Hur hård är expeditionen? Funderingar under en kortvisit i Chile

Janne Corax - sjätte delen i artikelserien om äventyret i Sydamerika.

Av: Corax

I baslägret

Landssorg. Depression. Alla i min omgivning var ledsna och bedrövade. Argentina var utslaget ur VM. Förväntningarna hade varit enorma och så slutade det med en 0-4 förlust. Till skillnad mot Brasilien där landslaget behövt väpnad militäreskort vid hemkomst var alla här förstående. Spelarna hade gjort så gott de kunnat och möttes som hjältar på flygplatsen. Ingen ilska. Bara sorg.


Allt cirkulerade runt fotboll. Snabbköpskedjorna hade t.o.m. tryckt landslagets nummer och namn på plastkassarna. Jag fick veta att jag haft tur eftersom jag fått ett ex med superidolen Messis namn och nummer på.

Mina fingertoppar hade visserligen ingen känsel, men det är normalt efter köldskador. Det kan ta några månader innan den kommer tillbaka. De skadade områdena i ansiktet var helt återställda. Jag var riktigt sugen på att dra upp i bergen igen för att göra nya försök. Det fanns bara ett stort problem: FIENDEN. Vinden. Stormar och orkaner bytte av varandra och någon ljusning kunde inte skönjas. 

Jon hade återvänt efter en månads turistande på låglandet och han gick mig på nerverna. Han var i desperat behov av klätterkompis och kläckte dagligen ur sig nya planer och förslag. Gång på gång försökte han övertala mig om att köra något ihop. Samtidigt som han ständigt idiotförklarade mig. Då jag frågade om hur många peggar han hade med till tältet fick jag följade svar: "I thought every mountaineer knew that bags of snow is the only way to anchor a tent safely in winter conditions. Of course I didn't bring any". Jo, förutsatt att det finns snö tänkte jag surt. Jag hade slagit dövörat till och brydde mig inte längre om hans märkliga attityd. Jag var dock nära att svara nekande då han frågade om det var nödvändigt att ta med solglasögonen. "I gotta save weight, man".
Det rådde visserligen konstant vapenvila, men vi gillade verkligen inte varandra och båda parter gjorde ingen hemlighet av detta. En skum situation. 

Ett nytt försök

Det fanns två alternativ: att vänta i evighet på bättre väder, som kanske låg månader framåt i tiden, eller sticka iväg på vinst och förlust och hoppas på det bästa. Jag valde det senare, skruvade ner förväntningarna till noll angående klättring och begav mig mot bergen. Eftersom Jon ändå skulle åt samma håll och fått tag i en chaffis liftade jag med dem en bit på vägen. Jag nådde den lilla gränsposteringen vid La Gruta efter några dagar i hård, men uthärdlig motvind.


Mat för en månad på hojen. En typisk liten refugio på väg mot Paso de San Francisco och gränsen mot Chile.


Vägskylt som varnar för de våldsamma vindarna i området.

Militärerna stirrade med misstro på mig och min cykel.
- Känner du Werner, från Brasilien?
Ja, jag hade träffat Werner. En trevlig, senig cyklist i femtioårsåldern som en morgon dykt upp på mitt hostel. Han hade frågat lite om vägen till Chile och om hur cyklingen var i området. Jag hade berättat att han antagligen skulle få motvind varenda meter och han hade då lagt till en extradag i sin tidsplanering. Två dagar hade blivit tre. För 200km och ca 3000 höjdmeter. Då jag förklarade att det ändå antagligen var en aningen optimistisk tidsplan kontrade Werner med att han cyklat i Patagonien och därmed var mycket van vid hårda vindar.

Dag ÅTTA hade Werner anlänt till La Gruta. Dag nio hade han försökt ta sig över passet, men varit tvungen att ge upp och vända tillbaka till La Gruta p.g.a. köldskador på händerna. Militären hade stannat en lastbil som tog honom till Maricunga, den Chilenska gränsposteringen ca 100km därifrån. De trodde att han stannat på lastbilen i ytterligare 230km för att söka läkarvård i Copiapó.
Då jag visat upp mina enorma dunvantar och annan vinterutrustning började militären ge med sig.
- Räkna med minst -30 på nätterna och konstant storm. Var rädd om dig. 

Viento Blanco, sa föreståndaren för det lilla hostelet vid La Gruta då han huttrande kom in genom dörren efter den dagliga väderkontrollen. Den vita vinden. Frasen ingav respekt. Så gjorde även de mycket illavarslande molnen som började dyka över Inchauasi och San Francisco. Vinden är fruktad av t.ex. Aconcaguaklättrare. Den är oerhört stark och anländer ofta blixtsnabbt, akompanjerad av snabba, brutala temperaturfall. Jag beslutade mig ändå för att göra ett försök at ta mig över passet. Redan efter en kilometer på sadeln insåg jag det vansinniga i projektet. Efter två var jag sliten och efter tre relativt bränd. Visserligen i motlut på 3.5-5 %, men på perfekt asfalt. Jag bestämde mig för att se hur långt jag kunde ta mig och beslutade att köra till det inte fanns någon kraft kvar i kroppen. Efter sex kilometer var jag yr av utmattning och vid sju insåg jag att det var dags att bryta om jag skulle fixa slå upp tältet. Jag har sällan känt mig så totalt tom på energi som då. Jag åt och drack mig genom halva natten och hoppades på bättring dagen efter.


Kraften i benen nere på noll. Tur att hitta lite lä bakom en vägvall i samma veva. Incahuasi (6621m) i bakgrunden.

Underbart vacker cykling

Upp till passet dagen efter. Sov i refugion på toppen. Riktigt kall natt. Alla produkter med minsta andel vatten var som cement dagen efter. Fick koka min tandkrämstub före tandborstning och jag kunde slagit ihjäl någon med mitt sista äpple. Exakt vid gränsen förvandlades den släta asfalsvägen till brutal, skumpig höglandsplatåväg som jag var så van vid från Asien. Jag kände mig hemma.



Burken med mina stelfrusna kontaktlinser i mitt morgonté. Tandkrämstuben följde.


Passet, gränsen och tre av områdets giganter: El Fraile (6061m), El Muertito (5996m) och El Muerto (6488m).

Det var oerhört vackert och min väg kantades av dussintalet sextusen meter höga vulkaner. Jag stornjöt. Laguna Verde dök upp i blickfånget. Ännu ett snäpp uppåt på skönhetsgrafen. Wow!


El Fraile.


Ojos del Salado.


Cerro Pena Blanca


Längre bort längs stranden finns varma källor.

Cerro Laguna Verde

En refugio med ett mindre grottsystem innanför.

Under eftermiddagen friskade det i ordentligt igen och jag ska inte tjata om FIENDEN, men om man sammanfattar det hela kan man avrunda med att det var nätt och jämt jag tog mig till Refugio Claudio Lucero vid foten av Ojos del Salado. Alpenglow över bergen. Iskall natt igen, men jag fick nöjet att sova i en säng. Med mjuk madrass! Jag trodde inte det var sant. I en liten skrubb i refugion fann jag en perfekt tillflyktsort under en dag och två nätter. Dagen efter ankomst regerade FIENDEN i ensamt majestät. Jag hade haft lite funderingar på att bestiga Barrancas Blancas eller Mulas Muertas, men min dag gick åt att fundera på hur länge ett högt trähus kunde motstå vad naturen vräkte mot det. Den gamla refugion, Murray, femtiotalet meter längre upp i dalen var det bara flisor kvar av och jag ska inte sticka under stol med att jag ibland var smått orolig. Speciellt då jag väcktes av att en gipsplatta slets loss från insidan av väggen och slungades in i rummet bredvid mitt. Hålet den täckt var uppskattningsvis en tjugondel av dess totala storlek.


Refugio Claudio Lucero.


Ett klistermärke med reklam för ett ungerskt expeditionsföretag. Gillar den skarpt :)

Funderingar - klassificering

Min dag ägnades åt funderingar. Det här var hårt! Hur hårt? Jag försökte mig på en liten lista från ett till tio. Cykling och klättring. Givetvis är en klassifikering oerhört svår och det är så många parametrar som måste vägas in. Råder det full storm på ett berg kan det självklart inte jämföras med en dag med strålande väder. En person som såg listan kommenterade att cykling i ett område kan variera vilt på grund av t.ex. lokalbefolkningens bemötande. Det är en milsvid skillnad mellan att bli bemött med leenden och av aggressiva stenkastare. Listan är i alla fall hur jag upplevt vissa platser och aktiviteter.

1. "Vanlig" långcykling på asfalt. Trekking i tex. Nepal.
2. Elbrus. Kili. Cordon del Plata. "Vanlig" lättare gruscykling i u-länder.
3. Aconcagua. Högt belägna  långrutter (cykel) med inslag av asfalt tex. Karakoram Highway eller Friendship Highway.
4. 14 dagar trekking på Punan under sommarsäsongen. Tupungato (off season, från Argentina).
5. Muztagh Ata. Pik Lenin. Gasherbrum II. De längre tibetanska cykelrutterna över en månad. Innan de blev asfalterade. Vinterklättring av lättare 6000-7000m berg Himalaya. Mercedario 2006.
6. Cykling Östtibet 1996. Cykling/klättring Toze Kangri.
7. Cykling Chang Tang 2008 inkl. två 6000m + klättringar. Konung Oscars Fjäll - cykling/klättring Chang Tang. 14 dagars vintertrekking på Punan.
8. Keriya Shankou 2002, cykling.
9. Tre månader vintercykling Tibet 1997 (länk till en kort episod).
10. Chang Tang 2003.


Nadine korsar en frusen flod på Chang Tang 2003. 

Kortare förklaringar av klassifikeringen.

1. Proviant, hotel och befolkning på daglig basis. Den fysiska aktivitetens frekvens och längd per dag helt efter humör och dagsform.
2. Bergen - enkla toppar som egentligen bara behöver tid/acklimatisering. Förnödenheter och bekvämligheter hela tiden inom max en dags vandring.
Cyklingen - lägre kvalitet och eventuellt sämre tillgång på mat. Ibland vattenproblematik. Stundtals kan trafik och lokalbefolkning vara en utmaning som kan leda till mental trötthet.
3. Bergen - längre acklimatisering och tid på berget. Lyx inom någon dags vandring. Höjden börjar bli en faktor att räkna med. Cyklingen - längre sträckor utan mat och härbärgen. Större fysisk utmaning t.v. långa klättringar. Hårt väder en faktor som försvårar.
4. Punan - Lång tid på konstant hög höjd. Ingen civilisation i området. Självförsörjande till 100% = tung packning. Stundtals tuff terräng. Problem att finna vatten. Toppar upp till nästan 7000m. Tupungato - tufft fysiskt  och även mentalt p.g.a. objective dangers. Självförsörjande under två veckor. Jobbig terräng.
5. Bergen över 7000m - höga, potentiellt farliga p.g.a. bland annat höjd och väder. Lång tid på hög höjd. Bitvis fysiskt jobbigt. Tung packning. Civilisation och läger inom några dagars vandring.
Cyklingen - hård cykling på jobbiga vägar ofta med rejäla klättringar och stor utsatthet för väder och vind. Ibland långt mellan vattenhålen och platser för påfyllande av proviant.
Vinterklättring i Himalaya - kallt, stenhård vind med få väderfönster. Självförsörjande med tung packning. Några dagar till civilisationen.
Mercedario - farlig och hård inmarsch p.g.a. valet att inte använda mulor. Två högre toppar + en lägre. Extremt farlig travers från Ramada till Mercedario. Farlig och svår utmarsch. Självförsörjande och tungt lastade i trixig terräng.
6. 1996 - stenhårt fysiskt p.g.a. områdets vitt skiftande topografi. Inte en platt meter. Katt-och-råtta-lek med säkerhetspolisen vilket innebar många nattliga cykeletapper i kolmörker. Hög höjd, hårt väder.
Toze Kangri - Självförsörjande i drygt två veckor. Bitvis jobbig terräng för både cykling och vandring. Väglöst land vissa sträckor. Långa dagar i djup snö på bergen. Kall årstid.
7. 2008 - nästan två månader på hög höjd, helt självförsörjande. Riktigt jobbig terräng vissa sträckor. Utelämnade åt naturkrafterna. Inte en människa i sikte på 39 dygn. Lätta berg, men mitt i ingenstans var de mentalt krävande. Tung packning.
Konung Oscars Fjäll - helt fel årstid. Ständiga snöstormar, lerfält och generellt hårt väder. 44 självförsörjda dygn på hög höjd. Tung packning. Klättringen 27 dagar in i vildmarken lämnade inte minsta utrymme för misstag.
Punan vintertid - Svårt att ö.h.t. hålla sig på benen p.g.a. vinden. Kallt -20-30. Konstant risk för köldskador. Tungt lastad. Inga väderfönster. Dagar till civilisationen. Farligt att bestiga något över 6000m. Svårt att campa p.g.a. vinden. Vattentillgång enbart i form av snö och is.
8. Keriya Shankou - Några veckor självförsörjande i bitvis väglöst land. Extremt farlig ravin som avslutning under de sista fem dygnen. På svältgränsen. Mycket hårt mentalt och den fysiska utmattningen var stundtals total. Höststormar. Många farliga flodkorsningar. Vetskapen om att ett stort antal människor dött i ravinen gjorde inte prövningen lättare.
9. Tibet vinter 1997 - Kallt. Ensamt. Sjuk. Långa sträckor utan civilisation. I förbjudna områden - konstant mental press. Extremt dåliga vägar. Nästan tre månader på hög höjd och låg temperatur. Många klättringar över hårda pass i iskyla. Jag led och led och led.
10. Chang Tang 2003 - Mycket tungt lastade. Stenhård terräng. Farliga korsningar av frusna floder. Nästan femtio dygn självförsörjande på konstant hög höjd. Problem med vattentillgång. Lerfält. Salt/sandstormar. Köldskador. Nästan galen av hunger. Konstant hård motvind och kalla (-30) nätter. Svält. För lågt kaloriintag orsakade början till en leverabbcess och kraftigt förhöjd vilopuls. Per definition döende på slutet.



Ständigt påminda om vår dödlighet under turen nedför Pulu/Aksu Gorge. Vår väg kantades av mänskliga lämningar. Keriya Shankou, 2002.
Man kan bland annat läsa följande om ruttens historia:
"In 1950, the liberate army's 136-person cavalry taking 45 days challenged the road with more than half died halfway. Since then, this road was called "Road of hero".

Den enda sanna friheten

Efter vilodagen i min underbara säng kände jag mig helt utvilad. Jag sneglade mot bergen. Gick ut på balkongen och jag reagerade knappt då jag var tvingad att ta två rejäla snedsteg för att inte blåsa omkull. Det var numer standard. Jag log. Jag var nöjd med min lilla utflykt till Laguna Verde och Chile. Drivkraften att ta mig upp på någon av de många vulkanerna var som bortblåst (haha) och jag bestämde mig för att cykla tillbaka mot Paso de San Francisco och Argentina. Det där lilla extra drivet som behövts för klättringen fanns helt enkelt inte där och jag accepterade det utan betänkligheter. Istället njöt jag av att jag hade något som är så otroligt mycket viktigare: det fria valet.
Det kändes nästan otroligt att ha medvind. Det var en kittlande känsla att dundra upp för ett pass på nästan 5000m, på kass väg utan att knappt behöva trampa. Jag var smått euforisk. Då bil efter bil stannade för att erbjuda lift, mat eller vatten tittade bilisterna lite konstigt på den brett leende cyklisten. Jag antar att de förväntat sig en plågad, desperat själ i kamp för livet, inte en person njöt av i fulla drag av cyklingen i den i vindpinade, iskalla vildmarken.

Utför passet gick det svindlande fort. Jag satte min fartgräns vid 60 km/h. En vindpust från fel håll kunde vara ödestiger. Jag checkade in i Argentina och frågade om det var ett problem att jag officiellt inte varit i Chile. De garvade och svarade att det knappast var mitt problem, snarare chilenarnas som inte brydde sig om att vakta sin gräns och inte hade en checkpoint närmare än 80km från gränsen.


Incahuasi


Sjöfåglar som inte gillar läget.


Till en början gick det våldsamt fort utför...

...men då bestämde sig FIENDEN för att spela ut ett sista ess. Vinden vände utan förvarning. Jag trodde inte det var sant. Vindriktningen under den här årstiden är alltid densamma. Dock inte just då jag skulle fått njuta av underbar medvind. Jag tyckte de vindpinade växterna längs vägen såg ut som frågetecken då de för första gånden i sin existens fick böja sig åt norr istället för åt söder som alltid varit deras norm. Man kan t.o.m. se på vägskyltarna i vilken riktning stormvindarna blåser. På sydsidan är skyltarna i fint skick men på nordsidan har de blästrats av sand och andra luftburna partiklar.


Passkylten


En varningsskylt för starka vindar som snart gjort sitt. 


Den här har gjort det.

Jag brydde mig föga om nederlaget på Punan. Som en nattlig lönnmördare skulle jag ta min revansch då FIENDEN lagt sig i sommardvala. Vid ankomst till Fiambalá stod det omedelbart klart att den varit och härjat även där. Inget vatten eller el på flera dygn. Det hade tydligen varit en ovanligt stormig period och lokalbefolkningen pratade nästan lika mycket väder som vintersvenskar. Jag sa på återseende till mina vänner i den lilla sömniga staden och bokade en bussbiljett till Mendoza. Det var dags att kasta sig in i den andra extremen i mitt liv; de rökiga kasinona i Mendoza. Pokerturneringar väntade och därefter var det dags för ett helt nytt kapitel på min resa. Det är möjligt att jag skriver en rapport eller två om detta senare. Vi får se.

Tack för visat intresse och all trevlig feedback. På återseende.

I samarbete med

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2010-08-30 13:54   perdavid
Otroligt bra skrivet, jag har läst alla sex artiklarna och det är superintressant. Lååångt från min vardag och ambition men fantastiskt kul att läsa. Fortsätt med ditt, du har hittat rätt!!
/Per
 
2010-08-30 17:29   macgunde
Bra och inspirerande text och bilder!
 
2010-08-30 20:18   jamo
Grymt bra! Ser fortfarande fram mot böckerna..
 
2010-09-01 08:00   Sveakla
Inspirerande läsning! Härlig berättarkonst som lyckas vara både målande och kortfattad på samma gång.

Läsningen ger dessutom en tydlig förklaring till följande citat "Janne Corax är ingen alpinist, han är en äventyrare".
 
Svar 2010-12-06 13:25   Corax
Tackar!
Din kommentar förbryllade mig till en början. Sen fick jag några mail med samma citat. Följande tyckte jag var kul:
"Jag såg att de har börjat bråka om huruvida du är alpinist eller äventyrare. Fattar inte hur de orkar men hur som helst så är det är lite lustigt, - bestiger man berg och tar tåget, bussen eller bilen till berget så är man alpinist, men om man cyklar dit så är man inte alpinist utan äventyrare... "
 
2010-09-02 19:57   figgegbg
jättekul läsning =)
 
2010-09-02 21:38   Pierre Näsman
Bra jobbat kompis! Man blir avis! Spännade hela tiden. När får man se dig i Sverige igen? Kör så det ryker! :-)
 
2011-03-21 07:43   Persson.F
Mycket bra skrivet som vanligt. Hoppas du får tid och inspiration att pränta ner alla dina expeditioner någon gång. Få människor som har liknande historier att berätta, ännu färre som också har förmågan att levandegöra och berätta dem så bra.
 

Läs mer

En skildring av öden och äventyr i sydvästra Afrika under nådens år 2017. Om en 3000 km lång irrfärd i främst Namibia och Angola. De efterlämnade ... 5 kommentarer
Visst är det smidigt med färdiga frystorkade rätter på turerna men att torka och göra sina egna rätter är inte särskilt svårt. Planera lite och prova ...
Andra delen av Lasses cykeltur genom östra Afrika. Den här gången får ni läsa om vägen till Karamoja i Uganda samt jakten på Sir Wilfreds Thesigers ... 4 kommentarer

En cykeltur till Turkana

Den femte cykelturen i Afrika tog Lars till avlägsna områden i norra Kenya. 6 kommentarer

Crime walk på Romeleåsen

Cykeltur till Dörröd på Romeleåsen. Kulturell och folkbildande cykeltur längs banvallar och backiga landsvägar mellan Malmö och Dörröd. 2 kommentarer

Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...