Från Malmö till Marocko

[sida ]Sista rapporten! Nu kompletterat med de sista bilderna.Efter Valencia fortsatte vår färd på tråkiga N340, eftersom det inte fanns några andra vägar att välja på.Som om det inte räckte med trafiken började
himlen svartna. Svarta moln rullade in från havet. Sedan brakade det loss...Åska, blixt och dundrande hällregn vräkte ner och vi tog skydd under
en bro som snabbt blev till en bassäng, till och med bilarna stannade och väntade ut det värsta.
När vi började cykla igen fick Martin sin 6:e punktering.



Efter det blev det bra mycket torrare. Färden gick genom kuperat och dammigt landskap, svetten lackade och skuggorna var obefintliga. Andalusien var
nära....

Vi trodde inte att det kunde bli varmare men plötsilgt befann vi oss i Tabernas semiöken i södra Spanien, mycket vackert och dramatiskt med en
känsla av att vi befann oss i en Western film.
När vi började närma oss Almeria mådde vi båda illa och det borjade snurra i skallen. Ingen skugga i sikte...Vi lyckades hitta en vattenautomat vid
MiniHollywood mitt ute i ingenstans.



Vi började nu närma oss vårt mål och det hjälpte oss att kämpa på i bergen. Vid nästan varje skarp kurva var där spår av bilolyckor, antingen kors och
blommor eller tillknycklade bilfronter. Det gjorde att man inte riktigt kunde slappna av...


Nu var vi riktigt nära! 12 mil kvar och vi trodde det skulle vara frihjul till gränsen. Men tänk så mycket som kan hända på den biten. Petras bakväska
slår i vägräcket och går sönder, Martins framväska krockar med en skylt och flyger av, Martin får sedan sin 7:e och sista punktering (Petra fick inga!).

Sista dagen, en mil från färjan i Algeciras, får Petra någonting i ögat. En timme går åt att skölja, pilla och leta i ögat som svider som eld.
Funderingar på sjukhus och hur vi ska ta oss dit dyker upp.Till sist blir det bättre och Petra cyklar med ömt öga vidare.

Sista dagen blir också den varmaste dagen hittills. I regionen Andalusien har temperaturer pa 50 C grader uppmätts och elstationer har brakat samman
för att alla använder air condition på max.
Vi kanske inte hade 50 grader där vi var men hett var det! Till sist når vi färjan och åker över till Ceuta, en spansk stad i Afrika.
Vi cyklar 4 km till gränsen mot Marocko. Hjärtat slår hårt av förväntan!



Vid gränsen är det kaos. Hundratals människor går, sitter, springer, säljer, skriker och trängs med oss. Vi står i kö i en timme för att få en stämpel i
passet och till sist är vi där! I Marocko! Äntligen en fot i Afrika!

Efter ännu några timmar i passkontrollen tillbaka till Spanien skruvade vi av cykeldatorn.
79 dagar och 4488 km ( 388 km längre än tänkt...) senare tog vi oss nu ett av de skönaste och mest efterlängtade doppen någonsin i Medelhavet !



Kram fran Petra och Martin


[/sida][sida ]Rapport 15/6
Där stod dom...Pyreneerna.

Pyreneerna i gryningen

Vi valde taktiken att smyga oss på dem i gryningen, vid fyra tiden, innan berget hann upptäcka oss.
Till en början var vi glatt överraskade och de döptes kaxigt om till Pyrenerförna och nidvisor sjöngs!
Dessa ord fick vi snart äta upp, serpentinvägarna och stupiga berg avlöste varandra, upp på en topp, ner till en by vid havet, och så upp igen... mil
efter mil. Mjölksyran var vår ständiga följeslagare men vyerna var jättevackra och väl värt allt slit!
Nerförsbackarna var adrenalinkickar och vi skrattade högt, stup och skarpa kurvor gjorde våra bromsklossar varma.

Petra i Pyreneerna

Till sist spottades vi ut på andra sidan, omtumlade men glada. Nu hägrade
vår planerade veckovila i Pineda de Mar, 6 mil före Barcelona, där vi fått
låna en lägenhet av en kompis. Dagsetapperna blev nu 9 mil om dagen för att nå denna oas. Helt slut nådde vi Pineda och ägnade veckan åt att vila ut.

En vecka senare var det dags att bege sig ut igen och det var som att börja om på nytt, ändan värkte, handlederna ömmade och mentalt fick vi fokusera på
nya delmål. Det vi stötte på nu var mycket trafikerade vägar och ständigt lastbilsdundrande. Då och då har vi dock mindre vägar vid havet där vi kan
slänga oss i det blå.

Paus under palm

I stort sett hela tiden är det sol och ca 27 grader, det fläktar vid havet men i berg och byar blir det varmt. Det kan dock regna! Vår 54:e
tältuppsattning blev inte lika lyckad som de andra 53!

Ösregn och översvämning!
Vi har kört 3415 km!

[/sida][sida ]Rapport 30/5
Det norra franska landskapet med rapsfält och liten cykelväg vid Mousellekanalen på väg mot Dijon forändrades nu till kringlande vägar i en backig
terräng. Vi tyckte det gick bra att cykla trots brist på cykelvägar och vägren och var spända på vad som fanns bakom nästa sväng då nya vyer öppnades hela tiden.
Nära Lyon mötte vi ett åskregn som höll i sig två dagar i sträck. Martin hade glömt packa sin dagbok vattentätt och tragedin var ett faktum när han
sedan upptäckte att 6 veckors idogt skrivande var en bläckfläcksgoja på trasigt papper....

Martins dagbok

Men sedan kom solen och hettan, i Macon höll vi på att stekas levande och tog vilodag i skuggan.
Vi mötte sedan bergen i Provence och cyklade mellan vinplantage, gamla fort och borgar.

Petra passerar Rhone i Provence.

Vi närmade oss sedan Frankrikes träskmark och cyklade mitt bland
tjurfäktningstjurar på bete, Camargue hästar och flamingos.

Flamingos i Camargue

Vi vågade inte stanna och titta på tjurarna då staket visade sig fattas!!!
Det killade i ryggen någon mil efter det!

Ända sedan Lyon hade vi sträckt på halsarna för att få se Medelhavet men inte förran nu.... 100 meter från havet så såg vi det!!! Medelhavet glittrade i horisonten och lyckan var total! Vi cyklade vinglande mellan fiskare och caféägare och kom ut vid Rhones mynning i Le Grau Roi.
Vi slängde cyklarna vid stranden och hoppade med glädje i det blå!
Vilken känsla att äntligen nå havet!

Martin lycklig i medelhavet!!! Äntligen!
2578 km till medelhavet fran Malmö!!!
Mot pyreneerna och Spanien!

Petra o Martin

[/sida][sida ]14/5Så började det! Backarna!
Från Bastogne i Belgien till Luxemburg city fanns det ingen ände på bergen...
Svårt att glädjas åt en fyra kilometer lång nerförsbacke när man vet att den följs av en lika lång uppförsbacke. Tre punkteringar, två nerlagda
campingar, oändligt ösregn, ingen vägren, tung trafik och plus 8 grader senare var vi i upplösningstillstånd.

Martin tar bort glas och järrnkrok från sitt däck i Luxemburg.

De tänkta 35 km i bergig terräng började nu närma sig 75 km och det började mörkna. Då det lutade kraftigt överallt fanns ingen möjlighet till "spontancamping". Vi kom till sist till en liten by Kopstal. Nerkylda och nära till tårar satt vi och kurade under en
valkampanjs skylt.( Tyvärr orkade vi inte ta fram kameran...) Vi hittade en bypub och där var det en snäll man vid namn Carlo som hade sett oss cykla
tidigare under dagen i norra Luxemburg och tyckte synd om oss. Vi fick sova hos honom och hans fru Luciana. I säng!

Dagen efter bjöds det på lunch och hela familjen dök upp, bland annat hans dotter Joelle och hennes man som sedan guidade oss runt i Luxemburg city.
Himla snällt!

Vi har nu nått vårt stora delmål Frankrike! Här finns det gott om campingar, vissa väljer att bjuda på detta härliga morgon ljud !

En man river en telefonkiosk i järn med enbart slägga som verktyg, 07.20 på morgonen 2 meter från vårt tält.

Vi följer nu floderna söderut i det böljande franska landskapet. Allt för att undvika alltför höga berg.

Petra cyklar i det färggranna franska landskapet.

Igår nådde vi den lilla byn Froncles i norra Frankrike och campade mellan tre floder efter att ha hittat en underbar cykelväg som följde floden! I morse kom en journalist från den lokala tidningen i Froncles cyklande efter att campingtanten ringt och tipsat honom om att två svenskar kommit cyklandes!
Han intervjuade oss på franska, så kanske blir det en konstig artikel!

Den charmige franske journalisten Titti intervjuar Petra.

Mot Dijon! PS. Vi har nu kört 1784 km, så vi är snart halvvägs. DS

Hej! Petra o Martin

[/sida][sida ]12:e dagen på vår resa hade vi alltså nått Holland och vi var glada som tusingen!
Vi tog in på en Minicamping, som visade sig vara en bondes bakgård med tre gäster, varav en plötsligt hjälpte till att bära cement nästa morgon! Ganska
kul och mysigt så vi kan rekommendera Minicamping.
Vi upptäckte snabbt att Holland som alla sagt, hade en massa cykelvägar, problemet var bara att man var tvungen att följa dem och inte kunde ta raka
vägen som man ville ibland. 5 mil bilväg kunde därför bli 8 mil cykelväg. Vägarbeten gjorde inte det hela lättare.




Vi såg fram emot efter att ha cyklat på som dårar att få ta det lugnt och fira Queensday den 30 april som skulle vara en festlig dag med festivalstämning i Holland. Vi såg oss själva sitta i solen och lapa öl och sol och vila våra trötta lemmar...Vi såg tyvärr våra planer brutalt grusas när en vanlig och väldigt hjälpsam ung holländare välmenande ville cykla med
oss och visa vägen till en camping nära staden Eindhoven. Han hade uppenbarligen ingen koll kom vi fram till någon timme och mil senare långt
ute på landet vid en nerlagd camping... Istället för en härlig dag med folkfest och glädje blev det 10 mils cyklande och åskväder.

Vi hämtade dock oss snabbt nästa dag då vi kom in i ett soligt Belgien som firade Labour day på 1 maj och vi fick vår folkfest till sist! Vi var nu i
Lommel i Belgien pa var 18; e resdag och allt kändes toppen.

Nu börjar backarna komma och vi vilar gärna en stund åa och då.




Vi var igår i Tongeren och cmpingen vi hade på kartan var nerlagd. Så ett snällt belgiskt par tog hand om oss och lät oss sova i deras hage.


Nu bär det av mot Luxemburg!
Ha det bra!

Petra och Martin


[/sida][sida ]Vi har nu kämpat oss igenom det som var större än vi tänkt, Tyskland. 4 dagar pyttsan! Vi slarvade med kartläsningen hemma och hade inte räknat med sju
dagar som det nu tagit oss att nå Holland.
Tyskland hade nästan alltid cykelvägar vid bilvägarna, men med blandad kvalité, lite väl skumpigt ibland.

Vår skoltyska är nu upputsad och vi förstår det mesta. Tro det eller ej men i dessa gödslingstider luktade hela Tyskland skit, vilket var tråkigt för
oss men dock bra för maskarna att slippa konstgödsel.
Ett regn och åskoväder stoppade oss tillfälligt med hagelkorn stora som sockerbitar. Det var rejält motigt när vi aldrig tycktes få lämna Tyskland.



Konstigt att man alltid kör fel när det regnar!
Den tionde dagen kunde vi ej resa oss, kropparna var som betongbitar fastgjutna vid tältbottnen. Vi fick helt enkelt ta en vilodag på snälle tysken Olafs camping i Blumental, nara Bremen. Han visade oss en sallsynt blomma vid namn 'Schachtbrechtblumen''
(Schackbrädesblomman?). Campingen låg under vatten på vintern och därför växte denna ovanliga blomma där, allt enligt Olaf som hade bakgrund som biolog.



Kanalerna blev fler och fler ju närmare vi kom Holland och den 25/4 hade vi äntligen nått gränsen. Eftersom det känts rejält motigt på slutet i
Tyskland var det ett stort mentalt steg framåt mot vårt mål att få komma till Holland.

Nu har solen visat sig och lyckats bränna bort skinnet på näsan, men det är vi bara glada för, än så länge! Nu trampar vi vidare och ska uppleva
Tulpanernas land för att sedan nå Belgien.


PS. Martin har compeede i ändan men det får ni inte se, det funkar bra kan meddelas.DS

MVH Petra och Martin

[/sida][sida ]Vi är nu i Tyskland efter en härlig tur genom Danmark. Lite vind i ryggen gjorde resan behaglig, även om kroppen fick en chock. Vi cyklar ca 6.5-8.5
mil om dagen och det känns i gumpen!

Danmark var som många nämnt tidgare ett mycket cykelvänligt land och cykelvägar överallt. Igår kom vi in till Flensburg i Tyskland och där provade
vi vår skoltyska som visade sig vara förståelig till vår förtjusning. Vi kom fram trötta till en mysig camping i Missunde i Tyskland igår och en dam vid
namn Renate tog emot med stora famnen. På kvällen fick vi te och på morgonen låg det nybakta bullar och te utanför tältet. Hon tyckte vi skulle åka
lastbil till Marocko för det gick mycket fortare! Men vi trampar nog på ett tag till!



[/sida]
[sida ]Vi trodde att vi hade full koll på läget men efter att ha kört in till cykelaffären fyra gånger för att köpa reservdelar till Petras cykel blev det en stunds smärre ångest och funderande över budget.
Ett spontanköp senare stod vi där med en skinande ny cykel istället och läget under kontroll.

Att planera inför en långcykling var mer komplicerat än vi trodde och nu känns det som om själva cyklingen kommer bli en enda lång nerförsbacke. Tre berg senare i Spanien kanske vi kommer att få ångra de orden men nu...Nu känns det härligt att äntligen få cykla ut på vägen mot vårt äventyr genom Danmark, Tyskland, Holland, Belgien, Luxemburg, Frankrike och Spanien för att till sist nå fram till slutmålet Tanger i Marocko. Vi kommer att rapportera då och då till Utsidan.

Vi hörs!
Petra Tufvesson och Martin Bergström


[/sida]