Artiklar > Kaukasus

Kaukasus

Av: Corax

En illavarslande start
Under våren år 2000 reste jag på den Georgiska sidan av Kaukasus. Eftersom jag imponerades av naturen och den mångfasetterade kulturen i området, lovade jag mig själv att återvända för en långvarigare visit. Fyra år senare var det dags.

Det började lite oroväckande. Redan innan vi påbörjat vår resa läste vi rapporter om att sju ryssar och en svensk omkommit på Elbrus och att oroligheterna i Tjetjenien spritt sig till de angränsande provinserna. Vår kontakt på klätterbasen i Bezengi försäkrade oss om att det inte påverkade säkerheten i området vi var på väg till.

Väl i Mineralniye Vody, en stad vid Kaukasus fot bjöds vi på ett klichéartat mottagande i form av korrupta poliser. Transporten till Bezengi dröjde och vi fördrev tiden med kortspel utanför flygplatsen. Tre poliser med sur uppsyn dök upp och vi blev inkallade för passkontroll. Visum-, och tillståndskontroll följde. Efter lite tjafs insåg poliserna antagligen att de inte kunde hitta några fel på våra dokument och proklamerade att vi gjort oss skyldiga till illegalt kortspel. 20$ per person skulle det kosta oss för det begångna ”brottet”. Vi tog tillbaka våra pass och gick därifrån. Inga protester.

bild1Backlund njuter av att ha två vegeterianer till grannar i planet.

bild2Ljungberg och Jacob utför kriminella handlingar utanför Min Vodys Flygplats.

Mot bergen!
Vår förbokade minibuss anlände och vi blev förda till staden Nalchik för ett möte med chefen för Camp Bezengi. Via en mycket pratglad tolk, som talade perfekt engelska, fick vi uttömmande och intressant information om vår planerade destination. En kortare shoppingrunda i stadens bazarer följdes av avfärd från det platta och bördiga jordbrukslandskapet. De primitiva byarna avlöste varandra och ofta fick vi stanna för att låta kor och getter passera. Vägen blev allt mindre och slingrigare. De gröna kullarna byttes mot grusberg, för att sedan övergå i alltmer ståtliga bergsformationer. Just före solnedgången dök de första snöklädda topparna upp i horisonten och förväntan i bussen steg markant. Den sista biten upp mot Bezengi gick i snigelfart. Detta på grund av att vägen mest bestod av äggstora stenar och som på många ställen hade den spolats bort av små bäckar. Mörkt, kallt och regn. En skamfilad grind öppnades av en liten pojke. Några byggnader dök upp i mörkret. Människor med ficklampor hälsade oss välkomna och efter inkvartering blev vi förda till en gigantisk matsal. Skållhett, sött té och potatissoppa följde.

Dagen därpå fick vi reda på att vi var första svenskar på basen och att vi skulle prata med baschefen om vilka toppar vi ämnade klättra. Vi fick detaljerade ruttbeskrivningar och goda råd och efter diverse lyckönskningar bar det iväg. Vandringen var drömlik. Grönt frodigt gräs blandades med bergskaprifoler, blåklockor och andra färggranna blomarter längs stigen som ledde oss allt högre upp i den vackra dalen. Efter en natt på en optimal campingplats vid en porlande glaciärbäck började vandringen bli mer krävande. Under vår vandring hade vi ofta sett Thor, Kaukasus nyfikna bergsgetter och mötena blev allt talrikare. Lekfullt hoppade de omkring på bergssidorna och följde vår väg mot Mizhirgiglaciären.

Vi korsade de första snöfälten och kom runt en bergsknalle. Det var då jag såg det för första gången –The Northern Massif. Jag anser mig har sett många berg, men synen av denna vägg av toppar var något utöver det vanliga. Ondskefullt, men samtidigt vackert, tornade en 2000 meter hög barriär av is, hängande glaciärer, snö och sten upp sig framför oss och jag slogs omedelbart av känslan av att jag var ute på mycket djupt vatten. Inte en enda topp hade uppenbar rutt och alla var de pepprade med svåra och livsfarliga passager. Jag nedgraderade mina ambitioner och förhoppningar och vandrade vidare.

bild3Nadine och Jacob på väg mot bergen. Camp Bezengi i bakgrunden.

bild4Vårblomster

bild5Thor

bild6Lavin på Dychtaus nordsida. Väggen är ca 2000m och berget, Europas näst högsta är 5204m.


Laviner, åska och solsken
Vår plan var att göra ett försök på berget Misses Tau och vi började närma oss glaciären som skulle ta oss till foten av den vackra toppen. Vandringen blev stegvis tuffare och både stegjärn och isyxor kom väl till pass på de allt brantare sluttningarna. Vi slog läger på en liten sadel och under oss hade vi fin utsikt över en av kontinentens största glaciärer. Ovanför oss tornade Europas näst högsta berg upp sig. Dychtau, med sina enorma hängande glaciärer och ständiga laviner såg skrämmande ut. Att någon över huvud taget klättrat till toppen på detta berg tedde sig overkligt. Under natten föll snön tungt och samtidigt blev det varmare. Vi vaknade av ett öronbedövande oväsen och kunde först inte avgöra om det var åska eller laviner. Våldsamma skakningar och skarpa ljusblixtar talade sitt tydliga språk - det var en kombination. Nöjda över valet av campingplats, långt från både lavinzoner och öppna snöfält, betraktade vi skådespelet av blixtnedslag som spöklikt lyste upp bergssidorna. Diffusa grå töcken spred sig och skymde de lägre delarna av vissa snöfält. Nattliga lavinmoln.

bild7Misses Tau. Jacob och Ljungberg vid foten av dess lavinfarliga nordsida.

bild8Backlund på Pik Kursantovs sadel.

bild9Varmt och skönt, trots den höga höjden.

bild10Vackra molnformationer över Pik Kursantov.

bild11Backlund och Nadine på väg ner från platån vid Misses Tau. Det dominerande berget i bakgrunden är Koshtan, Europas tredje högsta.

Dagar av underbart väder följde. Strålande solsken, gnistrande snöfält och bedårande bergsvyer. Och laviner. Fascinerade kunde vi sitta och följa enorma mängder snö, is och sten braka ner för de upp till 2000 meter höga väggarna på The Northern Massif. Våldsamt landade de på glaciärerna i kaskader av snö.

Vi slog alla allvarliga klätterplaner ur hågen och roade oss med att träna på mindre toppar. Några i gruppen gjorde sin debut med isyxor och stegjärn och en bättre träningsarena är nog svår att finna. På sätt och vis kändes det lite tungt att lämna Misses Tau och dess vackra nordvägg bakom sig utan att ha klättrat mer än det första isfallet, men det var säkert ett klokt beslut. Då vi två dagar senare, då kom tillbaka till Camp Bezengi fick vi detta vidimerat. Inga förlöjligande leenden från ”hårda” ryska klättrare eller lustiga kommentarer. Tysta allvarliga nickanden och uppskattande ord om att vi hade gjort rätt kändes bra i den lilla bedrövelsen över misslyckandet.

bild12Några av husen i Camp Bezengi.

bild13En samling med klätterutrustning som gått sönder av en eller annan orsak. En grym påminnelse om vad som kan hända under klättring.

Hårda ryssar och klantiga svenskar
Ur svenska ögon sett, är den ryska klätterscenen är lite speciell. Ska man vara ärlig känns det som om alpinsternas klädsel kommer direkt från Myrorarna. Fleece-tröjar á la 70-tal med de tidstypiska lila-gul-röda kombinationerna och slimmade skidbyxor med bulliga knäföstärkningar som var inne under Stenmarks storhetstid är vanliga. För den som inte vistats bland öststatsalpinister bedrar nog skenet en hel del. Bakom fasaden av billig klädsel döljer sig många gånger klättrare av hög rang.

I Bezengi finns eliten och de är där för att träna inför de riktigt hårda och höga bergen i Asien. Budgeten är ofta knapp och de som över huvud taget har klätterutrustning av väststandard sparar den till det är dags för toppförsök.

Det var intressant att lyssna till de ”gamla rävarnas” historier och bravader. En som etsade sig fast i mitt minne var den Alexei, en liten trådsmal, härjad man i femtioårsåldern berättade. Han och hans kamrat hade klättrat en av de svårare rutterna på 5100-meterstoppen Shchara. De hade blivit överraskade av ett oväder strax under toppen och tvingats övernatta i en isgrotta. Under natten kollapsade en del av grottan och Alexeis kompis krossades. Alexei blev av med i stort sett all sin utrustning, inklusive skor, rep och proviant. Bland det enda han hade kvar var en liten fickkniv, vilken han använde för att hacka sig ut genom isgrottans vägg. Det tog tre dygn innan han såg dagens ljus och klättringen ner till foten av berget, i strumplästen, utan rep, beskrev han lakoniskt som mycket svår.
Jo, jag kan tro det.

Vi kände att vi ville se Bezengis mest kända område – The Bezengi Wall, där bland andra just den ståtliga toppen Shchara finns. Väggen är över 12 kilometer lång och består av en obruten rygg av berg över 4000 meter. Vägen dit är en dagslång glaciärvandring som stundtals bjuder på en del småtrixiga passager med sprickor. Vi beslutade oss för att klättra den enda lättare toppen i massivet – Lyalver. Efter en natt på en frodig gräsplatå några hundra meter ovanför glaciären begav vi oss mot det ”lätta” berget. Väl framme vid bergets fot forcerade vi en 300 meter hög snövägg. Vi började undra. Skulle det här vara lätt? Väggen hade trots allt en lutning på 65 grader och ovanför oss väntade 150 meter lodrät klippa. Där klippan tog över fick vi bekänna färg. Grad fem klippklättring utan utrustning verkade inte speciellt smart. Lyalver skulle ha samma svårighetsgrad som Elbrus och därför hade vi lämnat det mesta av utrustningen i Camp Bezengi. Besvikna vände vi om och tröstade oss med att vandringen till och från berget och vyerna över Bezengi Wall hade varit en minnesvärd upplevelse.

Då vi anlände till campen gick vi till klättercentret och frågade lite försynt om Lyalvers svårighetsgrad och beskrev hur och var vi hade klättrat. Vi fick ett roat leende till svar.

- ”Aha, ni försökte er på direktrutten. Den är hård. 4B* på ryska skalan”.

Lättade över att inte vara helt värdelösa som alpinister och i förlängningen därmed också chanslösa på Elbrus, gick vi leende mot vår ryska version av en Chalet.

(* Motsvarar TD, Très Difficile – Very difficult, på den franska skalan.)

bild14Ljungberg gör sig redo för ett hopp. Jacob redan över.

bild15Ljungberg på väg ner från Lyalvers östvägg.

bild16Matlagning och Bezengi wall.

Elbrus – längs en internationell motorväg mot Europas högsta punkt
Man kanske kan tycka att vårt besök i Bezengi var ett fiasko om man tittar till våra klätterbedrifter, men vi var mycket nöjda med naturupplevelserna och dessutom hade vi fått fin acklimatisering och träning inför Elbrus.

Det var lite av en chock att komma till foten av Europas högsta berg. Horder av högljudda snowboardare i det senaste modet och högar med skräp, stod i stark kontrast mot de tystlåtna alpinisterna och de rena, fina omgivningarna i Bezengi. Då vi kommit upp en bit på berget slogs jag av att ryska inte längre var det mest talade språket. Tyska och amerikansk engelska dominerade helt. Guidade tåg av klättrare marscherade upp och ner på berget. Vrål från guider som frågade om resten av gruppen kände sig ”Ready to kick some ass” och technodunk från en bergsprängare som någon spänt fast på sin ryggsäck ekade på bergssluttningen.

bild17Nadine redo för avfärd från vårt basläger.

Jag bestämde mig genast för att avverka Elbrus så snabbt som möjligt. Givetvis försov vi oss och kom inte iväg förän framåt åtta-snåret. Det fanns ingen som helst risk att göra om misstaget vi gjort på Lyalver. Den väl upptrampade stigen, kantad med skräp, spyor, urin och exkrementer gick helt enkelt inte att missa. Strax innan sadeln mellan tvillingtopparna hade jag fått nog och klättrade upp på Elbrus östtopp för att få vara ensam en stund. Ett gammalt monument från Sovjeteran markerade Europas näst högsta punkt och jag tittade bort mot västtoppen. Långa, långsamma ormar av klättrare ringlade sig sakta fram på den motsatta bergsidan. Timmen senare kom jag ifatt Nadine och Jacob några steg under huvudtoppen.
Toppglädje.

Känslan av att för några minuter vara högre upp en alla de hundratals miljoner människor som lever i Europa var speciell och tankar om hur det skulle kännas att stå på toppen av Everest började krypa runt i mitt huvud.

bild18På väg upp.

bild19Den obligatoriska toppbilden.

bild20Nadine och ett gäng Kinesiska 7summitare strax under toppen.

bild21En sista titt mot toppen. Ushba och resten av södra Kaukasus i bakgrunden.

Adil Su – den gröna dalen
En rysk bergsguide rekommenderade Adil Su-dalen och det var dit vi hade tänkt att bege oss i vilket fall som helst. Vårens blomster välkomnade oss och en fin trekkingstig längs en flod tog oss till baslägret i Adil Su.

bild22Välkomstskylt vid Adil Su

bild23Jacob tvättar håret.

bild24Flodkorsning på väg mot Adil Su.

bild25På väg genom Adil Sudalen.

bild26Baslägret i Adil Su. Djan Tugans topp sticker upp bakom ”det gröna berget” i förgrunden.

Framför oss låg ett trettiotal toppar av varierande svårighetsgrad. Det var underbart att sitta i solen vid tältet och fundera över vilket av bergen som såg mest intressant ut. Vårt första val blev den ståtliga toppen Djan Tugan.

En moränvandring övergick i gnistrande snöfält. Runtomkring oss tornade berg upp sig. I jämförelse med de skarpskurna topparna i Bezengi såg de snälla ut. Vädret var optimalt och till och med i T-shirt kändes det lagom varmt.

På ett litet snöfält satt en rysk klättrare med bister uppsyn. Han ville inte att vi skulle gå vidare och pekade mot foten av Djan Tugan. Vi förstod inte vad han sa, men det var uppenbart att något var i görningen. Vi vandrade vidare uppför de allt brantare snöfälten och passerade en djup glaciärspricka. De ljusblå väggarna i avgrunden slutade i ett mörkt gap tjugotalet meter längre ner. Jag rös.

bild27Jacob och funderingar på vägval.

Då vi kom upp på ett pass vid foten av Djan Tugan möttes vi av en skrämmande syn. Ett ryskt räddningsteam firade ner en starkt nerdrogad polack. Han hade gått runt lite på glaciären för att ta några foton, fallit ner i en spricka och brutit båda benen. Dessutom hade han ådragit sig skallskador och nu försökte ryssarna transportera ner mannen till civilisationen. Vi tappade lusten att klättra Djan Tugan. Den vackra toppen hade tappat sin dragningskraft och vi styrde kosan mot ett annat berg.
Skrock?
Irrationellt beteende?

Vet inte, men det fanns så många andra berg inom räckhåll och vi satsade på en lite lättare topp vid namn Aristova istället.

bild28Skadad klättrare hissas ner av räddningsteam.

bild29Janne gör sig redo att vandra upp längs toppkammen på Gumachi.

De återstående dagarna i Adil Su spenderade vi på att klättra ytterligare två berg, vandra, prata med andra klättrare från forna öststater och njuta av livet i den vackra lilla dalen.

Då jag en dag satt och diskade mina kastruller vid en bergsbäck, kom en tjej från Ukraina fram och började prata med mig. Hon berättade att hon för första gången besökt ett berg för ett år sedan och att hon älskade sitt ”nya liv”. Innan vi skiljdes log hon och sa:

”Då jag lämnade bergen och kom tillbaka till den stora staden upptäckte jag att jag inte längre kunde andas”.

Resekostnadar
Flyg med Pulkovo Airlines, Stockholm-St Petersburg-Min Vody T/R kostar ca 3500kr. Kontakta resebyrån Iventus.

Pulkovo står för hotel i St Petersburg under dit- och hemresa.

Ryskt visum 400kr. Inbjudan och tillstånd till alla dalar i Caucasus ca 700kr.

Be agenten inkludera så många som möjligt. Då är du fri att besöka alla nationalparker och gränsområden. Alpine Tours är varmt rekommenderade. Pilgrim Tours är det absolut inte.

Jag anser inte att det är värt att vara med i en gruppresa eller köpa ett ”klätterpaket” för Elbrus. Gör man det i egen regi minimerar man riskerna för att bli stressad av ett tajt tidsschema och kan dessutom acklimatisera i egen takt.

Camp Bezengi
Transport till basen från Min Vody kostar 100€ och samma gäller för transport till/från Elbrus till/från Bezengi. Det finns ingen kommunal trafik till Bezengi.
Kostnaden för vistelse är 3€/dag och inkluderar obegränsad klättring, räddningstjänst och tillgång till detaljerad ruttinformation om området. Guider för klättring och vandring finns också att tillgå. Pris beror på ruttval och guidernas egna planer. Ibland får man följa med helt gratis på klätterturer.
Boende finns i flera klasser mellan 3 och 10 €.

Måltider kostar 1,5-2 € i matsalen och serveras tre gånger/dag. Enklare proviant går att köpa i den lilla i affären, som också säljer diverse utrustning.

Vid klättring av toppar över 4B (TD) är rapportering med comradio var tredje timme obligatorisk. Walkie-talkies finns till låns på basen. Övrig utrustning finns till utlåning eller uthyrning. Det mesta är av ryskt ursprung.

Elbrus
Inget klättertillstånd krävs. Nationalparkstillstånd kostar 20$ och betalas i ”Barrels Hut” vid slutet av liften. T/R-biljett för kabinbanan kostar en knapp hundralapp och liften till ”Barrels Hut” 20kr.

Lokalresor
Billig och bra lokalkommunikation i form av buss, minibuss och tåg finns i området. Förutom resa till och från Bezengi finns det ingen anledning att betala extra för dyra minibussresor.

Säkerhet och korruption
Inga av de centrala delarna av Kaukasus berörs av kriget och oroligheterna i Tjetjenien. De flesta berg som är av intresse för turister ligger i välbevakade områden och militären ser noga till att man inte förirrar sig till dalar med potentiella oroshärdar. Lokalbefolkningen är också mån om att du inte av misstag hamnar i farliga delar av Kaukasus och upplyser dig ofta om vart du bör och inte bör bege dig.

Korruptionen har minskat väsentligt i Ryssland. Tyvärr är flygplatsen i Min Vody ett undantag och det gäller att ha alla papper i mycket god ordning för att undvika tråkigheter i form av ”böter”. Vid orättvis behandling; ta hjälp av Intouristpersonalen på andra våningen av flygplatsbygnaden. De är mycket hjälpsamma och väl medvetna om problemen som poliserna ibland skapar i sin jakt på extradollar.

Klättring
Generellt sett kan man säga:
Elbrus – Lätt men högt. Stegjärn, varma kläder och bra acklimatisering.

Bezengi – Fin trekking, fantastiska bergsvyer och svår klättring.

Adil Su – Fin trekking, många berg av varierande svårighetsgrad.

Information om Bezengi på www.Bezengis webbplats
Mer information om Bezengi

bild30

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2004-10-11 13:16   sebbe_Huss
Coolt!skulle gärna åxå vilja åka till kaukasus:)..Bra skrivit janne/sebbe
 
2004-10-11 13:17   johre
Betyg: 4
Mycket inspirerande läsning. Kul med lite "annorlunda" berg.
 
2004-10-11 14:40   AndreasBlomquist
Betyg: 5
Mycket bra och inspirerande läsning!
 
2004-10-11 21:40   Lolli
Betyg: 5
:-) både Bezengidalen och Adil Su verkar vara spännade resmål, inte för klättrandets skull, utan för att vandra i den fantastiska naturen. Verkligen en kontrast mellan elbrus och den fria naturen i beskrivningen.
 
2004-10-11 22:22   madir
Betyg: 5
Härlig läsning! Stark närvarokänsla.
 
2004-10-11 22:49   Kotten
Betyg: 5
Ruggigt kul att läsa. Ni verkar ha haft en riktigt schysst resa. Kul.
 
2004-10-12 09:32   spexyjaj
Betyg: 5
Jag instämmer å det kraftfullaste i Jannes rekommendation om att inte bara åka in och bocka av Elbrus. Adil-su är fantastiskt (trots konservburkshögarna runt tältlägret) och man kan lätt leka på runt 3500m höjd, kanske knäcka Gumachi 3805m. Sprickbildning förekom dock och man bör inte rusa fram över otrampad/tveksam snö utan att vara inknuten. Syftet är givetvis att börja acklimatisera sig från 2600m sovplats (eller vad vi nu bodde på). Jag vet inte hur paketresorna gör, men det blir ju ett tydligt hopp från Azau på 2200 till Barrels på 3800.

På tal om leka, jag saknar all information om hur snöbranterna forcerades på nervägen ;-) Fotot på (Stefan) Ljungberg på väg ner för Lyalver är givetvis en bra ledtråd. Men som jag fattade det gick team Ljungberg+Corax upp på Gumachi på vistelsens sista dag mest för att få "gå" ner igen. ;)

En annan grej som var lite ny för mig, kanske många andra som kommer till Min Vody: Bagagebandet. En gammal dassig hangar öppnades för resenärerna och där stog baggagekärran, kliv upp och plocka av! Säkerheten var dock hög, man var tvungen att visa upp ett matchande baggagekvitto.

Mycket bra sammanfattning i övrigt. Som lite mer lyxturist än Janne så vill jag belysa minibuss-fenomenet i lite annan dager. Priset att chartra buss från Terskol->Min Vody var ca 2.5 ggr så högt som att åka lokalt. Man vet exakt hur lång tid det tar och kan ha en tajtare planering på sin återresa. Lokaltrafiken fungerade utmärkt för oss, men vi hittade inte precis några tidtabeller och vi tog god tid på oss. Jag tycker det kan finnas en anledning att chartra, men jag rekommenderar det inte om man inte måste.
/Jacob
 
2004-10-13 13:48   mellgren
Betyg: 5
Mycket intressant läsning och bra tips inför framtida resor. Fantastiska foton! Tycker dock att kängan till Pilgrim Tours är felaktig... Vi hade inga som helst problem med Pilgrim utan bara positiva saker att säga om dem. Speciellt efter olyckan då min klätterkollega Henrik omkom på vägen ner. De ställde upp med allt, från kontakten och tolkning med myndigheter till anvifter och mat. Annars en mycket bra artikel!
 
2004-10-15 16:52   janne corax
Betyg: 5
Ett foertydligande angaande Pilgrim Tours.
Jag anser inte att man ska gynna foeretag som beter sig paa ett mycket arrogant saett. Vi mailade PG 2 1/2 maanad foere tilltaenkt avfaerdsdatum. Backlund 3 eller 4 gaanger, jag 3. Inga svar. Vi gav upp och vaende oss till andra arrangoerer och fick svar dygnet efter. Helt ploetsligt dimper det ner ett mail fraan PG daer de endast informerar om vilket konto pengarna ska saettas in paa. Inga svar paa fraagorna vi hade.
Med detta som bas anser jag att kaengan i allra hoegsta grad aer paa sin plats och att det finns maanga andra i samma bransch som skoeter kontakten med klienter paa ett betydligt korrektare saett.
 
2004-10-16 11:54   hamlin
Grym story å härliga bilder... Nu sticker jag ut i regnet och skogen med ungarna (i brist på större äventyr)....

Någon som har kontakt uppg till Alpine Tours??

Simma lugnt
Hampus Lind
 
2004-10-18 22:21   Homie
Betyg: 5
Roligt att läsa. Jag känner suget komma!
 
2004-10-22 16:50   straylight
Alla som behöver information angående kontakt med Alpine Tours är välkomna att kontakta mig då Janne drunknar i mail just nu.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in