Artiklar > Kilimanjaro 2008

Kilimanjaro 2008

Av: midvinter

 Kilimanjaro 2008



Den 2 februari i år reste jag till Tanzania med målet inställt på att vandra uppför Kilmanjaros sluttningar till Uhuru Peak. Jag har tränat och varit aktiv hela mitt liv, men aldrig på elitnivå. Inför Resan ökade jag intensiteten i träningen. Jag vandrade i skogarna runt Jönköping med min ryggsäck. Njutningen är stor och jag kände mig stark både fysiskt och mentalt. Som ung hade jag en tendens att ge upp när nåt gick emot mig, men det har kraftigt förändrats på äldre dagar. Lite tjurskalle är bra, men ibland kan det vara direkt farligt. Det kan ni snart förstå.

 

Klockan 9 den 3 februari var jag redo att träffa min guide i staden Moshi vid Kilimanjaros sluttningar. Det är en trevlig liten stad. Jag hade tillbringat natten på hotell Springlands. Tyvärr hade jag sovit väldigt lite då jag anlände sent och packade om min ryggsäck flera gånger. Ovan vid värmen vände och vred jag på mig länge. Morgonen var fin och min ryggsäck kändes ganska lätt. Runt 20 kilo med vatten. Jag hade bestämt mig för att bära allt själv så långt jag kunde. Jag hade tillgång till bärare. Det har man alltid om man inte tjatar sig till annat. Som ensam vandrare på Kilimanjaro har du en guide, två bärare och en kock. Ganska mycket kan tyckas. Till viss del beror detta troligen på att detta är deras enda inkomst i ett land med hög arbetslöshet. Sen är det mycket som ska fraktas upp på berget också.

 

Min guide var sen. Här i Tanzania skulle det visa sig att man alltid är sen. Allt är Hakuna matata. Till slut vänjer man sig, men i början var jag lite orolig att jag blivit bortglömd. Michale Mtui kom till slut. En senig kille i 30 års ålder. Han var trevlig och informerade mig om kommande äventyr. 

Dag 1
Vi begav oss till Marangu gate. Jag hade valt att gå Marangu leden. Det är den leden alla säger är den lätta, men faktum är att det finns ingen lätt led på Kilimanjaro eller nåt annat berg. Det är bara dumheter. Jag kan hålla med om att det finns de som är jobbigare, men att säga att en är lätt är ändå lite tokigt! Nåja, första dagen gick jag ensam upp till Mandara hut på 2700 meter. Det var inte så jobbigt. På sina ställen var det brant, men det är så vackert i regnskogen så man känner sig frisk och spänstig. Ryggsäcken kändes riktigt bra. Vid Mandara hut mötte jag Robin och Dennis. Två oxar från Stockholm. De bar allt sitt själva också och hade lyckats få tillstånd att genomföra det hela med endast guider. Vi slog följe och hade det riktigt trevligt på vår väg mot toppen. Vid Mandara hut njöt vi gott och följde aporna som lekte runt lägret. Härifrån gjorde vi en utstickare till Maundi crater. Den var i sig ganska oansenlig. Igenvuxen och relativt lite, men bar vittne om gångna tiders krafter. Utsikten var däremot helt otrolig.

   Kvällen ägnades åt att njuta av stjärnhimlen. En sån himmel ser man aldrig här hemma. Mängden stjärnor och mörkret var underbart! Robin och Dennis ravioli gav ännu en dimension till Mandara och himlen. Vi åt även lite blåbärssoppa och bjöd guiderna på lite. Det var populärt.

 Robin, jag och Dennis.


Dag 2
Vår väg mot Horombo hut var fantastisk. Utsikten över Mwenzi och Kilimanjaro var helt otrolig. Jag började känna mig tung. Robin och Dennis var urstarka och drog sakta ifrån, men höll igen vid rast o lunch så jag kunde hinna ifatt. Dag ett kändes lätt, men nu var lättheten som bortblåst. Jag gick rakt in i väggen, men kämpade hela vägen till Horombo med min packning. Min guide sa till mig att jag skulle lämna över ryggsäcken till bäraren nästa dag för att ha möjlighet att klara toppen. Jag höll med. Jag kände mig slut och hade huvudvärk till och från.

   Horombo var ett skönt läger med fin utsikt ner mot Tanzania. Lägret överblickas av Kilimanjaro. Hennes snötäckta topp stod i ensamt majestät ovan oss och sträckte sig mot den blå himlen. Hon är vacker!

   Robin gjorde en utstickare upp på kullarna för att ta lite bilder. Han hade spring i benen. Det hade varken Dennis eller jag. Vi mötte Robin halvvägs upp på en kulle bakom lägret där vi tog lite foton och njöt. Vi bestämde att vi skulle välja att gå upper route nästa dag.

 

Dag 3 och 4
Upper route. Jag bar en liten ryggsäck med vatten och min kamera (tag aldrig med en systemkamera med objektiv upp på ett berg pga vikt). Trots min ringa vikt sackade jag efter Robin och Dennis, men jag gav mig inte. Jag slet och tjurade. Samtidigt hänfördes jag åt vyerna och älskade miljön. Det började mer och mer likna ett månlandskap, men så vackert!!! Ändlösa vidder av historia och geologi. Vi stannade vid Zebra rocks. En liten klippformation påverkad av svavel från vulkanisk aktivitet. Här bjöd jag guiderna på djungelvrål. Blåbärssoppa var populärt, men djungelvrålen… Nja. De ville inte ha en extra omgång.

   Efter några timmars vandring kommer man över en liten ås där du har fri sikt till Kilimanjaros fot. Det är först ett öppet fält som är en liten dal, med mycket svag sluttning. Först ner från åsen och sen upp mot sista lägret. Denna sträcka var grymt tärande och jobbig. Robin var vid god vigör, men Dennis och jag hade det jobbigt. Jag trodde aldrig jag skulle nå lägret. Den lätta stigningen retades med oss. Till slut stod vi dock i Kibo. Ett spartanskt läger som har det mest nödvändiga. Ändå var det mysigt på nåt sätt. Vi delade rum med några amerikaner och skottar. Två trevliga gäng. Hela dagen ägnades åt att vila och dricka. Jag drack på det hela taget alldeles för lite. Det började visa sig nu. Jag var trött, hade en svag huvudvärk som ökade i styrka sakta, jag hade börjat få diarré, jag mådde illa och kände mig håglös. Dennis, Robin och jag peppade dock varandra. Jag har dem och min familj att tacka för en del av styrkan. Jag hade lovat mina vänner och min familj att ta med dem till toppen. Robin, Dennis och jag hade pratat om hur kul det skulle vara om alla lyckades. Kampen gick vidare.

   23.30 stod vi klara för att ge oss av mot toppen. Jag tappade omedelbart kontakt med Robin och Dennis. Jag hade sagt åt dem att inte vänta på mig. Kör på! Jag kommer. Vägen slingrade sig sakta i serpentiner mot toppen. Gruset ligger fast så man glider inte. Stadigt går det framåt, men ack så sakta. Jag svor inombords och förbannade mig själv. Var jag för klen? Jag gick 20 meter, stannade och tog några steg till. Såhär pågick det och mina krafter rann ur mig bokstavligen. Jag spydde säkert femton gånger på vägen upp. Inte nog med det så hade jag diarré också. Guiden hade sagt att en och en halv liter vatten skulle räcka. Jag hade med två. Jag hade en grym huvudvärk, började få svårt att gå, blev yr och fick vila ofta. Det gick sakta och jag trodde toppen var utom räckhåll. Kroppen ville vända för varje steg, men min tjurskalle vägrade. Det existerade inte. Jag ska aldrig svika nån!!! Inte mig själv heller! Jag gick vidare. Min guide sa hela tiden att det inte är långt kvar, men jag hade förstått att det aldrig var långt kvar även om det så var hundra mil… Vattnet tog slut när jag till sist stod på Gilmans Point på 5681 meter. Av nån anledning fick jag ny kraft här. Jag kunde se ungefär var Uhuru Peak låg. Det var ännu mörkt. Min guide frågade om jag ville ner, men jag hade inte nåt mitt mål. Det fanns bara en väg att gå och den ledde upp. Jag kände mig ändå ganska ok nu med min nya kraft. Det skulle visa sig att min kropp och min tjurskalle lurat mig en aning. Å andra sidan skulle färden vidare inte bli så lång om det nu gick illa här uppe. Himlen är nära. Jag och Michael började gå mot toppen. Det gick ganska bra, men jag var sliten. På vägen mötte jag Dennis. Han hade nått toppen och vi gjorde High Five. Jag var glad för hans del!!! Han såg sliten ut, men han sade att jag såg död ut. Han och Robin trodde inte jag skulle fixa det pga hur jobbigt jag haft det. Men jag fixade det! JAG NÅDDE UHURU PEAK 5895 meter ö.h!

På toppen kände jag inget annat än trötthet. Visst fanns en lättnad över att nåt halvvägs. Men jag var helt slut i kroppen. Jag hade ingen energi kvar och ingen lust. Vi tog några snabba bilder och gav oss av neråt. Nu slog höjdsjukan till med full kraft. Jag föll flera gånger, hade tunnelseende, yrade och var helt apatisk. Jag satte mig ner ofta och föll omedelbart i sömn. För mig kvittade allt. Jag ville ner, men kroppen gav tusan i det. Min guide slet upp mig varje gång och vi drev på neråt. Vi halvsprang och det brann i mina lår. Jag gjorde samma på Taranaki på Nya Zealand, men då fanns kraft. Nu fanns inget, inte ens vatten. Jag spydde och sket, men det fanns inget kvar i mig. Tack och lov kom vi ner. Det tog mig 10 timmar att ta mig de 3 milen från lägret till toppen och ner igen. Det gick sakta, men jag hade klarat det!

   I lägret lade jag mig på en säng och växlade lite ord med Dennis och Robin. Dennis var slut, men Robin kunde ta ett varv till… Urstark! Två av tre skottar hade nått toppen, men den äldsta av dem hade vänt vid Gilmans. Ett klokt beslut som kanske till och med jag borde följt. Med detta menar jag att tjurskalle kan va farligt. Det höll på att gå illa där uppe för mig. Skottarna hjälpte med mig att ge mig en sovsäck för lite värme och rehydration pills. Vi vilade nån timma och sen var det dags att gå vidare ett läger lägre för höjden skull.

   Vi gick lower route till Horombo. Den var inte lika fin som upper tycker jag. Kan bero på att jag var sjuk och slut. Nere i Horombo la jag mig nästan omgående efter att intagit en liten måltid. Sen var katastrofen ett faktum. Jag har aldrig haft en sån diarré som då. Ibland hann jag precis ut från hyddan. Ibland hann jag inte ens så långt… Som tur var hade jag dubbla långkalsingar på mig så jag klarade sovsäcken. Det var ingen rolig natt.

 

Dag 5

Diarrén hade inte lagt sig men nu var jag så tom så nu kom inget alls. Vi vandrade ner mot Mandara, men skulle vidare ända ner till gaten vid Marangu. Det var en skön dag och en kalasfin vandring. Nu började man verkligen inse att man klarat av det och hur underbart det varit att stå på toppen! Det kändes skönt trots att kroppen var urlakad. Vi kom ner till Mandara där vi tog lunch innan vi gav oss in i regnskogen. Väl där kom regnet. Och vilket regn. Jag kunde lika gärna hoppat i Vättern för vi blev dyblöta direkt. Helt underbart. En sista prövning av Kilimanjaro. Vi småsprang sista milen  till Marangu. Regnet öste ner hela tiden och vi sjöng och skrattade. Det var riktigt roligt! Tack vare allt syre blev vi inte trötta alls. Det var bara skönt att springa i regnet och skratta!!!

   Det var det jobbigaste jag gjort hittills i mitt liv rent fysiskt. På frågan om jag skulle göra det igen…

”Jag är inte dum! Det är absolut klart jag skulle göra det igen även om det innebar samma kamp!”

 Johan Malm 2008-03-13 
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2008-04-13 19:55   GAVIAARCTICA
Betygsätt gärna: 5
En härlig (och ärlig!) reseberättelse med mycket inlevelse och känsla!!
//Maria ARCTICA
 
2008-04-14 20:38   Fredrik Högberg
Betygsätt gärna: 4
Gillar männsikor som vågar bjuda på sig själv och det gjorde du verkligen! Beskrivande, kul att läsa! /Fredrik
 
2008-04-15 07:45   Håkan Friberg
Betygsätt gärna: 4
... och jag som har haft fundering på att ta mig dit...
MYCKET intressant att få läsa en text om svårigheterna. Nästan alla som skriver är de som inte haft några större problem. Tack!
 
2008-04-15 08:20   Ducas
Betygsätt gärna: 5
Som tidigare skribent, säger det är härligt att någon vågar vara ärlig med vilka svårigheter det är att ta sig upp på höjder över 4000m.

Dessutom en mycket underhållande text att läsa.
 
2008-04-15 10:27   Angel_light
Betygsätt gärna: 4
Tack Johan för att du delade med dig av dina erfarenheter. Mycket intressant läsning!

Bra att du även beskriver de svårigheter du upplevde. Sådant saknar jag i många andra reseskildringar :)

//Jonathan
 
2008-04-15 11:29   jamo
Betygsätt gärna: 4
Verkar som schemat för Kilimanjaro oftast är för tight, 5900 meter redan dag 4, vore nog säkrare för de flesta om det fick ta åtminstone 2 dagar till. Bra skrivet!
 
2008-04-15 16:16   Magnus H
Skoj artikel att läsa, bra skrivet. Det är galet för fort upp på Kilimanjaro. Rekommenderas inte alls om man är aningen rädd om livhanken.
/Magnus
 
2008-04-15 16:17   plaskdaja
Betygsätt gärna: 5
Härligt skrivet. Delar mycket av dina upplevelser. Totalt slut vid Gilmans Point. Fick nya krafter och tog "lätt" mig till toppen. Hemvägen kommer jag inte ens ihåg. Tror jag gick sovande...
 
2008-04-15 22:23   Crysth
Betygsätt gärna: 2
Mkt bra beskrivet hur man kämpar med sig själv inte minst. Men också rätt så oansvarigt att fortsätta i det tillstånd du beskriver sista natten mot toppen, där tydliga symptom på AMS fanns! Det finns de som utvecklat symtom något snabbare och dött, detta även på Kilimanjaro. Det enklaste hade varit att åtminstone ta en extra dag för acklimatisering. Men du klarade det...
 
2008-04-16 19:08   rand
Betygsätt gärna: 5
Mycket inspirerande skrivet, och fantastiskt kämpat! Instämmer dock med skribenter nedan, tur och skönt att du inte blev kvar däruppe för gott! Njut av bedriften!
 
2008-04-18 20:29   mike79
Betygsätt gärna: 4
Mkt intressant läsning och bra skrivet.
 
2008-04-30 13:50   andre_sjodin
Betygsätt gärna: 5
Blir både inspirerad och livrädd=) Mycket rolig läsning!
 
2008-05-01 11:11   macaronies
Betygsätt gärna: 5
Spännande, skall med 3 vänner försöka oss på berget i Juli.
 
2008-06-11 18:41   tenglto
Betygsätt gärna: 4
Maste saga att jag och min tant 47 resp 49 ar gick upp pa kili utan traning innan,funkade hur bra som helst,det var bara att lalla upp,vi fick vanta pa dom andra 7 i gruppen som var typ 15-20ar yngre an oss,skibums fran calgary,canada. Inga som helst hoghojds symtom. Vi drack 4-5liter vatten om dan,mycket viktigt. ;-)
 
2008-06-19 15:50   erixon
Betygsätt gärna: 5
Mycke intressant läsning! Har du fler tips för en som ska åka ner i januari?
 
2008-07-23 10:32   marketeer1000
Mycket inspirerande läsning!! Det ger både mersmak och lite tvivel men mersmaken tar lätt överhanden.

Jag funderar själv på att åka nästa år och har funderingar att åka på denna turen; http://www.thesearch.se/expedition/kilimanjaro-expedition-09/
 
2008-07-24 11:27   Thompi
Betygsätt gärna: 4
Inte fan visste jag att det var så hårt att bestiga kilimanjaro :S
Men jag gissar att dina åkommer mest berodde på bristande acklimatisering. Jag menar, 4000 höjdmeter på 3 dagar? Tur att du kom undan med "bara" AMS :)

Jag ska till kili våren/sommarn '09. Nu ser jag fram emot det ännu mer! Tack för en bra berättelse!
/Thompi
 
2008-09-28 12:35   kjehan
Jag har just återkommit från Kilimanjaro och jag känner igen allt du skriver. Vi var 4 svenskar och två ryssar i gruppen, två klarade Uhuro peak, resten fick olika former av höjdsjuka och blev tvungen att avbryta. Vi tog tyvärr ingen acklimatiseringsdag i Horombo vilket vi borde gjort (rekommenderas)
 
2008-10-16 20:08   Itzi
Oj! Jag har fått för mig att det bara ska vara att knata upp. Tack för denna fina berättelse. Vad får man betala för resan ungefär? Och måste man ha en kock med?
 
2011-01-15 20:35   sichy
Trevlig berättelse! Jag besteg själv <A href="http://www.dahlsafaris.se/kilimanjaro-machame-route">Kilimanjaro</A>; nyligen och det är verkligen en utmaning som man sent skall glömma.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in