Kebnekaise 2008 (Del 3: Kiruna-Nikkaluokta)

Plötsligt såg vi en syn vi sent skall glömma. Belyst av solens värmande strålar tornade hela det vidunderliga Kebnekaisemassivet upp sig inför oss. Björn behövde inte precis övertalas för att köra in till vägkanten.

Ut ur bilen klev vi för att beundra vad som torde vara en av de vackraste platser våra ögon någonsin kommer skåda. Björns blick beskriver detta väldigt väl.

Paittasjärvi låg passande nog bredvid vägen. Vi var inte sena att utnyttja detta för att uppleva än vackrare vyer - fjäll i motljus sedda över ett stilla, klart vatten.

Efter mödosam placering av kameran fick vi in oss alla på samma bild. Fotografen, som vi kan kalla Sten, var dock lite ostadig på "handen", varför bilden är lite sned. Sten är alltså en sten.

Nåväl, vi kunde ju inte beundra de förbannat fina vyerna för evigt. Vi hade fjälltoppar att bestiga! Skuggad av solens strålar satte vi av mot Nikkaluokta. Vandringen var välkommen efter evinnerliga erfarenheter i bilen.

Ännu ett stopp skulle det bli innan vi nådde Nikkaluokta. Vyerna var för vackra för att inte dokumenteras.

Efter en stunds fotograferande nådde vi sålunda fram till platsen med stort N - Nikkaluokta (med tanke på att det är ett egennamn är detta ganska logiskt). Sämre ställen att kliva ur bilen på har man då varit med om.

Myggorna hade under färden dekorerat nummerplåten och bilens front på ett synnerligen motbjudande sätt. Nu hade de dock andra planer - att tömma oss på blod.

Långt bort i fjärran kunde vi bevittna ett av de fjäll vi skulle bestiga: Tuolpagorni. Även Singitjåkka och Skárttoaivi; två av de toppar som skulle förfölja oss under resans gång, kunde skådas. Om fjäll kan förfölja någon är väl tveksamt, men deras blotta närvaro invaggade oss i en säker trygghet. Något åt det hållet i alla fall. Kanske.

Nu började det lacka mot kväll, så efter en rundtur i den närmaste omgivningen kastade vi i oss mat och upp tältet. Förutseende nog hade jag packat med tre gröna mygghattar, vilka var synnerligen välbehövliga denna kväll. Vi gjorde vårt bästa för att stänga ute mygginfernot från innertältet. Detta lyckades någotsånär, men förtältet ockuperades av hundratals blodsugande bestar. Hugaligen.

Vi väcktes av myggornas evinnerliga surrande och var väl glada för det. Natten var olidlig, och vi började inse att det skulle bli påfrestande med tre personer i ett tvåmannatält. Men 40 cm per person var ändå tillräckligt för att få några timmars välbehövlig sömn.

Gårdagens väder var som förbytt, och tillika allas glada humör. Molnen låg tätt några hundra meter ovanför oss, och inga toppar kunde urskiljas det minsta. Resonemanget löd som sådant att vi skulle ta oss upp på Kebnekaises sydtopp så fort som möjligt och därefter vända hemåt illa kvickt.

En ljusglimt i detta lidelsefulla mörker var att en vänlig själ gav oss en väldigt sparsamt begagnad gasolburk. Heder åt dig, vem du än var! Detta gjorde att vi inte behövde snåla med gasen och därmed kunde äta oss ordentligt mätta på pulveriserad mat. Tack ännu en gång!

Efter sedvanlig vägning konstaterades följande: Min packning vägde 17 kg, Björns 13 kg, Axels ca 11 kg och Axel dryga 70 kg. Att tillägga här är att Axel inte vandrade särskilt stor del av turen iförd badtofflor, samt att hans ryggsäck varit uppe på toppen 20 år tidigare, då buren av hans moder.

Björn tog dock på sig tältet och ansvaret för att bära det resten av färden, vilket innebar tre extrakilon åt honom. Tack ska du ha för detta, det underlättade för oss andra!

Vandringen tog efter x antal färder fram och tillbaks till bilen (då x är ett heltal mellan 2 och 428) sin början. Första målet var Ladtjojaure och färd över denna med båt. Frågan var om vi skulle hinna. klockan visade 11.32 och framför oss låg dryga 5 kilometers vandring. Båten skulle avgå 13.00.

Vi satte av i högsta möjliga tempo och hade antagligen diskvalificerats om gångdomare varit utplacerade längs vägen.

Nu var vi åtminstone på väg! Vädret var väl inte det bästa, men framför oss låg Sveriges högsta topp. Den skulle bestigas, till varje pris...