Kilimanjaro och Mount Meru 2013

En tur upp på Kilimanjaro känns ju inte så märkvärdigt, inte minst med tanke på hur många som faktiskt når toppen varje dag. Flera tio tusentals personer ger sig av mot toppen varje år, så man blir ju knappast unik om man kommer upp.

Med Mt Blanc, Elbrus, Margeritha m fl avklarade under de senaste 10 åren kände vi dock att Kili kunde vara kul att prova på. Berget är ju trots allt världens högsta fristående berg och att trampa upp från foten till toppen kändes lockande.

Vi (jag och min fru Barbara) valde att börja med en acklimatiseringstur till Mt Meru, 4566 m ö h, vilket jag tror var ett bra beslut. Jag har nämligen alltid problem med höjdsjuka och denna gång var inget undantag. 3-dagarsturen till Meru löste den saken och klättringen till Kilis topp blev nog mycket lättare med Meru i ryggen.

Mt Meru

Vi valde alternativet Machami Rout, som också kallas Whisky Rout, 7 dagar. En trevlig men ganska krävande rutt. Tekniskt inte ett dugg avancerat, men saken är den att ingenting är enkelt på höjder över 3500 meter. Allt beror på i vilken grad man drabbas av höjdsjuka och hur vältränad man är. Man bör hålla i minnet att Kilimanjaro varje år skördar offer. Ett 10-tal klättrare och ett okänt antal bärare dör varje år till följd av höjdsjuka. Enligt uppgift lämnade 4 personer berget på bår samma dag som vi gick ned. 2 av dessa bevittnade jag personligen. I ett av fallen rörde det sig uppenbarligen om hjärtproblem och i det andra astma. I det senare fallet gjorde vår guide en insats som troligen räddade livet på damen ifråga, när han tog kommandot från två handfallna guider och satte in syrgasbehandling. Det var rena turen att vi gick förbi just då. Det hela utspelade sig på dryga 5000 meter, under nedstigningen.

Karanga Camp

Till skillnad från den enklaste vägen - Marango Rout, populärt kallad "Coca Cola Rout", där övernattning sker i stugor, är det tält som gäller på Machame. Jag rekommenderar verkligen varma sovsäckar, eftersom temperaturen kan droppa ordentligt på natten. Våra höghöjdsäckar klarar temperaturer ned till minus 40 grader och det var ju lite överdrivet, men varmt och skönt var det.

Sista biten mot Uhuru Peak

Toppturen sker från Barafu, c:a 4600 m ö h och normtiden är 6 timmar. Vi gjorde det på strax under 8, i sakta mak. Berget är gudomligt vackert. Den smältande glaciären nära toppen är nog det finaste i glaciärväg jag någonsin sett. Vi nådde toppen strax efter soluppgången den 12 februari 2013 och känslan var verkligen förtrollande. Mycket folk var det som sagt, vilket betydde kö för fotografering.

Efter att ha flåsat sig uppåt mot toppen var det snart tid för nedstigningen. Vi stannade dock nästan en hel timma på en solig och nästan helt vindstilla topp. Helt underbart!

Toppen

Från toppen gick vi hela vägen ned till Mweka Hut, på 3100 m ö h, alltså 2800 höjdmeter. Vi var ganska möra i knäna den kvällen.

Ett team på 10 personer såg till att trivdes på berget och att vi nådde vårt mål. Förutom 6 bärare var det 2 guider, en kock och en servitör. Åt gjorde vi i ett mässtält, vilket kanske låter lyxigt, men det var inte mer märkvärdigt än ett enkelt litet tält med ståhöjd, dock funktionellt och trivsamt. Tält, madrasser mm stod arrangören för, vilket gjorde det enkelt för oss. Vår personliga utrustning vägde inte mer än c:a 30 kg, d v s 15 kg var.

Vårt team var verkligen fantastiskt. Vår försteguide Erick (man måste ha varsin guide enligt reglementet, åtminstone om man är två, som vi var) visade sig vara ytterst kompetent, vilket inte är givet. Jag vill verkligen uppmana till en noggrann intervju med guiden innan turen påbörjas. Vid minsta tveksamhet, kräv att få byta. Man lägger ju faktiskt sitt liv i händerna på en främmande person och då är det hu rimligt att göra en ordentlig utvärdering.

För 6 år sedan var vi i Rwenzori, Uganda, för att bestiga Mt Margeritha, Afrikas 3:e högsta berg. Villkoren för bärarna var fruktansvärda och den utrustning de hade var långt ifrån anpassad till alpin miljö. Vid ankomsten till Kilimanjaro kunde jag sorgligt nog konstatera att situationen inte var mycket bättre där. Jag har genom åren hört många historier om bärare i flipflops, men jag har aldrig sett det själv, förrän nu. Det var en stackare på väg upp för en försörjningsled som bar dessa, för uppdraget, olämpliga skodon. Av min guide fick jag veta att det är obligatoriskt att bära lämpliga skor och hit hör inte flipflops, men efter 7 dagar på berget frågar jag mig hur denna lämplighetsnivå definieras.  Bärarnas klädsel är verkligen varierande, men den är knappast i något fall anpassad till den miljö de vistas i. Någon facklig verksamhet har inte förekommit fram tills nyligen, men nu verkar det hända saker. Guiderna har börjat organisera sig i en förening och bärarna verkar följa efter. Ett stort problem är att Mountain Rescue Team är underdimensionerat och saknar tillräckliga resurser. Detta gör att man knappt har kapacitet att ta hand om turisterna. En bärare som blir sjuk eller skadar sig är helt utlämnad till sina kompisar för att ta sig ned och i ett senare skede sin arbetsgivare, för att få nödvändig vård. Enligt min mening är situationen skandalös, m h t hur mycket pengar Tanzania drar in från klättrarna. En mycket stor del av priset du betalar går till staten, men det verkar inte komma guiderna och bärarna tillgodo. De flesta arrangörer är säkerligen seriösa och tar hand om sin personal på bästa sätt, men med pressade priser är deras förmåga att förändra situationen starkt begränsad. Trycket måste komma från klättrarna och där kan en guide- och bärarorganisation naturligtvis vara till stor hjälp, inte minst om organisationen får möjlighet att utfärda någon form av certifiering av såväl guider som arrangörer. Vi som kunder kan då få vägledning om vilka arrangörer som är seriösa och tar sitt ansvar. Lite som FairTrade alltså.

Mycket verkar vara på väg att hända, men bärarna är i akut behov av framförallt utrustning. Därför vill jag uppmana alla som bestämmer sig för att pröva lyckan på Kili att ta med sig all utrustning som ligger och dammar i garderoben och ge till dem som behöver. Det kommer att uppskattas, tro mig. Jag lämnade kvar mina väl intrampade Meidl, som troget följt mig genom Uganda, Ryssland, Norge m fl länder under de senaste 6 åren. Guiden som fick dem blev överlycklig. Skorna han hade tidigare var livsfarliga.

Slutligen lite info om hur vi organiserade det hela. Efter en del sökande på internet föll valet på JM Tours, ett val jag inte ångrat. Sima, som ansvarar för verksamheten är mycket hjälpsam och mån om sina kunder. Att han sedan pratar en klockren finlandssvenska (nedärvt från sin mor) gör också kommunikationen enklare. Normalt lämnar Sima alla klätteruppdrag till Evans Adventure Tours, som ägs och drivs av den mycket sympatiska och empatiska Evans. Evans arbetar hårt för att bygga upp sin verksamhet. Personlig service och vänligt bemötande präglar denna man och jag kan varmt rekommendera honom. Glöm dock inte att ställa frågor om det du anser viktigt. Jag vill också rekommendera Erick som guide.