Artiklar > Höst i Helags 2003 – fyra dagar, fyra ...

Höst i Helags 2003 – fyra dagar, fyra årstider

Av: 1145

Det hade tagit lite pusslande att få ihop resan. Över några öl på Svenssons Taverna i Uppsala hade vi konstaterat att livet inte längre såg ut som under de flexibla universitetsstudierna. Arbetslivet och de därmed fullbokade almanackorna satte numera hinder i vägen. Men vill man så kan man. Och semesterdagar hade vi. Till slut spikade vi vecka 39, sent i september, för fjällvandring i Helagsområdet. Något för sent på året tyckte både Johan och jag, men tjänsteresor och flyttar omöjliggjorde ett tidigare datum.

Vi hade inga bestämda planer, annat än att starta och sluta i Ljungdalen och att ta oss dit med bil. Visst hade vi önskelistor – jag skulle gärna ta mig upp på Helags och gå runt berget, Johan var sugen på att gå mot Sylarna – men väder och stundens ingivelse skulle få bestämma slutgiltigt var färden gick. Vi hade båda haft det stressigt på sistone så syftet med vandringen skulle vara att koppla av, komma bort och varva ner. (Johan flänger Östeuropa runt som omvärldsbevakare åt ett större svenskt industriföretag och jag ”håller många bollar i luften” i mitt arbete med fastigheter). Turen skulle under alla omständigheter avslutas med bastu, öl, god mat och mjuka sängar på Wärdshuset Helags i Ljungdalen.

"Sommar"
Det hade kunnat börja bättre. På söndagen bröt jag upp från mitt övernattningsstopp för att hämta Johan hos sina svärföräldrar i Ånge. Strax innan ankomst fick jag punktering. Däckbyte i hällregn har aldrig hört till livets goda. Var detta en försmak på veckans väder? Nåväl, reservdäcket och övriga däck höll i alla fall till Ljungdalen. Vägen över Flatruet visade kalfjället i klara solbelysta höstfärger.

Vår ursprungstanke var att gå till Helagsstugorna på söndag, men punkteringen och en långlunch i Funäsdalen gjorde att vi blev försenade. Inga problem, vi fick tips från Janne på Wärdshuset om en fin fjällsjö med ett vindskydd endast ett par kilometer bort. Vi parkerade vid liften i Torkilsstöten och gjorde ”packning på”. Lift innebär skidbacke och skidbacke brukar innebära branta sluttningar. Vandringen började således med en knäckande stigning uppför slalombacken innan vi var uppe på fjällplatån. Min form har inte varit den bästa på senare år (jag får skylla på det stillasittande jobbet och representationsluncherna, hrm…) och det kändes rejält i vader och lungor innan vi stod och blickade ut mot Helags. Det var ett underbart höstväder, med växlande molnighet och en klar kylig fjälluft. Äntligen ute! I Ljungdalen hade det känts som sensommar. På fjället stod alla mätare på ”höst”. Det här blir en kanontur, var den allmänna uppfattningen.

"Höst"
Framme vid Stortjärnen slog vi läger ute på ett långsträckt näs, vid det nämnda vindskyddet. En ensam renhärk gjorde oss sällskap. Han verkade inte särskilt rädd, snarare förorättad över att vi hade stört hans upphöjda ensamhet. Johan hade med sig ett flugspö och provade på lite fiske, utan resultat. Till middagen på falukorv och potatismos njöt vi av rödvin och höstkänslan. Efteråt åkte whiskyn och cigarillerna fram till kaffet. Redan hade ”inbox”, ”tasklist”, ”calendrar”, ”voicemail” och annan livsviktig ”kontorsutrustning” och dess innehåll börjat sippra bort från medvetandet. Mätta och nöjda kröp vi i sovsäckarna.

Måndagen bjöd på mera höst. Helagsfjällets topp var insvept i en molnbank och bortom fjället tornade mörka moln upp sig. Regn var nog att vänta. Morgonrutinen gick oväntat fort och vi anträdde marschen mot Helagsstugorna vid halvniotiden. Det var en skön kontrast att komma direkt upp på kalfjället från det lummiga Ljungdalen, utan att som brukligt är behöva vandra genom de karaktäristiska fjällbjörksskogarna. Med det kändes i vaderna att stigningen igår hade varit brant.

Molnen hängde hotande bakom Helagsfjället men vi var framme vid stugorna strax före lunch utan att en droppe hade fallit. Stugorna var officiellt stängda men stugvärdarna var kvar. Det gick bra att bo eller lösa tältavgift om vi ville. Tydligen pågick reparationsarbeten på kraftledningen, vilket inkluderade en stor traktor och en helikopter som något förtog intrycket av ödslighet. Vi åt lunch inomhus och funderade på fortsättningen. Trots att sikten på toppen nog var obefintlig bestämde vi oss rätt så omgående för att göra toppturen på eftermiddagen och stanna i stugorna på natten. Johan var väl i ärlighetens namn lite skeptisk till stugsovning, dels av grumliga ideella skäl dels av prisbilden (som var avsevärt högre än senast vi stod i begrepp att nyttja fjällstugor). Vi bordlade det definitiva lägerbeslutet tills återkomsten från toppen och satte av mot det mäktiga Helagsmassivet.

Topptur
Stigningen upp till de första glaciärsjöarna gick väl bra, om man beaktar att vi hade en mil i benen redan och att formen, framförallt min, som sagt kunde ha varit bättre. Utsikten norrut var bra trots en låg molnbas. Helagsglaciären såg liten och smutsig ut, med många sprickor och hål. Sårad, skadad, sliten. Glaciärsjöarna var nästan uttorkade. Sannolikt efter den varma och torra sommaren. När vi nådde den övre tjärnen kändes en kompakt kyla från glaciärmassan. Vi hade vandrat i lä men när vi påbörjade vandringen upp på den södra kammen kom vind och ett lätt regn i kombination med glaciärkylan att ge en ”novemberkänsla”. Något som underströks av att vi hade kommit upp i molnhöjdens vita dimma. Skaljackor och handskar åkte på.

På fjället
Väl uppe på kammen exponerades vi för vind och ökat regn, dock fortfarande relativt lätt regn. Vi passerade rengärdet, där någon – när det var bättre väder – verkade hålla på med reparationer. Den branta stigningen i blockterräng började ta ut sin rätt på mina benmuskler i form av mjölksyra. Strax innan vi nådde toppen stapplade jag omkring som en strakbent pensionär med käpp (d.v.s. min vandringsstav). Med tanke på siktbegränsingen och de hala stenarna började jag bli orolig för att ta mig ner igen på gummibenen. Ungefär i det ögonblicket skymtade vi toppröset på en kam. Ungefär i det ögonblicket började det också snöa kraftigt. Sikten på toppen var alltså noll och intet. Vinter… Årstiderna går fort i Härjedalen muttrade jag till Johan när jag flåsande kom i kapp honom vid toppröset.

POPP! Under tiden hans försoffade kamrat (jag) släpade sig upp till röset hade Johan tagit fram den lilla cavaflaskan som jag visste att han hade packat i Ljungdalen och som jag misstänkte att han hade släpat med till toppen. Iskallt mousserande i snöstorm, inte så dumt faktiskt. Vi kompletterade skumpan med varm soppa ur min thermos, skrev i toppboken och tog några bilder. ”Vardagslivets tråk och trång” var nu totalt icke-närvarande. Trots att vi bara var fem kilometer från stugorna, och med alla staplarna i täckning på mobilerna, kände jag mig totalt isolerad. Här stod vi så högt man kan komma i Sverige söder om polcirkeln, i minusgrader, med en sikt på tio meter i snöfall och drack iskall CSN-skumpa.

På toppen
Efter en kvart på toppen började vi återmarschen. Molnbasen hade sänkt sig något och regnet hade tilltagit. När vi närmade oss stugorna var vi duktigt blöta och trötta. Att sova i tält var inte att tänka på, trots att vi hade ungefär 355 goda skäl per person att göra det. Vi hade en hel stuga för oss själva. Följaktligen också ett helt torkrum på två personer. En ny erfarenhet när det gäller de vanligtvis överfulla, raggsocksdoftande STF-stugorna vid regnväder. Vi däckade rätt så omgående i kojerna innan middagen. Sköönt. Ute hade året ”gått bakåt” och det var nu höst igen på denna lägre höjd. Lätt vind och lätt ihållande regn trummade mot rutorna under resten av kvällen. Vi tog det lugnt. Åt en god middag, smuttade whisky och eldade i braskaminen. Lugnt. Torrt. Varmt. Mätt. Sprakande björkved. Toppturen och den ensliga stugvärmen i kombination gjorde att medvetandet slog ”Ctrl-Alt-Delete”. Vardagens stressfaktorer försvann ur systemet helt och fullt. Vi kojade tidigt med en känsla av gott uträttat dagsverke.

"Vinter"
Gryning. Johan halvsover. Det blåser men jag hör inget regn mot rutan. Vänder mig om och tittar ut. Vitt…
-” I love the smell off snöstorm in the morning”, travesterar jag Robert Duvalls cowboyhattade surfarofficer i ”Apocalypse Now”.
-Jaasååå? Kommer det från Johans sovsäck.
- Jag skämtar inte Broder. Det är en halvmeter på backen och snöar på tvären, fastslår jag.
15 sekunders tystnad följt av ett lakoniskt konstaterande från det numera halvsittande sovsäckspacketet;
- Bra beslut att sova här då…

Jodå. Tanken av att vakna i tältet nånstans halvvägs till Sylarna i detta väder skickade rysningar längs ryggraden. För 24 timmar sedan hade det varit höst. Nu var det djupaste vinter. Visste man inte bättre skulle man ha trott februari. Dreven var meterhöga på sina ställen och fönstren på lovartsidan var snötäckta. Stugan hoppade då och då i vindbyarna. Vinden ylade i kaminrören. Vi behövde inte fundera länge för att inse att det stod inre tjänst på schemat idag. Med tanke på hur stela benen är efter gårdagens övning så var det kanske lika bra. Morgonbesöket på utedasset bekräftar inomhusteorierna. Vindbyar på över 15 sekundmeter och underkylt regn i form av nålvassa iskristaller piskar i ansiktet. Idag blir det inte många steg utanför dörren.

Helagsstugorna i oktober
Det blir en dag i absolut stillhet. Sovmorgon känns extra bra i detta väder. Långsam frukostlunch därpå. Ett kort försök till promenad mitt på dagen (Det gick hyfsat i medvind, sämre i motvind. Åt båda håll slutar promenaden med en av oss stående till naveln i tung drevad snö). Samspråk med stugvärdstjejerna och deras hundar. Läsning, kaffe och total avkoppling. Precis som det skall vara en stormig februraridag. Vilket det också är om man undantar det faktum att det är den 22 september.

Vi upptäcker också att vi har fått gäster i ”vår” stuga under natten. Två norske guttar som igår gick från Nerdalshytta. De kom till Helags mitt i natten, dyblöta och frusna såklart. Deras plan att bestiga Helagsfjället idag går naturligtvis om intet. Precis som för oss så verkar de inte göra dem så mycket. Jag får intrycket att de som oss lever ganska stressigt i sina normala liv i Trondheim, och att de innerst inne är ganska nöjda över att få tillbringa dagen inblåsta i Helagsstugorna.

På kvällen samlas vi i storstugan. Stugvärdarna grillar korv i den öppna spisen. Vi och guttarna läser och spelar kort. Snöstormen rasar alltjämt utanför. Kanske inte lika mycket snö från himlen, men den som finns på marken räcker gott för att åstadkomma ”horisontell nederbörd”. Whiskyn späder vi med en liten snöboll istället för vatten. Tydligen har halva Sverige blivit strömlöst av stormen, som rasar även på låglandet. Helagsstugorna klarar sig dock med två avbrott om vardera 15 minuter. Så vad bryr vi oss om världen utanför väggarna? Inte ett smack. Lite kul är det dock att höra att stugvärdarna i Blåhammaren har varit med på lokalradio för att berätta om stormen. Tydligen är detta det sämsta vädret man har haft vid den här tiden på året på 30 år. Och mitt i det ovädret sitter vi. Torra, varma och mätta. Tack vare en föraning om dåligt väder och ett ”rätt” beslut att sova i stuga.

Nästa dag bjuder på något lägre vindstyrka och ingen yrsnö. Vi har beslutat oss för att gå tillbaka till Ljungdalen och ta in hos Janne på Wärdshuset. Till skillnad från guttarna får vi medvind också. Vandringen blir en dag kortare än tänkt, men att ta sig någonstans (läs Fältjägarstugan eller Vålåstugorna) utan snöskor eller skidor verkar ogörligt om man inte måste. Då väderprognosen dessutom lovar mer snö under eftermiddagen och/eller morgondagen är det inte mycket att tänka på. Vi önska guttarna lycka till på sin tjugofemkilometersvandring hem och ger oss av mot Kläppen.

Vinden kyler och den bleka solen som då och då skymtar i molntäckets tillfälliga luckor värmer inte mycket. Ögonens ovana vid vintermiljö gör att jag ibland får tillfälliga känningar av svindel och ”white-out”. Värmer gör däremot vandringen. På krön och lovartsidor är det lättvandrat på renblåst frusen mark eller ett lätt snötäcke. I dalar, sänkor, skrevor och läsidor ligger däremot ett ibland metertjockt lager av tung men ändå inte hållfast snö. När man trampar igenom – och det gör man ideligen – får de djupa fotspåren en isblå färgton, a la ”Vicks Blå”.

Vinter i Oktober
Vi försöker följa sommarledens halvt snötäckta rösen. På grund av snön snirklar våra spår som en huggorm runt leden, som kvitto på våra oftast verkningslösa försök att undvika de värsta snöpartierna. Det går långsamt, tungt och svettigt framåt. Kylan har ännu inte lyckats frysa till bäckar, rännilar, tjärnar och myrmark. Men snötäcket gömmer effektivt vattenansamlingarna och vi finner oss ideligen stående till vaderna i iskallt vatten. Detta innebär dock inget större problem då vi båda har cellgummikängor. Däremot är det tröttande att ständigt framrycka medelst höga knäuppdragningar med packning på ryggen och påpälsad diverse förstärkningsplagg.

"Vår"
Efter ett par timmars vandring börjar terrängen slutta brantare utför och vi närmar oss den skogsbevuxna Kesudalen. Vi hoppas och tror att snötäcket skall vara tunnare där. Vid ett vad möter vi fyra vandrare på väg mot Helagsstugorna. De såg tveksamma ut redan innan vi hade talats vid. När de sedan hör att de har det jobbigaste framför sig beslutar de sig att vända.

I samma stund som vi når Kesudalens skyddande björkskog minskar snötäcket. Dessutom börjar molntäcket spricka upp och vädret klarna. Solen syns allt oftare och dess strålar värmer betydligt mer än i morse. Vi för ett rent hypotetiskt resonemang att med snöskor skulle vi nog ha kunnat gå till Fältjägaren eller Vålåstugorna. Men ingen av oss är egentligen särskilt besvikna över att snöskor saknas i packningen. Vi har fått använda fötter och ben tillräckligt även om kilometerantalet inte är något att yvas över. Nu hägrar bastu, öl och middag mer än snöskor.

Vädret blir fortsatt bättre och när vi rastar vid Kesusjön står mätarna snarare på ”vår gränsande till försommar” än höst. Solen värmer och de många bäckarna i Kesudalen porlar precis som under snösmältningsperioden på vårvintern. Fåglar kvittrar och vinden är obefintlig. När vi når Kläppen så går vi i uppkavlade skjortärmar och svettas. De skaljackor, skalbyxor, mössor, innerhandskar och yttervantar som vi hade startat dagen är förpassade till ryggsäcken.

När vi slutligen segar oss upp för sista backen mot Torkilsstöten och bilen flåsar vi båda duktigt. Trots att vi har lämnat ryggsäckarna innan stigningen började. Vi konstaterar som tidigare att det ur fysiskt hänseende ändå blev en klart ”tillräcklig” tur. I alla fall givet våra – i ärlighetens namn 80% mina – tveksamma fysiska förutsättningar.

I bastun på Wärdshuset summeras turen över några öl. På lite mindre än fyra dagar har vi hunnit med att uppleva i princip fyra årstider, inklusive det sämsta vädret på 30 år i dessa trakter vid denna tid på året. Inte illa alls såhär i efterhand. Men viktigast av allt: vi har uppnått syftet med vår resa hit. Vardagens tråk och trång är bortblåst och vi har fått oss en mänskig motsvarighet till en omstart av operativsystemet. Vi har haft tid att prata och umgås på ett sätt som inte har varit riktigt möjligt sedan universitetstiden. Det var värt betydligt mer än att kunna logga kilometrar på kartprogrammet i datorn hemmavid.
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2003-10-18 19:34   jamo
***** Väldigt bra skrivet, intressant. /Jarl
 
2003-10-19 09:47   CanMan
Mycket trevlig historia, man känner igen skiftningarna från Helags ! Kul !/Gunnar
 
2003-10-19 14:09   ensamvandrare
Det var nog er två som vi mötte när ni var på väg upp till Helags. Tur att vi kom hem när vi gjorde.
Hade också övernattat i stuga.
 
2003-10-19 20:05   hällene
Härlig tur till nära fjäll på ovanlig tid. Måleriskt beskrivet.
 
2003-10-19 22:27   rohubi
Mycket bra berättat!
 
2003-10-19 23:16   LOOP32
Mycket bra blev lite sugen o åka upp med en gång
 
2003-10-21 17:20   cwmint
Härlig stämningsbeskrivning! Man nästan känner snödrevet i ansiktet!
 
2003-10-29 20:13   sebbe_Huss
mycket bra skrivit imponerande//sebbe huss
 
2003-11-03 20:50   kjelleb
Härligt, jag var där veckan före och hade bara snö sista dagen och sol för övrigt..
Bra skrivet/Kjell
 
2005-02-03 13:37   j-o.svedlund
Har stuga i Kesudalen så jag brukar ibland söka något på nätet att läsa eller kolla bilder. Tycker dina skildringar är bra och den speciella känslan man får däruppe beskrivs bra. Mvh J-O Svedlund
 
2008-05-04 17:34   barfoten
Mycket bra skrivet! Har själv varit uppe på Helags som liten, ska minsan ta mig upp minst en gång till! Den 16 Juni 08 bär det av till Härjedalsfjällen för mig. Längtar dit...
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in