Kebnekaise 2008 (Del 1: Bollnäs-Aapua)

Måndagen den 28:e juli begav vi oss med bil från Bollnäs. Målet för dagen var Luleå, där jag turligt nog hade släkt vi kunde övernatta hos. Under dessa 70 mil drabbades vi dock av viss bergsbestigningsabstinens, och tvingades således upp på Skuleberget.

De ovanligt långa 0.6 kilometrarna upp till toppen avverkades utan några speciella incidenter, trots stigens lösa grus och min orienterardrift vilken fick mig att stundtals ta konstiga vägval utanför denna stig. Efter att ha beundrat de förbannat fina vyerna på vägen upp nådde vi sålunda toppen.

Väl uppe bidade vi vår tid med att beundra utsikten. Bland annat skådades Sveriges högsta ö - Mjältön - vilken mäter 236 m.ö.h. Hur ön fått sitt namn har jag ingen uppfattning om, men måhända var mjälten det populäraste organet hos den lokala befolkningen.

En linbana upp existerar, men var inget vi lockades speciellt av. Istället begav vi oss nedåt mot Kungsgrottan, vilken en gång i tiden ska ha urholkats av det då betydligt högre stående havet.

Väl inne i Kungsgrottan passade vi på att testa våra - eller rättare sagt mina - klätteregenskaper. Längre upp än på nedanstående bild kom jag dock knappt.

Väl nedkomna och någorlunda välbehållna gav vi oss iväg mot målet för dagen - Luleå, där vi skulle inhysas för natten av min faders gästvänliga kusin Mikael med familj. Resan avverkades snabbt och stabilt efter körning av samtliga tre personer, och när vi väl var framme smakade det riktigt bra med en rejäl dos mat.

Dagen efter fortsatte släktturnén. Denna dag var det första målet Aapua; farmors ursprungsby och tillika hemvisten för många av hennes syskon. Bilen fungerade fortfarande, och efter att ha passerat Polcirkeln med en timme nådde vi vår planerade destination.

Efter en kort visit i det hus där farmor växte upp och i vilken hennes syster Eva nu bor, började påhälsningsturnén.

Sedermera kom vi att råka ut för det norrbottniska syndromet - närmast överdriven gästfrihet. Intet ont med detta, men magsäcken har som bekant en begränsat volym...

Efter att ha fikat, ätit, ätit lite till samt fikat ett antal gånger hos farmors syskon begav vi oss upp på Aapuavaara (även kallat Etu-Aapua) tillsammans med Eva.

Resan upp på berget tog ett tiotal minuter efter att jag tillämpat min skicklighet som rallyförare på den smala grusvägen. Sedan förra gången jag var där hade Aapuavaara blivit utsmyckat med vindkraftverk. Dessa anses dessutom vara de mest effektiva i landet. Inte illa.

Utsikten var vacker och studerades noggrant innan vi begav oss nedför berget (vilket mäter dryga 400 meter över havet). Efter ytterligare påhälsning, fikande och ätande, larvklappning med mera var det dags att bege sig mot nästa ort - Kitkiöjoki. Nu var det Axels släkt som skulle besökas.

90 mil avverkade. Inom några dagar skulle vi vara uppe på Sveriges högsta punkt. Men först var vi tvungna att ta oss dit.