mina fötter

Här huserar vi som som diggar UCPA-resor

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2003-04-17 08:14   tango
Betyg: 4
Kan bara instämma, har varit i Argnetiere med UCPA 13 ggr, så jag har nästan en säsong där fast utspridd över 10 år ;-)

/Patrik
 
2003-04-27 16:11   Magnus H
Betyg: 5
Bra artikel, inspirerande...måste nog spara några semesterdagar till vintern...
/Magnus
 
2003-04-28 10:22   björner
Betyg: 4
Harligt, jag kanner igen mkt. Vi hade samma forhallanden v 6 i Argentiere. Att i slutet pa veckan aka Envers du Plan fran Aiguille du Midi i stralande solsken efter att det fallit 1,2 m sno var ett minne for livet. Ser fram mot nasta år.
 
2003-05-03 10:15   flinga
Betyg: 5
Suverän artikel. Som taget ur mina tankar. Var i Argentiere v.14. vi hade alla typer av väder. Finns mycket kvar att göra så jag laddar redan för nästa år.
 
2007-07-23 22:11   Mickzan
Hej hej!

Jag tänkte själv göra min första UCPA resa snart. Till Frankrike och lära mig surfa! Hoppas på att det också blir en höjdare ;)
 

Läs mer

Under Lagos yta

En resa genom Lagos slumområde. 1 kommentar

Höjdarjobb

Mikke Erikssomn beskriver bergsguidens vardag. 1 kommentar

Hornstrandir Island 2018

Berättelsen om en tvådagarsvandring genom naturreservatet Hornstrandir på nordvästra Island i augusti 2018. 4 kommentarer
Marcus Perfjell har nu cyklat 250 mil genom sju delstater, hemlösa, kristna, skjutglada, vanliga amerikanare har alla hälsat honom välkommen. Här kan ... 2 kommentarer

Glidsnöskor

Ett alternativ till vanliga snöskor - glidsnöskor. De är en korsning mellan snöskor och skidor, med stor bäryta och fasta stighudar. I utseende ... 2 kommentarer

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.