Artiklar > Livet i fara

Livet i fara

Av: Corax

Jag har många gånger fått frågan om jag vid något tillfälle känt att mitt liv varit i fara. Det har jag definitivt, vid flera tillfällen. Oftast har det bara varit under några få sekunder och man har inte haft tid att analysera situationen eller tänka speciellt mycket. Vid ett tillfälle var det dock en långsam process och jag hade gott om tid att begrunda mitt eventuella öde. Som framgår av historien, var jag under perioder inte vid mina sinnens fulla bruk och verklighetsbilden var minst sagt suddig. Det som följer är i stora drag vad jag minns från några kritiska dygn i ett vinterkallt Tibet 1997.

Tsangpos norra strand.

Resans kritiska flaskhals.

På vår långa färd mot oasstaden Kashgar i västra Kina hade vi äntligen nått fram till en av höjdpunkterna på resan - korsningen av den mäktiga floden Tsangpo, som under sitt senare flöde är mer bekant under namnet Brahmaputra. Vi hade under lång tid känt både spänning och upprymdhet och kanske också en smula tillförsikt inför korsningen av floden. Det fanns ingen bro och floden är vid detta ställe ca 120 meter bred och temperaturen i vattnet är i februari strax över nollan. Jag cyklade de sista metrarna fram till den X-formade träställningen vari den 4-5 cm grova vajern, som leder till Tsangpos norra strand är förankrad. Vajern som förhoppningsvis skulle erbjuda oss en väg över till andra sidan av den stålblå, stilla flytande floden. Den nordliga stranden låg så nära, men ändå så långt bort. Om vi inte lyckades ta oss över här, väntade en lång väg tillbaka och en ca 700 km lång omväg genom ett isande kallt Tibet.

De första indikationerna om att något var fel.

Jag kände mig mycket upprymd till mods och väntade på att mina två följeslagare Ben och Cam skulle dyka upp. En kortare frossbrytning skakade min kropp från topp till tå. Funderade vid tillfället inte nämnvärt över detta och började koka lite mat och te för att få energi för den stundande korsningen. Då vattnet i mitt kokkärl så sakterliga började sjuda, kom nästa frossbrytning. Denna gång var den så kraftig att jag spred ut all mat jag hade haft i händerna över hela min kokutrustning. Det snurrade ordentligt i huvudet och jag började dåsigt plocka ihop de spillda nudlarna. Vad var det som hände med mig? Efter en halv minut mådde jag återigen bra, bara för att sekunder senare drabbas av ytterligare en attack. En konvulsion som fick mig att bita ihop tänderna så det nästan svartnade för ögonen. Jag började bli orolig och värre var, att efter denna attack kunde jag inte bli varm igen. Trots den relativt varma solen, frös jag in i märgen. Jag slevade i mig nudlar och drack stora mängder värmande te, men inget gav mig värmen tillbaka. Jag kröp ner i min sovsäck och väntade på de andras ankomst.

Malaysia eller Tibet?

Någon ruskade mig våldsamt. Först fattade jag inte vad som hände eller vem som hade greppat min axel och än mindre var jag befann mig. Sekunden innan hade jag ju varit i ett tropikvarmt hotellrum i Malaysia. Ben undrade vad jag höll på med och om jag var ok. Visst var jag ok. Kände lögnen nästan samtidigt som jag uttalat den. Med ett forcerat leende reste jag mig upp. Ben var redan i full färd med att klättra upp på X-konstruktionen, för att undersöka möjligheterna för korsningen. Jag hade inte minsta intresse av vad han höll på med och ville helst av allt krypa ner i sovsäcken och återvända till det varma Malaysia. Cam anlände med något vilt i blicken. Det var här han skulle pröva sin konstruktion och idé - att "cykla" över Tsangpo. Hastigt började han montera av bakhjulet på sin cykel och satte på sitt egenhändigt konstruerade bakdrev. Snabbt klättrade han upp på X-et och angjorde sin uppfinning. Idéen som fötts en dryg månad tidigare i Katmandu, var att låta vajern löpa under det modifierade bakdrevet och att cykeln skulle hänga lodrätt därifrån. Cam hade för avsikt att sätta sig på styret och trampa med händerna, för att på detta sätt ta sig över Tsangpo. Jag hade tidigare tyckt att idén var mycket intressant, men nu stod jag bara där tomt stirrande och kunde knappt ha brytt mig mindre. Jag var helt enkelt inte intresserad av något annat än att bli varm och sova. Jag vet inte riktigt vad de andra två kom fram till, men kontentan av det hela var att de ansåg att ett försök att korsa floden redan denna dag inte var realistiskt. Jag kände mig mycket belåten då Cam föreslog att vi skulle hitta en campingplats och slå läger för natten. Skakande och yr raglade jag över sanddynerna mot den tilltänkta tältplatsen.


Cams specialkonstruktion, som han hoppades skulle föra honom till andra sidan Tsangpo cyklande. Sitt på styret och trampa med händerna!

Feberdrömmar

Allt var som i ett töcken. Jag vakande av att någon skrek. Upptäckte till min förvåning att jag somnat med huvudet i en kastrull nudlar och att jag hade alla mina kläder, inklusive vandrarkängor, på mig i sovsäcken. De andra bjöd in mig till sitt tält för planerande och ett mål mat. Jag fattade inte vad de pratade om. De diskuterade planer om hur de skulle ta sig över floden. Jag stirrade frånvarande på en puttrande kastrull fylld med en sörja av kex, jordnötter och socker. Någon hade tydligen frågat mig något, för Cam grep tag i min haka och bad mig att titta honom i ögonen. Jag kom till sans för några sekunder och jag såg oro och allvar i hans stadiga blick. Jag ljög återigen om att jag var helt ok, men medgav att jag kände mig lite sliten. Minns inte mycket mer av den natten, eller mer korrekt, av vad som egentligen hände. Feberdrömmar kastade mig skoningslöst från världsdel till världsdel. Jag pendlade mellan underbara drömmar om varma bungalows vid paradisstränder till mardrömsscenarier som förhoppningsvis inte existerar någonstans i universum.

Förberedelser

Jag vaknade med ett ryck och kastade mig i panik ut ur tältet och landade med huvudet före i den pudersnötäckta sanden. Vet fortfarande inte varför jag kastade mig ut ur tältet, men jag kom till sans då den kalla morgonluften slog mot mig. Sakta borstade jag bort snön och sanden ur skägget och tittade ner mot floden. Cam och Ben var redan vid X-et och arbetade för fullt med att hänga upp en cykel från vajern. Långsamt traskade jag ner mot floden. Det var en blek, kall och konturlös dag. I den lätta dimman hade man svårt att urskilja den andra sidan av floden, men jag såg ändå att några män stod där och gestikulerade. Ben försökte med en galnings beslutsamhet föra en konversation med männen på andra sidan. Avståndet var långt för någon form av meningsfyllt utbyte och att Bens ordförråd på kinesiska inte var på mer än ca 30 ord verkade inte bekomma honom. Jag sjönk sakta ihop mot en liten grushög och försäkrade återigen Cam om att jag bara var lite trött på grund av dålig sömn. Han ruskade sakta på huvudet och försökte få Ben att avsluta konversationen och hjälpa honom med några detaljer i utrustningen. Jag måste återigen ha somnat och då jag kom till sans var det nästan mörkt. Jag var insvept av något vitt amorft töcken och förstod med svårighet det Cam berättade för mig. De hade lagt planen om att "cykla" över åt sidan och hade hittat diverse metallskrot som de kunde hänga upp cyklarna med. Jag var förbryllad. Då han berättade historien kändes den bekant. Klara minnesbilder av det Cam berättat dök upp och jag tror mig idag vara säker på att jag antagligen, någon gång under dagens lopp sett dessa saker ske.

Den sista måltiden

Ben och Cam tog hand om mig under kvällen. De kokade våra sista portioner mat och tvingade mig att äta. Jag vet inte varför, men helt plötsligt kände jag att jag var tvungen att kravla tillbaka till mitt tält. Jag kollapsade halvvägs in i öppningen på tältet och gled in i någon form av halvvaket tillstånd. Skrattade nästan hysteriskt åt en högljudd verbal holmgång från tältet bredvid, som behandlade tomatens tillhörighet i frukt-, eller grönsaksriket. Senare hörde jag att Ben, som är av mycket rastlös natur, hade kommit på en ny idé om hur vi skulle kunna korsa Tsangpo. De kom till mitt tält och berättade att de skulle gå ner till X-et och samtidigt hämta mängder med friskt vatten åt mig. Fick för mig att Cam talade sakta och tydligt, med samma sorts ordval man använder till ett barn.

 

Ut i den stormiga vinternatten

En gigant höll på att slita sönder mitt tält. Jag brydde mig inte. Någon skrek. Jag kände tältduken pressas mot mitt ansikte. Jag vände på mig. Åt lite socker och ångrade mig genast, munnen klibbade igen. Någon skrek igen, denna gång mer avlägset. Öppnade en flaska vatten och drack de sista kvarvarande kalla dropparna liggande. Mitt tält höll på att slitas i stycken och någon skrek igen. Jag gled återigen in i någon form av dvala. Jag vaknade till sans av att jag höll på att kvävas och samtidigt frysa ihjäl. Slet bort packväskan från mitt ansikte och skakade så det kändes som om jag höll på att falla i bitar. Någon hade ropat. Jag skrek på Ben och Cam. Inget svar. Kunde de höra mig över stormens ylande och sanddrevets piskande på tältdukarna? Tyckte mig höra ett rop i fjärran och fick en förnimmelse om att något var väldigt allvarligt var på väg att hända. Fick tag i min lilla ficklampa och öppnade tältet. Slogs nästan tillbaka in av mycket kraftiga stormbyar, som förde med sig mängder med sand och snö. Slet åt mig sovsäcken och kröp över till mina kamraters tält. I byarna låg det nästan platt mot marken och det stod snabbt klart för mig att det var obefolkat. Sanningen briserade i mitt feberdruckna huvud. De var i nöd därute i stormen. Det måste vara deras skrik jag hört tidigare. Jag försökte ställa mig upp men det fanns inte en möjlighet. Benen bar mig inte och stormen gjorde inte saken bättre. Jag började krypa uppför en sanddyn. Trasslade hopplöst in mig i sovsäcken och svor långa ramsor över sand i ögonen. Jag antar att det måste sett mycket tragikomiskt och patetiskt ut då jag baklänges började krypa uppför den vindpiskade sanddynen.

Minnesluckor och eufori

Minneslucka. Det första jag minns är att jag satt med ficklampan i handen och med en robots precision satt och blinkade med den. Tre gånger bakåt, tre åt höger, tre framåt och tre åt vänster. Har inte en aning om hur länge jag satt där på toppen av en sanddyn och upprepade proceduren eller åt vilket håll tälten och floden låg. Mitt ansikte var kallt och varmt på samma gång. Det sved i ögonen. Min sovsäck var belagd av en sörja av sand och snö. Min vänstra hand hade ingen handske och jag hade ingen känsel i den. Jag frös och svettades samtidigt. Bakåt, höger, framåt, vänster. Jag log. Jag kände mig upprymd. Stirrade ut i mörkret och hoppade till av irrationell skräck varje gång jag såg ljuskäglan från min ficklampa träffade virvlande snöflingor. Ljuset störde på något sätt det perfekta mörkret omkring mig, ändå visste jag inom mig att jag var tvungen att fortsätta med denna procedur även om jag stundtals inte förstod varför. Ett skrik, långt borta i mörkret. Kunde inte avgöra varifrån. Kände mig irriterad och samtidigt upprymd. Minns inte om jag besvarade ropet, men jag tror inte det. Irritationen över att bli störd i mitt euforiska tillstånd tryckte ner rationella tankar. Någon skrek igen. Jag försökte besvara men kunde inte få fram ett ljud.

Återkomst

Minneslucka. Min oskyddade vänsterhand var helt plötsligt inne i sovsäcken. Bakåt, höger, framåt, vänster. Allt var varmt och mörkt. Någon skrek igen, denna gång så nära att jag hoppade till och skrek av ren impuls ut ett svar. Någon vrålade igen och jag hoppade återigen till, denna gång på grund av att något blått kom in i ljuskäglan. Sand. Snö. Någon eller några släpade mig. Jag föll nedför mjuka sluttningar. Hörde någon svära över förfrysningsskador. För mig var omgivningarna outhärdligt varma. Mer sand och snö. Frasande av diverse tygmaterial. Stormens infernaliska tjutande. Bakåt, höger, framåt, vänster.

Den bistra verkligheten

Det var kallt. En frisk kyla som snabbt fick mig att kvickna till. Jag kände mig oerhört mycket bättre än kvällen innan och då jag tänkte tillbaka, kändes det som ytterligare en feberdröm. Ben och Cam satt ihopklämda i tältöppningen och tittade allvarligt på mig. De förklarade situationen utan omsvep, Ben med stor inlevelse, Cam med en kall, saklig och bekymrad framtoning. Förutom en handfull Tsampa hade vi ingen mat kvar. De var absolut tvungna att ta sig över floden under dagen, annars skulle de bli för svaga och kanske inte lyckas senare. De var båda överens om att jag inte var stark nog att klara det. De hade kommit på ett bra sätt, men det var ett mycket fysiskt krävande företag som jag inte under några omständigheter skulle ge mig på det denna dag. Lösningen var att någon eller båda skulle ta sig över till andra sidan floden, inhandla proviant och sedan antingen komma tillbaka eller skicka över mat till mig. Jag kände mig för stunden mycket klar i sinnet och förstod exakt vad det innebar. Jag skulle bli lämnad ensam. Cam klargjorde att han kunde stanna hos mig, men mellan raderna kunde jag utläsa att han definitivt ville ta sig över till andra sidan omgående. Jag klandrade dem inte. De var båda hårt medtagna av nattens vandring i stormen och av de tidigare strapatserna genom Tibets mycket krävande omgivningar. Jag tvekade inte då jag sa att det inte var tal om att de skulle behöva stanna för att hålla mig sällskap, det var bättre att de tog sig över, räddade sig själva och skickade över mat. Ben såg lättad ut och började genast bryta lägret. Ett plågat uttryck spred sig över Cams slitna anlete och han klappade mig på axeln och lovade att, så snart de nått andra sidan skulle skicka över mat.

De andra ger sig iväg - ensam

Jag såg på avstånd hur Cam riggade upp sin cykel, för att sedan klättra upp själv och angöra sig till vajern. Långsamt gled han ut över den grå-blå vattenytan. Jag var mycket svag, men nyfikenheten tog överhand och jag började sakta snubbla ner mot floden. Jag kom ner precis i tid för att höra Cam salutera till oss om att han var på den säkra sidan. Han hade fäst ett tunt rep längs vajern och Ben började dra tillbaka klätterselen Cam hängt i. Ben svor och deklarerade att en ny storm var i antågande. Jag tittade västerut och insåg att han hade rätt. Tunga svarta moln kom i rasande fart mot oss. Jag kände en våg av glädje rusa genom mig. Jag kanske inte skulle behöva bli lämnad ensam kvar på sydstranden, men då jag tittade på Ben insåg jag omedelbart att så var fallet. Hans ögon nästan glödde av beslutsamhet och jag kände att han blivit än mer taggad av den inkommande snöstormen. Ben riggade upp sin cykel och var klar att påbörja sin överfärd, samtidigt som de första snöflingorna kom ridande på våldsamma stormbyar. Cam vrålade något om att han inte skulle ge sig av under rådande omständigheter, men Ben ignorerade honom totalt. Redan i början av stormen hade vajern kommit i våldsam gungning, men Ben brydde sig inte det minsta. Med något rabiat i blicken, hängande upp och ned under vajern skrek han åt mig att mat skulle komma så snart de kunde komma över någon. Jag önskade honom lycka till och gick med tunga steg mot tältet. Jag vände mig om en sista gång och såg att Ben redan var halvvägs över. Med vansinnig frenesi, vilt pendlande i sidled, drog han sig mot den nordliga stranden.

Tankar om en nära förestående hädangång

Jag återvände till mitt tält. Åt kall Tsampa och började grubbla över livet i allmänhet och min situation i synnerhet. Hade de gjort rätt som lämnat mig? Vad kunde de gjort istället? Vad hade det löst om en av dem stannat? Vädret kunde förvärras så att två personer istället för en kanske skulle fått sätta livet till. Hade jag lämnat en av dem om jag varit en av "de friska"? Skulle jag återfå krafterna i tid? Skulle de kunna skicka över någon mat? Hade jag styrka att ytterligare en gång stappla till floden och dessutom orka dra över en säck mat? Tankar om död började infinna sig. Jag försökte skriva ner de senaste dagarnas händelser för att inte fundera för mycket. Då jag var klar återkom tankarna. Jag var inte rädd för att dö, så mycket var klart, men allt kändes så orättvist. Att gå hädan på en plats som denna, ensam och tusentals kilometer från mina bästa vänner och underbara morföräldrar. Det var så mycket mer jag ville ha ut av livet, så mycket mer jag ville göra innan det var dags för den sista färden. Jag vaknade abrupt ur mina funderingar av att jag var fruktansvärt törstig. Hade tydligen inte den gångna nattens kritiska situation i tillräckligt färskt minne och snubblade ut i stormens mörker för att hämta vatten.

Föda!

Jag hade antagligen haft tur och hittat tältet omedelbart natten innan. Jag vaknade apatisk, men ändå relativt ok. Tittade ut och såg några små svarta gestalter röra sig mot X-et på andra sidan floden. Då de kommit fram började de gestikulera och ropa. Mat! Bara tanken på mat gav mig energi att ta mig ner till floden utan större problem. Min gamla blå ryggsäck var upphängd på andra sidan vajern och Cam och Ben skrek om att de köpt massor med mat år mig. Jag klättrade mödosamt upp på X-et och började hala in den tunna linan. Det var till en början ganska lätt, men ju längre jag var tvungen att hålla mig fast runt den grova stocken och samtidigt dra in linan började krafterna svika mig. Min högerhand blödde ymnigt av friktionen mot repet och jag förbannade mig själv över att jag inte tagit med mig handskarna. Jag fick slutningen tag i min slitna ryggsäck och lyckades med stora ansträngningar knyta upp knuten som höll den vid vajern. Jag och säck föll ungefär samtidigt till marken och nästan innan jag tagit mark började jag desperat öppna den. Underbara kex, konserver, råa nudlar, godis och annat åts med otrolig hastighet. Jag kröp ner till floden och drack kopiösa mängder kallt vatten. Efter det första skråvmålet begav jag mig snabbt mot tältet och fortsatte ätandet. Det var över en vecka sedan jag ätit mig mätt och med stinn mage somnade jag nöjd i mitt tält. Vaknade en gång under natten och åt ytterligare ett jättemål mat.

Mot den norra stranden

Jag var full av adrenalin då jag vaknade. Det var en viktig dag i mitt liv, kanske den viktigaste. Det låter kanske bombastiskt, men jag kände att jag skulle ta mig fan korsa floden och återvända till livet. Hade en ganska kraftig muskel- och ledvärk, troligtvis efterdyningar av de senaste dagarnas feberattacker. Jag lyckades utan problem få upp min cykel och hängde på min utrustning. Därefter tog jag på mig selen och klättrade upp till vajern. Det var långt till andra sidan. Floden flöt stilla och såg mycket harmlös ut, men jag var övertygad om att om rep eller sele skulle brista skulle allt vara över. Jag drog först mig själv tre meter framåt längs vajern och sedan halade jag in cykeln efter mig. Proceduren upprepades tills jag var 3/4 delar över. Det var först då krafterna började tryta och jag kände mjölksyra sjuda i armarna. Dessutom hörde jag ett olycksbådande krasande ljud i en av de kasserade taljorna vi hittat på stranden, varifrån min cykel och all utrustning hängde. Jag försökte att inte tänka på detta och tröstade mig med att det inte var upphängningsanordningen jag hängde i som började ge vika. Slogs mot mjölksyran de sista 30 meterna och påhejad av Cam och en Tibetansk herde nådde jag till slut X-konstruktionen. Såg med förvåning att Cam kedjerökte och frågade honom om när han börjat röka. Till svar fick jag att saker och ting förändras under ovanliga förhållanden och att det fanns underbara restauranger i den lilla staden Saga, som låg endast tre kilometer bort.


Den sista biten var armarna fulla av mjölksyra och det knakade betänkligt i en av de kasserade gamla taljorna, lyckligtvis inte i den jag hängde i...

I paradiset

Då jag senare på kvällen åt mitt livs kanske godaste måltid kände jag någon form av stillhet breda ut sig i min värkande kropp. Jag hade klarat mig och nått flodens norra sida. Sidan som bara något dygn tidigare tett sig som en illusion av ett Shangri La utom räckhåll. Nu var jag äntligen där och ett antiklimax uteblev. Allt var underbart. Då vi avslutat målet och begav oss mot hotellet var det som att vandra i en dröm. Sönderslagna ölflaskor krasade under mina fötter. Stanken av mänskliga exkrementer fyllde luften. Några redlöst berusade Tibetaner gjorde sitt bästa för att hålla sig på benen och på samma gång hänge sig åt ett knivslagsmål. Jag rundade en död hund som låg mitt på gatan och tittade på en kvinna som satt och gjorde toalett en halvmeter utanför sin egen butik. Inget bekom mig. Allt tedde sig vackert. Cam deklarerade att hotellet var en avgrundsupplevelse, fylld med loppor och löss och att de nästan kvävts där natten innan då de värmt upp rummet med hjälp av brännande av jakspillning. Jag kröp ner i sängen med kläderna på och drog upp de stinkande täckena över huvudet. På sina ställen var de så stela av ingrodd smuts att de knappt gick att böja. Jag vet inte om jag mått bättre i hela mitt liv. Just innan sömnen infann sig, såg en ljuskägla blinka ut i mörk, virvlande snöyra. Bakåt, höger, framåt, vänster…

Fotnot:

Denna episod utspelades vintern 1997 under en längre cykelresa i Asien. Ben och undertecknad nådde oasstaden Kashgar ca 2 månader efter avfärd från Saga. Cam, blev tvingad att sluta cykla, på grund av mekaniska problem med cykeln och allmän utmattning och tog sig liftande till Kashgar. Åkomman jag led av vid Tsangpo hade drabbat mig vid två tidigare tillfällen och två gånger efter Saga. Vid det sista tillfället tog jag en kur av kombi-antibiotika och har därefter inte haft några problem. En läkare från Medicines Sans Frontiers, som jag vid ett senare tillfälle beskrev symptom och behandling för, var övertygad om att jag drabbats av Cyclospora, en relativt ovanligt förekommande inälvsåkomma man kan drabbas av i Nepal. Från platsen på den södra flodstranden där vi korsade floden är avståndet till närmaste bosättning ca 100km. Till närmaste bro över Tsangpo ca 300 km, fågelvägen, genom väglöst land.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2002-01-20 18:04   Stone
Betyg: 5
Skrämmande som F!
 
2002-01-20 18:50   fleksnes
Betyg: 5
Fängslande och bra berättat!
 
2002-01-20 22:44   Magnum
Betyg: 5
gripande, fängslande
 
2002-01-21 04:47   The_Hiker
Mycket bra berättat, med stor inlevelse fick jag läsa detta. Mycket bra!!!
 
2002-01-21 07:32   Anders.T
Betyg: 5
Kanon, himla spännande! Gör att man med skräckblandad förtjusning ser fram emot sitt eget nästa "äventyr".
 
2002-01-21 20:29   Duracellkaninen
Betyg: 5
Mycket bra skrivet. Dessutom tänkvärt då de flesta av oss kanske tänker för lite på vad som kan gå snett. Det är ju inte alltid hjärnan vill vara med.
 
2002-01-21 22:05   matteericsson
Betyg: 5
Kanon! Skriv en bok för f-n, om du inte redan gjort det! Mycket spännande, surrealistiskt på nå´t sätt samtidigt som en del av mig önskar att jag var där.
 
2002-01-22 10:18   sennen
Betyg: 4
Mycket fängslande!! Det här luktar film- eller bokpotential lång väg!
 
2002-01-22 12:06   neding
Betyg: 4
Brrr... Mycket bra och spännande berättelse - det kändes nästan som om man var med på stranden!
 
2002-01-28 16:06   dennisverbeek
Betyg: 5
Spännande!
 
2002-01-28 17:35   Johan Åberg
Betyg: 4
Snyggt berättat. Episkt.
 
2002-01-29 10:53   thjartstrom
Betyg: 5
Gillar Janne Corax berättelser, och denna var absolut inget undantag.
Jag skulle vara djäkligt nöjd med mig själv om jag skulle orkat fortsätta att kämpa under de omständigheter som rådde.
 
2002-02-02 11:30   martinmat
Betyg: 4
Intressant och bra berättelse med mycket känsla!
 
2002-02-02 13:00   Buda
Betyg: 5
Man blir kittlad i resenerven av att läsa om sådana strapatser. Samtidigt som man inser hur sårbar människan är får man också förståelse för vad man verkligen KAN klara av om man ger sig f-n på det. Mycket bra skrivet Corax!
 
2002-02-06 12:09   ehn
Betyg: 5
Läskigt och tänkvärt! Naturligtvis spännande också. Känslan av att "varför bygger de inte en bro där" dyker upp. Bra illustrationer, så man bättre förstår hur de tog sig över. Och en läskigt lömsk sjukdom, verkar det.
 
2002-02-07 17:22   mrkim
Betyg: 5
Janne,
Dags för Barista?/Kim
 
2002-02-09 16:46   ebh
Betyg: 5
Tack för spännande läsning! Var rädd om dig. Mvh
 
2002-02-12 15:00   Broder Bob
Betyg: 5
En fantastiskt skriven berättelse. Jag är imponerad av den känsla författaren förmedlar.
 
2002-02-13 14:58   XPAT
Betyg: 5
Vad vorre livet utan lite spänning, nope har inte börjat träna multi än. Men satsar seriöst på styrketräning. Eco-challenge hägrar!
 
2002-03-17 19:10   Ztubben
Betyg: 4
Mycket bra skrivet känns nästan som man är där. /Z
 
2002-05-28 12:31   Öst
Betyg: 4
Otroligt fängslande och bra skrivet!
 
2002-06-10 02:01   Northstar
Betyg: 5
Fruktansvärt bra fängslande och skrämmande
 
2002-07-02 09:06   webjonas
Betyg: 5
Klockrent ju!
Skulle inte jag vilja vara med om...
 
2005-10-05 16:58   Spoeket
Betyg: 4
Tack för att du delar med dig av din erfarenhet.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!