Artiklar > Från ursprunget till Atlanten

Från ursprunget till Atlanten

Av: johanjornhagen

amazonas
brasilienHögt upp bland Andernas dimhöljda berg, fågelvägen inte långt från Titikakasjöns norra strand, tränger vatten fram ur en nästan svart klippa. Ovanför tornar det 5600 meter höga mt Mismi upp sig. Det är inte mer än en rännil kristallklart vatten som letar sig fram över en mossgrön matta mellan tussockgräsets tuvor.
Men detta är inte vilken fjällbäck som helst.
Efter att ha fullföljt sin resa och tillryggalagt 640 mil, från Andernas sluttningar och genom världens största regnskog, ska samma vatten, i vad som på sin väg vuxit till världens största flod, flyta ut i Atlanten. Detta ar Amazonflodens källa.
Luften är sval och mättad med fukt, och när jag åter vänder blicken uppåt är mt Mismis snöklädda topp åter insvept i tunga moln och regnet börjar falla. Det är regnperiod på Andernas högplatå.
Där Anderna slutar tar Amazonas vid. Bortsett från ett fåtal, knappt farbara, vägar är världens största regnskog väglöst land. Däremot har Amazonas 8000 mil farbara floder och de badkarsliknande flodbåtarna är min biljett till en resa långt bortom allfartsvägarna. En lång resa nerströms.

Jag börjar min resa nerför den stora floden på allvar i Pucallpa. Hamnen är ett kaos. I alla fall för ett otränat öga. Till att börja med är hamnen ingen hamn utan en gyttjig flodbädd på vilken de flatbottnade flodbåtarna plöjer upp, sida vid sida, likt strandade valar. Destination samt högst ungefärlig avgångstid anslås på griffeltavlor. Så långt organisation.
Människor springer kors och tvärs, mest tvärs, över gyttjan på smala spänger av utlagda bräder. Båtar lastas och lossas. Säckar med cement och mjöl släpas mellan berg av nybränt tegel, virke och armeringsjärn. En mindre lastbil har kört fast i leran och blockerar effektivt hamnens enda infart. Den kö som snabbt bildas gör sitt bästa för att hjälpa till genom att hänga sig på brölande signalhorn. Föraren tar det med ro och hytter med näven samtidigt som han urinerar, illa dold bakom motorhuven. Barn säljer plasttallrikar, bestick och muggar, tvål och handdukar till de som missat i packningen. En landgång brister under tyngden av ett rostigt oljefat. Oljan flyter ut i regnbågsfärgad batik där två herrelösa hundar girigt släcker törsten. Mitt i cirkusen sitter en pojke, avslappnat tillbakalutad mot en tunna med brandfarligt innehåll, och metar.
Matoset från slarvigt hopsnickrade matstånd blandar sig med ångorna från dieseldunkande båtmotorer på tomgång och förvandlar luften och det varma kvällsljuset till en klibbig, trögflytande massa.

För att försäkra mig om en plats har jag varit ombord ett par timmar tidigare och spänt upp min hängmatta. Nu får jag leta för att hitta den. Båtens passagerardäck är fullt och det är inte fullt som en SL-buss där folk tvingas stå. Det är smockfullt. Människor sitter och ligger i hängmattor, inte sällan flera i höjd. De som inte fick plats ligger på filtar på golvet. Det ar varmt och tungt att andas. Bilden påminner om något jag sett på TV. Från ett flyktingläger.
- Håll ett öga på dina saker, varnas jag.
- Hur då? jag ser inte fotändan av min egen hängmatta.
Fyra minuter i sex lurar jag ut att första kvällens måltid inte ingår i biljetten. Griffeltavlan säger avgång 18:00, snabbt skyndar jag iland.
- Ris och kyckling, ris och kyckling, vrålar en kvinna från det första matståndet.
Kvickt grabbar jag åt mig två empanadas och en apelsinjuice.
- Ris och kyckling? försöker hon igen.
- Hinner inte, båten går... svarar jag, redan på väg tillbaka över lervällingen med stora kliv. Bakom mig hör jag henne skratta, vet hon något som inte jag vet?
Nio timmar senare avgår båten.
Klockan har hunnit bli tre på morgonen och ett relativt lugn sänker sig över båten.

Halv fem vaknar regnskogen. I Peru är floden fortfarande smal och från min hängmatta på övre däck ser jag rakt in i Amazonas ogenomträngliga lövverk. En grön mosaik av trädkronor, klätterväxter, palmer, lianer och ormbunkar. Artrikedomen i Amazonas ar svindlande. Regnskogen är hem för 2,5 miljoner insekter och mer än en femtedel av världens fågelarter. Inom en kvadratkilometer regnskog växer uppskattningsvis 75 000 typer av träd och 150 000 olika växter. Även flera stora däggdjur lever i Amazonas, däribland den skygga jaguaren och den rosa floddelfinen.
Nerfor Amazonfloden åker man nu inte för att titta pa djurlivet. Genom Amazonas åker i alla fall jag för att möta människor.
Nakna barn paddlar ikapp i urholkade trädstammar. En pojke fiskar i skuggan av regnskogstaket. På en veranda ovan vattnet gungar en tandlös gumma stilla i sin hängmatta. Två yngre män tätar taket med färska palmblad under överinseende av sin far och yngre syster. Familjens husdjur, en myrslok, slumrar i skuggan bunden till verandan. Vilandes huvudet i händerna och med armbågarna mot relingen ser jag människor i deras vardag. En vardag fundamentalt olik vår. Människors slit och glädje, själva livet. Det ar stunder som denna som får frågan varför vi reser att bli meningslös.

Henry II är inte mer än en rostig skorv. Samtliga passagerare samsas om tre toaletter av vilka en är sprucken och innehållet läcker ut när man spolar. Toaletterna dubblerar som dusch, att duscha på toaletten eller kissa i duschen, det är frågan. Såväl duschvatten som dricksvatten kommer direkt från floden.
Efter fyra dagar når jag Iquitos, en sömnig djungelstad och med sina 500 000 invånare den största staden i världen utan vägförbindelse med omvärlden. Iquitos är isolerad, och det märks. Staden och dess invånare lever livet i ett lägre tempo än världen utanför och ingen tycks mer nöjd med arrangemanget än iquitosborna. Att även coca-colan måste åka båt fyra dagar för att komma hit gör dock staden allt annat än billig.

M/S Angeliques passagerardäck är förvisso fullt, men inte mer. Jämfört med Henry II är det ödsligt och om jag är försiktig kan jag gunga utan att stöta mot grannen.
Det är möjligt att Angelique flöt innan hon lastades, efteråt gör hon det i alla fall inte. Som ett brofundament står hon tryggt och säkert på flodens dyiga botten. Kaptenen är rasande. Omlastningen tar fyra timmar och innan grannbåten dragit oss ur gyttjans grepp har det gått ytterligare två.
Jag fortsätter min långsamma färd. Avstånden utmed floden är stora och mäts i dagar snarare än kilometrar. Men med en extra bok i ryggsäcken och ett flexibelt schema torde det finnas få mer rogivande sätt att färdas.
Via de vänliga grannstäderna Leticia och Tabatinga korsar jag, via Colombia, gränsen till Brasilien innan jag, två veckor nedströms och nu mitt i Amazonas, möter en gammal vän. M/S Explorer (Se: Till världens ände och en annan värld) kommer stävandes uppströms. På sin väg från södra halvklotets sommar och Antarktis till norra gör Explorer varje år en avstickare uppför Amazonfloden. Ombord på den lilla röda båten är det mesta sig likt förutom att det är varmare ute än inne. Kapten Paul Heslop förbannar den tropiska hettan och ångrar bittert att han över huvud taget lämnat södra Atlanten.

Det sägs att turister i Brasilien besöker antingen Amazonas eller stranden. Mest stranden tycks det. För få är de resenärer som ger sig in i djupaste Amazonas. Än färre är de som ger sig på att korsa hela kontinenten. Trots det är jag på intet sätt först. Den första europé att följa Amazonfloden från Anderna till Atlanten var Francisco de Orellana 1541. I ytterligare 350 år förblev Amazonas i det närmaste orört. Situationen förändrades dock dramatiskt under 1900-talet. Försäljningen av bilar med luftfyllda däck tog fart och rågummit utvanns ur saven från gummiträdet som bara växte i Amazonas. Manaus i hjärtat av Amazonas förvandlades från byhåla till en av världens rikaste städer över en natt. Vägar höggs ut och regnskogen fick lämna plats åt plantager och boskap. När gummiträd planterades i Sydostasien och syntetgummit uppfanns var Manaus glansdagar över och baksidan med utvecklingen uppmärksammades.

Amazonas har kallats världens lungor. Världens största regnskog har en enorm kapacitet att absorbera koldioxid. En kort repetition för de med rostiga biologikunskaper: Koldioxid in. Syre ut.
Växterna tar upp koldioxid och frigör syre i den energigivande fotosyntesen. I takt med att förbränningen av fossila bränslen ökar och avverkningen fortgår är det inte osannolikt att den globala uppvärmningen inom en snar framtid ter sig än mer uttalad med oöverskådliga klimatförändringar som följd. Andra konsekvenser är mindre kända. Flera av dagens farmakologiska preparat, däribland antibiotika, har sitt ursprung i den tropiska regnskogen. Om regnskogen hyser svar på obesvarade medicinska frågor återstår att se. Det enda som ar säkert är att, med endast en procent av regnskogens arter studerade med avseende på sin medicinska potential, utan regnskog går kunskapen förlorad för alltid.
Att Amazonas är kronjuvelen i världens naturskatt hjälps inte. Det som är världsarv för vissa är hem för andra och levebröd för så många fler. Så länge inga allvarliga ansträngningar för att erbjuda Amazonas fattiga bönder en alternativ inkomstkälla görs, kommer avverkningen att fortsätta.

Jag närmar mig Manaus och sakta byter floden skepnad. En resa nerför Amazonas är också en resa i tiden. I dess övre delar är floden fortfarande smal och tiden tycks stundom ha stått stilla. Hamnen är, som vi bittert fått erfara, en gyttjig flodbädd. Alltmedan man i Manaus knappt kan urskilja motsatta stranden och hamnen ståtar med en elektrisk handikapphiss (man kan med rätta ifrågasätta om man börjat i rätt ände då Manaus trottoarkanter fortfarande är 20 cm höga)
Stadens skyline domineras av containerkranarna och flammorna från oljeborrtornen lyser upp natthimlen. Manaus är inte vackert, men vilken större hamnstad är det?

Som alla tropiska oväder kommer det plötsligt. Himlen öppnar sig och vinden tilltar. Vårt topptunga badkar kränger betänkligt. Amazonfloden är världens vattenrikaste flod och, efter Nilen, är den den näst längsta. Ensam rymmer den en femtedel av världens sötvatten. Amazonas har en genomsnittlig dygnsnederbörd på mer än 30 mm. De senaste tre veckorna har det fallit det dubbla och ju längre nerströms jag kommer desto mer stiger floden.
Efter ytterligare fyra dagar nerströms, utanför Santarem, halvvägs mellan Manaus och Atlanten, möter jag Carlos.
- Är det inte himla jobbigt att ha vatten i vardagsrummet, frågar jag och hör hur dumt det låter.
- Jovisst, svarar Carlos och ser inte ut att tycka det är jobbigt alls.
- Men det finns en fördel, ler han.
- Jag kan handla mer för båten går hela vägen fram till köksfönstret. Nu behöver jag bara handla en gång i veckan. Jag tycker inte om att handla.
Lever man på naturens villkor kan man uppenbarligen inte hetsa upp sig för småsaker.
Till Carlos levererar vi byggmaterial till ett nytt hönshus. Det förra rammades av grannens båt.
- Det var under förra översvämningen, minns Carlos.

På samma sätt som den som intensivt väntar på gryningen och plötsligt, besviket, konstaterar att mörkret omärkligt tycks ha lösts upp missar jag när min långa resa tar slut. Sedan jag gick ombord på Henry II i Pucallpa har varje krok av floden lämnat plats för ytterligare en. Dag efter dag, timme efter timme, i fyra veckor.
När så floden slutligen vidgar sig, flodbanken viker av utan att någon ny vindling uppenbarar sig, registrerar jag det inte. Inte förrän fler och fler gör mig sällskap på däck pekandes mot horisonten går det upp för mig att det jag tittar ut över är just Atlantens obrutna horisont. Inte har det gått fort och inte har det alltid varit bekvämt men på fyra veckor har jag tagit mig från Andernas högplatå, genom världens största regnskog till Atlanten. Tvärs över den sydamerikanska kontinenten.
Sittandes på min ryggsäck blickar jag ut över Atlanten. Det är inte utan en viss tomhet inombords jag konstaterar att min långa resa nerströms är slut, jag är framme.

Tillbaka till Ensam genom Syd- och Centralamerika 2005-2006


johan jornhagen

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in