Ola Skinnarmo är ingen ensamvarg

Ola Skinnarmo har blivit känd som mannen som ensam åkte skidor till Sydpolen och, i alla fall delvis, till Nordpolen. En ensamvarg som klarar extrema väderförhållanden och månader av strapatser alldeles på egen hand.

Visst, så blev det, men det var inte alls meningen, från början.

Det fanns en plan
Ola och hans kompis Fredrik Belin hade en plan. De skulle gå till Sydpolen tillsammans, som första svenskar på skidor. Målet sattes 1995 i en skog i Småland. Båda hade gedigna friluftskunskaper, men ingen erfarenhet av långa expeditioner eller polarklimat. De insåg att en skidtur i Antarktis är oerhört svår, ansträngande och kall. En långsiktig planering var nödvändig för att nå målet.

För Ola Skinnarmo började historien långt tidigare. Han växte upp i en mycket friluftsintresserad familj. Mamma var Mulleledare och varje semester tillbringades ute i naturen. Så småningom blev också Ola ledare i Friluftsfrämjandet, gick Fjäll- och vildmarksledarlinjen i Malung, testade prylar för tidningen Friluftsliv och jobbade med att ta ut människor i naturen.

Polaracklimatisering
Fredriks och Olas första acklimatiseringstur gick till Svalbard, som Ola utnämner till det perfekta träningsområdet för polarfarare. De kände båda att de hade hittat sitt rätta element. En ytligt sett monoton miljö med snö, is och kärvt klimat visade sig vara både omväxlande och intressant. Tvåveckorsturen på Lomonosov-glaciären gav en bra grund av erfarenheter för den fortsatta uppladdningen inför Antarktis.

På Svalbard drabbades Fredrik av en knäskada, som stoppade fortsatta expeditioner för hans del, men Ola drevs vidare av sin äventyrslust.

Trettio dagar på inlandsisen
Nästa delmål var Grönland. Ola hade en ny färdkamrat, dansken Hannibal Thorsen. Trettio dag tog färden från Ammassalik på östkusten till Kangerlussuaq på västkusten. Återigen fascinerades Ola av den vackra och märkligt omväxlande naturen.

Sista steget var taget i planen som skulle leda till Sydpolen. Det som återstod var "bara" hårdträning, utrustningsfixande, sponsorjakt och att bygga de fettdepåer som skulle stå för en del av energin på färden. Den mentala laddningen blev om möjligt ännu viktigare än tidigare. För nu skulle Ola vara ensam med snön, isen, pulkan och skidorna.

Sydpolenexpeditionen blev precis så jobbig, kall och naturskön som planerat. Erfarenheterna av tidigare expeditionerna var ovärderlig. Den noggrannt utvalda utrustning, självdisciplinen och målmedvetenheten gjorde färden till ett fantastiskt äventyr.

Den relativt täta kontakten, via telefon och dator, med Sverige hjälpte också till. För nu hade Skinnarmo blivit ett mediafenomen, med egen hemsida och bevakning i tidningar, TV och på internet.

En pol till
Efter Sydpolen hade Ola uppnått de mål som sattes upp i Småland 1995. Men äventyrslusten och polarförälskelsen hade inte minskat. När Göran Kropp en tid efter sydpolsturen frågade Ola om han ville följa med till Everest tackade Ola nej, men erbjöd istället en gemensam tur till Nordpolen året efter.

I media blev expedition Nordpolen enormt uppmärksammad. Sveriges mest kända äventyrare på samma expedition - två solofarare i samma tält, hur skulle det funka?

Förberedelserna och första halvan av expeditionen gick över förväntan. De två personligheterna fungerade bra tillsammans. Sedan vägrade Kropps tumme vara med längre och Ola blev ensam igen.

Trots den oplanerade ensamheten nådde Ola Skinnarmo också den norra polen. Inte heller utrustningsproblem, med havererade pulkor och konkursande satelliter, hindrade färden.

Ingen pol är den andra lik
Arktis är bara skenbart likt Antarktis. Nordpolen är ingen landpunkt och vägen dit sker på på flytande is. Allt rör sig åt det håll vind och strömmar bestämmer. Isen delar sig och flyter ihop. Med tur och mycket gott tålamod skulle man kunna stå stilla och ändå nå nordpolens position. Råkar med öppet vatten uppstår snabbt och utan förvarning. Klimatet är fuktigare och därför upplevs kylan som värre. Det finns dessutom isbjörn, som ett extra faromoment.

Nu har Ola varit hemma i snart ett år, föreläst, gett ut en ny bok och hjälpt andra äventyrare med tips och råd. Men polarabstinensen är stor och snart dags för en ny färd. Än en gång över inlandsisen på Grönland. Det känns nästan lite som en söndagspromenad i jämförelse med polfärderna, även om Ola förnekar det med ett småleende i mungipan.

Hur var det där med ensamvargen, då? Det blev ju ganska mycket soloäventyrande, trots allt, även om det inte var planerat. Ola hävdar att han trivs bra på egen hand och kan tänka sig att göra fler solofärder, men att (rätt) sällskap alltid är att föredra. Ingen expedition av polarfärdsdimension klarar sig heller utan stöd och hjälp från andra. Framför allt innan , men också under och efter turen. 

Den senaste tiden har Ola hjälpt Bettina Aller med utrustning, kontakter, support och goda råd inför hennes andra försök att nå Nordpolen. Han har också fungerat som mentor för två tjejer som ska åka skidor längs den skandinaviska fjällkedjan.

Skinnarmo är nog rätt social, ändå, för att vara en ensamvarg.

Ulf Johansson