Artiklar > Fjällräven Classic 2017

Fjällräven Classic 2017

Av: Ramsgards

Dagbok Fjällräven Classic 2017
2017 08-11 Dag 0
Stockholm - Kiruna
Så har dagen kommit. Det vi planerat och fantiserat om under nästan 8 månader. Vi ska vandra Fjällräven Classic! Det var massor av år sedan vi varit i dessa trakter. Men nu ska det ske igen. Hans Fred och jag, Göran Ramsgård, ska se om vi fortfarande trivs med att ligga i tält, äta frystorkad mat, vandra med medeltung packning etc etc. Två "glada gubbar" som ska ut på friluftsäventyr. Hurra!

Hasse hämtar mig och sedan far vi ut till Arlanda. Vi förpackar ryggsäckarna i plastsäckar, för att de ska komma med utan problem. Vi märker att det är en massa människor som ska delta i Fjällräven Classic. Pratar med en del och det känns som om adrenalinet börjar komma igång. Planet är 1 timme försenat med sedan bär det iväg och 90 minuter senare stiger vi av i Kiruna. 19 grader varmt så det känns riktigt lovande. Vi inkvarterar oss i Camp Ripan. Vi har ett bra rum med egen dusch m.a.o. vanlig hotellstandard. Efter att ha checkat in till Fjällräven Classic och fått torrfoder, skräppåse etc så beger vi oss ner till centrum för att köpa var sin klocka. För säkerhets skull har jag lämnat min ”finklocka” hemma. Jag vill inte riskera att slå sönder den mot några stenar eller dylikt om jag snubblar eller faller. Vi inser båda att vi under de kommande dagarna många gånger kommer att fråga vad klockan är för att se om vi ska få ta paus. Vi köper ett par klockor för 198 kronor på Kirunas Ur och Penn. Efter det tar vi en promenad för att titta på sevärdheter. Kirunas stadshus har fått sitt berömda torn flyttat men det hittar vi inte! Däremot hittar vi den fina kyrkan och ger den ett besök. Vi äter middag på hotellet, fläskytterfile och Tiramisu. Det börjar bra! Ryggsäckarna väger drygt 16 kg. Det verkar bli fint väder imorgon. Vi tittar lite på Tv och sedan blir det god natt.

Camp Ripan 

Camp Ripan och Kiruna Kyrka


2017-08-12 Dag 1
Kiruna-Nikkaluokta –Tarfalabron
13:00 – 21:00 17 km
Vi äter en stadig frukost på hotellet. Eftersom vi har startgrupp 5 så ska vi inte starta förrän kl 13, vilket innebär att det är sansade morgontider som gäller. Träffar ett trevligt holländskt sällskap vid frukosten. De ska också gå Fjällräven Classic. Vi kommer överens om att vi ska försöka hålla kontakten. De ska visserligen vandra en dag snabbare än vi, men i början kanske det blir några möten.
Solen skiner men precis när vi ska ta bussen till Nikkaluokta börjar det att regna. Snart åker vi ikapp solen igen och när vi kommer fram till vägs ände dvs Nikkaluokta skiner solen för fullt. Innan starten presenterar en kvinna från släkten Sarri sitt landskap. Fint och tänkvärt.

 

Vägen mot Nikkaluokta         Förväntansfulla inför starten

När vi börjar gå kommer det en liten regnskur men sedan blir det fint väder igen. De första 6 kilometrarna fram till Lap Dånalds är det fin led. Vid Lap Dånalds serveras det renhamburgare till ett pris av 150 kr. Lång kö så det blir ingen sådan. Efter Lap Dånalds blir leden stenig, sank och svårgången. Hasse lider och har ont i höfterna. Han knaprar Ipren hela tiden och vi hoppas att det ska bli bättre. Hasses höfter och ledens stenighet gör att vi går betydligt långsammare än vad vi planerat. Vid ett par tillfällen passerar vi respektive passeras av holländarna och det känns trevligt. Efter c:a 7 timmars vandring börjar vi passera en del tält där deltagare slagit läger. Vi börjar så smått att inse att vi inte kommer att hinna till Kebnekaise och börjar därför titta efter någon bra plats. Efter ytterligare en timmes vandring passerar vi Tarfalabron. Den ligger 1-2 km före Kebnekaise fjällstation men där finns bra platser för tältning i omgivningarna har vi hört. Vi slår upp vårt tält och innan vi är färdiga kommer det ett annat svenskt par och frågar om det är ok att de sätter upp sitt tält i närheten av vårt. De ska inte gå Fjällräven Classic utan ska istället bege sig in i Tarfaladalen. Nu är det dags att testa den mat vi har fått. Köket har vi testat på hotellet tidigare, så vi vet att det fungerar och mycket riktigt, tämligen fort kokar vattnet och sedan är det bara att hälla det i matpåsarna. Förvånansvärt gott. Vi jämför med lumpen för så där en 50 år sedan och kommer fram till att saker och ting har förbättrats under åren. Vi äter tillsammans med de andra svenskarna och småpratar om fjällvandring förr och nu. Våra erfarenheter är som sagt gamla men de andra har många erfarenheter att berätta om. Det kommer ytterligare ett par, från England, som slår upp sitt tält. De är inte direkt den sportiga typen och vi undrar för oss själva om de verkligen kommer att klara av detta. Tjejen ser lite hängig ut och undrar vad dom gett sig in på. Det visar sig att det är hennes förre pojkvän som gett henne tipset. En information som Hasse och jag tar emot utan att röra en min. Vi påpekar att vi nästa morgon tänker äta frukost på Kebnekaise fjällstation. Detta piggar upp henne och hon ser genast fram emot att få göra detsamma. Efter lite mer småprat blir det ganska tidig god natt.

 

Sjön vid Lap Dånalds samt kvällsmål dag 1


2017-08-13 Dag 2
Tarfalabron – Singi - 8 km före Sälka
08:00 – 20:00 21 km
Vi startar vandra vid 8-tiden. Natten var sval men inte kall. Morgonen är vacker med mycket solsken. Problemet var att sova i tält på ett tunt liggunderlag. Marken var förhållandevis hård och våra kroppar är definitivt inte vana vid detta underlag. Att kliva ur tältet var en avancerad balett och vi skrattade åt oss själva och menade att det var bra att ingen som kände oss såg oss. Stela, oviga gamla gubbar - så kändes det. Att börja vandra vid 8-tiden innebär att vi stiger upp ca 2 timmar tidigare för att utrymma tältet, hitta alla prylar och försöka få ner dessa på ett någorlunda logiskt sätt i ryggsäcken. Logiken på morgonen visar sig ha mycket lite gemensamt med logiken på kvällen!! Vi vandrar till Kebnekaise fjällstation för att där stämpla passet samt äta frukost. Frukosten är god och riklig. Min telefon har fått fnatt och är nästan omöjlig att ladda. Hasse får bli fotograf under resten av vandringen. Halv tio meddelar köket att frukosten snart slutar serveras. Vi konstaterar att våra engelska vänner inte dykt upp och vi kan ana den djupa besvikelse som särskilt kvinnan kommer att känna när hon kommer dit och inser att frukosten inte finns... Vi är övertygade om att de kommer att bryta men vi får se.

 

Morgonstund samt ankomst till Kebnekaise

Leden lämnar nu björkskogen och vi börjar se den riktiga fjällnaturen. Fortfarande är leden betydligt mer stenig än vad vi väntat oss. Målet för vandringen (enligt min tidigare teoretiska plan) är Sälka. Då vi redan nu med tanke på denna plan ligger ca 5 km efter så är det kanske inte troligt att vi hinner med att gå till Sälka. Hasse hade ont i höfterna igår och det är ett mindre under att denna värk nu verkar ha försvunnit. Istället är det knäna som spökar. Hasse fortsätter därför att regelbundet knapra Ipren för att hålla värken borta. Igår var jag fundersam om hur det skulle gå. Hasse hade verkligen ont och han såg inte alls käck ut när han tog sig fram. Det är ju inte meningen att vi ska bli invalider. Vi får se tänkte jag. Efter ett tag ger Ipren-snaskandet resultat och plötsligt är det Hasse som verkar ha mest krafter. Själv känner jag mig halvseg men har tack och lov ingen större värk någonstans. Vi fortsätter med vårt vandringsschema dvs gå 1 timme och sedan vila ca 10 minuter. När vi lämnade Kebnekaise blev vi upplysta om att vi inte skulle komma till Singi och vara mätta. Detta får oss att tro att det vankas god mat där. Därför kämpar vi på utan att äta till dess att vi kommer fram till Singi. Det blåser ganska kraftigt och ibland kommer det små regnskurar. Hasse ramlar vid ett vad men tack och lov så bryts inga armar eller ben. När vi kommer till Singi så får vi tunnbröd med renfärs, potatismos och sylt. Gott men ack så liten liten portion! Nog hade vi kunnat äta utan att få problem med den lilla matbiten. Vi kokar lite kaffe och blåbärssoppa. Det smakar gott. Vi vandrar vidare efter en ganska kort paus. Efter totalt 12 timmars vandring inser vi att vi inte kommer fram till målet utan slår upp vårt tält ca 8 km före Sälka. Denna gång väljer vi underlag med omsorg, för att få ett lite mjukare underlag. Under dagen har det varit några korta regnskurar men inget att bry sig om. När vi slår läger börjar det så smått att regna men vi kommer in under tältet i stort torrskodda. Torrskodda är egentligen ett felaktigt begrepp. I själva verket var vi tämligen fuktiga efter regnande och vadande på vadställen som var lite djupare än det såg ut. Allt är mer eller mindre fuktigt! Vi är trötta. Vi äter vår frystorkade mat som överlag är god. Vi somnar sedan ganska så fort. Vi ligger nu nästan 8 km efter vår planering. Det börjar kännas lite tveksamt om vi ska hinna fram till Abisko enligt vår tidplan. Vi vill gärna uppleva och njuta av den där feststämningen över att ha nått målet utan att stressa över att ev missa flyget hem. Vi får se.

Glatt samspråk med andra vandrare

2017-08-14 Dag 3
8 km före Sälka – Tjäktja
07:00 – 19:30 21 km
Vi startar tidigt vilket innebär att vi börjar vandra redan vid 7-tiden. Natten har varit kall och vi har båda frusit. Min sovsäck känns lite för tunn men även Hasses mer voluminösa sovsäck var kall. Vi sover inte gott. Snarare är det så att vi vaknar ungefär var 20:e minut för att sedan somna in i någon typ av dvala. Idag har vi en lång vandring framför oss och målet är att försöka komma ikapp vårt vandringsschema. All typ av väder möter oss under denna vandring. Konstant motvind gör att det är svårt att kommunicera eftersom den som går först av oss inte hör vad den andre säger. Att vandra i par innebär nämligen inte att man går bredvid varandra och småpratar, det är leden alldeles för smal för. Det går heller inte att gå för nära partnern eftersom man då inte hinner se var man ska sätta fötterna. Prata gör vi när vi pausar och då handlar det mest om vädret samt om att leden är dålig. Vi är inga goda ambassadörer för Kungsleden som vandringsled. Däremot tycker vi att Fjällräven Classic som event är ett lyckat sådant. Massor med glada människor och grupper som man känner igen passerar eller passeras. Holländarna som vi lärde känna under frukosten i Nikkaluokta har vi stött på flera gånger och varje gång skiljs vi genom att sjunga ”We’ll meet again, don’t know where, don’t know when...”sedan kan vi inte mer av texten men det räcker. Trevligt! Vi kommer fram till Sälka vid lunchtid och vi inhandlar lite bröd och mjukost, kaffe och CocaCola. Sälka är en ganska trist samling hus och när det dessutom blåser och är kallt känns det inget vidare. Överallt står folk och småhuttrar. Hasse och jag hittar en överlevnadsstuga som är olåst och går resolut in i denna. Ingen annan vågar göra detta och stugvärden är inte hjälpsam det minsta med att erbjuda någon form av skydd. Trist typ! Efter att ha ätit lite kalla mackor och druckit vårt kaffe startar en diskussion om hur vi ska fortsätta. Nästa station =kontrollpunkt är Tjäktja. Innan man kommer till Tjäktja måste vi över Kungsledens högsta punkt och efter detta måste vi fortsätta ner till kontrollpunkten eftersom det är för stenigt att tälta mellan passet och kontrollpunkten. Att tälta innan passet kan man göra men då 4 km innan, sedan blir det för stenigt. Vi har alltså att välja mellan att antingen gå ca 6 km till eller att gå 14 km till. Medan vi diskuterar hör jag i bakgrunden en kvinna som pratar med sin kompis om samma sak. Hennes argument är ”Vi har tio timmar på oss. Tio timmar, vi ska klara det” Allt detta sägs på ett utpräglat dalmål. Jag vet inte om detta påverkade oss men det kändes härligt att höra denna övertygande retorik. Vi bestämmer oss för att gå 14 km till. Då har vi också gått in vår negativa tidsskillnad. Det småregnar och blåser motvind och det är bara att borra sig igenom vädret. Vi startar vandringen. Innan vi kommer ut på leden ska vi passera en fors genom att gå över en ganska hög träbro. Hasse lyckas utan problem men jag tappar balansen när jag precis kommit upp på bron och faller baklänges ca 1 meter rakt ner. Jag hinner inte bli rädd utan är mest förvånad över att jag plötsligt tittar rakt upp i himlen. Det är stora stenar som jag kommer att landa på tänker jag. Tack och lov tar ryggsäcken den största smällen och höger skinka landar med sin mest muskulösa? del på en större sten. Det gör ont men inget går sönder. Några andra deltagare rusar fram och undrar hur det gick och jag svarar att det känns bara fint. De som rusat fram förutom Hasse är två tjejer från Vansbro (en är ambulanssköterska). Båda talar en mycket tydlig daladialekt. Ambulanssköterskan är den som bara några minuter tidigare övertygade sin kompis om att gå tio timmar till!!

 

Pauser med vind och ännu lite mer vind

Efter lite prat och tack-för-hjälpen- samtal är vi nu bekanta och vi bestämmer oss för att tillsammans peppa oss och passera Tjäktjapasset. Passet är omtalat brant. Det blåser fortfarande. Det regnar ibland. Livet är inte helt kul. Blåsten har varit så kraftig att Hasses regnskydd för ryggsäcken helt enkelt har blåst av. Don ìt know where, don ìt know when.. Efter ett tag passerar vi en ny träbro med lömskt utseende. Hasse går först och plötsligt ser jag honom inte. Nu är det hans tur att rasa ner från en bro. Han gör det efter bron och han ramlar framlänges. Tack och lov inga skador. Vi har änglavakt med tanke på hur underlaget ser ut. Vi pausar tillsammans med kullorna och ett antal tjejer från Naturkompaniet. Hurtiga typer som bjuder på Parmesanost. Vi kommer till slut fram till passet som verkligen är brant men branten är ganska kort och det är inga problem att ta sig över passet. All tidigare träning i att gå i slalombacken visar sig nyttig. Den var betydligt jobbigare än passet. Precis när vi kommer till toppen bryter solen igenom och vi får en magnifik utsikt över hela dalen vi vandrat i. På toppen finns ett vindskydd där jag genast sätter mig och börjar prata med de andra vandrarna. Stämningen är hög och det finns många nationaliteter. Hasse dyker inte upp. Han har satt sig utanför och konverserar dalkullorna. Efter att ha passerat passet tappar vi kontakten med kullorna och går vidare. Vi har nu 4 km stenskravel som lutar lite neråt och på skrå. Enerverande tråkigt. När vi kommit fram till kontrollpunkten är vi mycket nöjda och mycket blöta. Vi bestämmer oss för att slå upp tältet på någon vindskyddad plats vilket är svårt att hitta. Ett par hundra meter från kontrollen hittar vi en bra plats. Nära till vatten, inte så många tält och skapligt vindskydd (för tillfället). Regnet börjar så smått att öka och vi skyndar oss att sätta upp tältet. När vi är färdiga öppnas plötsligt ett av de två andra tälten och en av våra holländska vänner sticker ut huvudet och undrar om vi vill ha varm choklad. Vilket sammanträffande!! Hur stor är chansen att möta vänner bland alla dessa tält? Vi tackar ja, får vår varma choklad och kryper tillbaka in i vårt tält. Där kompletteras den varma chokladen med en rejäl mängd cognac som Hasse tagit med. Regnet ökar och vindstyrkan ökar.

Våra Holländska vänner

Det känns klart mysigt att vara ”inomhus” och sitta och dricka varm choklad. Någon middag blir det inte, varm choklad och cognac räcker. Tältet känns tryggt och vi rullar in oss i våra sovsäckar och somnar ögonblickligen.

2017-08-15 Dag 4
Tjäktja – Alesjaure
07:00 – 14:00 14 km
Natten har inte varit lugn. Det har stormat något otroligt och mitt i natten var jag uppe för att kolla att alla linor fortfarande satt fast, det gjorde dom. Vissa tält halvlåg i stormen och man kunde på upphöjningar i tältet se hur många som bodde där. Vi hörde senare att ett par tält helt hade blåst sönder. Det visade sig vara 24 m/s och mer i vindbyarna. Kallt var det också. Vår holländska vänner mätte 6 grader inne i tältet. Självklart var därför sömnen inte så bra. Både Hasse och jag grävde oss djupt ner i sovsäckarna och det var bara nästippen som stack ut. Nej, sömnen är inte god!
Innan vi börjar att packa ihop värmer vi oss genom att köra primusköket inne i tältet. Farligt förstås men vi är väldigt försiktiga. Resultatet är enastående. På bara någon minut blir tältet riktigt ombonat varmt och vi känner att vi vågar byta kläder och sedan riva förläggningen. Vi har slutat att försöka tänka logiskt när det gäller packandet av ryggsäckarna. Nu åker allt ner och det enda vi tänker på är att regnställ, kök och mat ska vara lättillgängligt under vandrandet. Av någon anledning tycker vi att det skulle vara bra att börja dagen med en kaffekask. Detta visar sig inte vara en bra ide. Ingen kvällsmat kvällen innan, frukost bestående av fullkornsbröd och mjukost och på detta en kaffekask. Osmart!!! Trots att vi har en lätt vandring och dessutom är leden riktigt hyfsad så känner vi oss mosiga. Först vid lunchen (kl 10) då vi äter Lapskojs (frystorkat förstås) så börjar magen att lugna sig. Vi kommer fram till Alesjaure och naturligtvis möter vi holländarna där. De ska emellertid gå vidare så det blir bara ett kort samtal. Dalkullorna har vi inte sett sedan Tjäktjapasset. Däremot visar det sig att Cristina Matton (min husmor från Storvallen när jag drev vandrarhemmet 2003-2008) är stugvärd på Alesjaurestugorna! Världen är liten. Det blir ett glatt möte och vi diskuterar gamla tider. Vi bjuds på kaffe och bulle. Vistelsen på Alesjaure är en lyxvistelse. Bastu och öl och cafeteria där man kan dricka CocaCola känns overkligt lyxigt. Fantastisk vacker utsikt från cafeterian. Vårt tält har vi slagit upp när vi kom fram vid 14-tiden. För säkerhets skull har vi stormsäkrat alla linor med stenar.



Så här ser leden ut ibland

  

Utsikt från Alesjaurestugorna. Här går leden brant upp till stugorna. Detta var nästan jobbigare än Tjäktjapasset. Tältet stormsäkrat..

Solen skiner och vi har luftat och torkat alla fuktiga kläder och sovsäckar. Bastun gör att vi känner oss jätterena. På kvällen kommer en riksspelman och spelar dragspel och violin. Det är Daniel Wikslund känd från Bastubaletten. Trevligt. Vid tältet märker vi att det finns gott om mygg. Detta är första gången vi besväras av dessa. Innan har vi inte stött på en mygga. Nu får vi fram MYGGA och det är som vanligt väldigt effektivt. Vi somnar nöjda, mätta och rena vid 22-tiden.


2017-08-16 Dag 5
Alesjaure – Kieron
06:30 – 19:30 21 km
Vi vaknar efter en mycket mycket kall natt. Ingen blåst men jäkligt kallt. Isbildning på tältduken visar med all tydlighet att vi haft flera minusgrader. Natten var definitivt kallare än föregående. Både Hasse och jag har frusit. Min sovsäck hade dessutom den tråkiga egenheten att låta blixtlåset fastna halvvägs nere eller uppe beroende på hur positiv man är. Jag menar att det var halvvägs nere, så positiv var jag den natten. Att sätta sig upp mitt i natten för att man fryser så att man skakar okontrollerat är inte roligt. Att då krypa ur den relativt sett varma sovsäcken, för att ta på sig en värmande täckjacka kräver mod och beslutsamhet! Att sedan få på sig en dunjacka och finna att blixtlåset i sovsäcken fastnat kräver en mental styrka och därtill oanade gymnastiska skickligheter för att på något sätt få öppningen i sovsäcken neråt så att allt annat täcks. Nu var inte ens nästippen utanför sovsäcken. Allting var inuti och detta tillsammans med en distinkt doft av MYGGA. Nåväl morgonen blir bra med hjälp av Primusköket och efter en stund är det behaglig värme. Som vanligt är det solsken. Klockan är ungefär 5 när vi börjar göra oss färdiga och ca 06:30 börjar vi vår vandring. Nu när vi passerat Tjäktjapasset, bastat och haft en skön kväll kändes det som att nu var allt klart. Resten var en ”walk in the park”. Nu är dagens etapp 21 km. Det är trots allt 21 km och vi inser att vi trots all glättighet har ett antal timmars vandring framför oss. Solen skiner och därmed stiger temperaturen till behaglig nivå. Vi vandrar längs sjöarna Alesjaure, Ratojaure och Miesakjaure. Dessa sjöar bildar en lång sammanhängande vattenyta. Vi vandrar i videsnår och det är ganska mycket mygg. Vårt myggmedel är superbra och vi tittar med förundran på många, framför allt asiater, som kommer gående med moskitnät runt ansiktet. Att börja gå så tidigt som vi gör under hela vandringen är mycket behagligt. Vi är först ute och inga andra stör oss. Vi kan verkligen njuta av fjällvärlden och stillheten. Leden är dessutom i början väldigt lättgången. Efter ett par timmars vandrande är det dags att äta vår lunch eller kanske mer korrekt förstärkta frukost. Vi är dåliga på att laga frukost!! Denna morgon blev det kaffe respektive blåbärssoppa. Vi hittar ett fantastiskt ställe vid sjön där vi kan äta. Medan vi äter börjar andra vandrare att passera. Nu är det slut på den friden.

 

Vi lämnar Alesjaurestugorna och äter brunch vid färjeläget

Efter lunchen bär det iväg igen. När vi lämnar sjön ändrade vi riktning och kommer upp på kalfjället. Plötsligt är den lugna morgonen ersatt att en blåsig förmiddag. Resten av dagen har vi en stark vind att kämpa mot. Mestadels kom den från sidan, men i fjällen kan den plötsligt ändra riktning och då kan man ha en kraftig motvind eller medvind. Terrängen blir nu mer stenig och därmed mer svårvandrad. Dock är den ganska ok. Vinden blåser hårt och vi känner oss ganska slitna. . Vi träffar inte på några av våra vänner. Vi vet att både holländarna och kullorna har vandrat längre eftersom dom inte stannade i Alesjaure och NJÖT..Vi märker hur beroende vi är av de där små mentala ryggdunkarna man får när man ser vänner. Det kommer små regnbyar men det är bara att knalla på. Landskapet bjuder inte på några vindskydd utan vi får huka oss bakom stenar eller svackor för att försöka undkomma vindarna när vi pausar. Ja, vi är trötta rent fysiskt och pauser innebär för mig att jag lätt bara somnar eller i alla fall hamnar i någon halvdvala. Till slut kommer vi fram till Kieron. De sista 5 kilometrarna har varit svårvandrade och dessutom har det börjat luta kraftigt neråt. Hasse som har en tånagel som ömmar är inte på gott humör men det är inget att göra. Fram kommer vi ju bara genom att fortsätta att gå. Kieron är sista stoppet före målet. Kieron ligger på gränsen till Abisko nationalpark och i den får vi inte tälta. I Kieron bjuder Fjällräven Classic på pannkakor och kaffe. Det smakade fantastiskt gott. Klockan är 1930 när vi slutar vandra och vi somnar vid 22-tiden.


2017-08-16 Dag 6
Kieron – Abisko
06:45 – 13:00 17 km
En fantastisk natt! Jag har sovit som en stock. Kroppen verkar ha vant sig vid underlaget. Det har inte varit kallt. Det kan knappast bli bättre. Allt är ju som bekant relativt. Vi vaknar som vanligt tidigt. Vi dricker vår frukost, Kaffe/Blåbärssoppa. Sedan packar vi ihop tältet och ger oss iväg. Vi är väl medvetna om att detta är sista etappen och att nästa natt ska vi sova i en riktig säng. Vi ska basta och vi ska duscha länge länge. Men först ska vi vandra de sista 17 kilometrarna. Vi sätter av i ett högt tempo. Leden ändrar nu karaktär och vi är på nytt, precis som första dagen nere i låglänt terräng. Detta innebär att det är mycket björkskog. På nytt är myggen icke-närvarande och framför allt jag är oändligt tacksam för detta. Att vandra i björkskog innebär att det är ganska vindstilla men också att alla storslagna vyer försvinner. Då och då passerar vi en större öppning och kan se fjällen. Fjällen har nu ändrat karaktär från att vara höga och dramatiska till att bli låga och böljande. Landskapet påminner rätt mycket om Jämtlandsfjällen. Efter ett par timmar tar vi paus. Tyvärr har vi för lite vatten så det blir bara en halv portion av det frystorkade. Det räcker!. Vi vill ju inte bli för mätta eftersom vi har storartade planer inför kvällens middag.. Förmodligen är det fel på de få avståndsskyltar vi passerar!!

 

Kieron samt vägen mot Abisko

Vi går raskt men ändå så avverkar vi kilometrarna långsamt. Jag blir lite grinig och tycker att nu får vi väl ändå vara framme snart. Men nä, det kommer inget slut. Vi går och vi går. Men plötsligt så ser vi den. Portalen till Kungsleden! Egentligen startar Kungsleden i Abisko och vi har gått leden åt fel håll. Detta för att Fjällräven Classic ska kunna ta hand om alla vandrare som kommer i mål. Abisko fjällstation är ju väldigt stor. Som sagt portalen till Kungsleden. Där stannar vi och ser till att någon tar ett fint foto av oss. Skitiga kläder, ännu skitigare kängor men glada miner. Nu är det mindre än 1 km kvar. Då plötsligt känns det lite tråkigt, mitt i all glädje och fantiserande om sängar, bastubad etc etc. Äventyret, det som vi planerat så länge är plötsligt på väg att ta slut. En konstig känsla. Jag hade läst i olika berättelser att folk grät över att de lyckats. Så känslosamt är det inte, men det känns underligt. Så går vi i mål till omgivningens applåder. Vi blir välkomnade med någon typ av saft samt får våra medaljer. Vi stämplar in den sista stämpeln i passet. Sedan släpper vi ryggsäckarna och spanar in det stora tältet där öl serveras. Inom ett par minuter sitter vi med var sin kall öl och njuter.

 

Vår belöning samt kängor innan rengöring

Vår guide som vi träffade de första dagarna och naturligtvis gjort oss bekanta med dyker upp och sätter sig bredvid oss. Vi pratar och skämtar om ditt och datt när han säger att han har en allvarlig sida också. Så deklamerar han Karin Boyes ”I Rörelse”.


I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd
- men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.


Fantastiskt, plötsligt känns den där saknaden igen och en högtidlighet över att Hasse och jag har genomfört detta.
I målområdet kan vi få kängorna invaxade om vi bara tvättar dom först. När vi gör detta kommer det fram två okända holländare och hälsar från vår holländska vänner att de har åkt hem men att ” we’ll meet again......”. Tillbaka vid ölbordet igen dröjer det inte länge förrän våra kullor dyker upp. Nytt trevligt återseende. De har kommit i mål bara en halvtimme innan oss. Vi bestämmer att vi ska ses i öltältet vid 21-tiden då det ska bli lottdragning med finfina priser. Alla deltagare fick en lott vid målgången. Hasse går in i restaurangen och reserverar bord i restaurangen. Trerätters-middag förstås. Vi tar en bil till vårt hotell = vandrarhem, 2 km från fjällstationen. Basta, packar upp och handlar mat inför morgondagens frukost. Sedan bil tillbaka till fjällstationen. Nyputsade och fina går vi in och äter en fantastisk komposition. Allting är gott och detta beror INTE på att vi är vana vid frystorkad mat. Det är suveränt vällagat och Hasse beställer in en flaska rödvin som går perfekt till både förrätt och huvudrätt eller som vi säger till våra bordsgrannar. ”Smakerna gifter sig så bra!” Vi får ny vänner vid bordet och har ett trevligt samtal om allt möjligt bl a Moraknivar.
Efter denna kulinariska höjdpunkt går vi till öltältet där vi efter ett tag hittar våra dalkullor. Vi pratar och skrattar och är alla ganska stolta över vad vi gjort. Den där lottdragningen blev lite misslyckad eftersom Hasse och jag glömt lotterna på vandrarhemmet. Vi inser att vi är mer trötta än vi tror. Fortfarande går vi på entusiasm men tröttheten lurar i bakgrunden. Vid 22-tiden tackar vi våra kullor, som heter Solveig och Ann-Sofi, för en trevlig samvaro i fjällvärlden. Sedan vandrar Hasse och jag hemåt i natten. Två km utan packning är en klackspark. Det är fortfarande ljust. Vi ser Lapporten i solnedgången och vi känner oss riktigt duktiga.


2017-08-17 Dag 7
Abisko – Kiruna – Stockholm
Vi vaknar efter en god natts sömn. Fantastiskt med mjuka sängar. Det är behagligt varmt i rummet och vi behöver inget Primuskök för att värma upp det. Vi lagar vår frukost, packar vår packning och går ner till bussen för att åka hem. Tar ett sista foto av fjällen...



Flera veckor efter äventyret
Stockholm
Det är underligt. Det här med att alla trista minnen försvinner och att alla glada minnen förstärks. Jag får nu riktigt anstränga mig för att inse att vi tyckte att leden stundtals var jäkligt stenig och tråkig. Jag måste också påminna mig om de diskussioner Hasse och jag hade, där jag lovade att jag aldrig mer skulle komma med sådana här äventyrsidéer. Hasse lovade också att han för en gångs skull skulle vara negativ till dylika. Att våra kroppar inte var så där jättelämpade för att ligga på liggunderlag har både Hasse och jag glömt. Det är bara mina minnesanteckningar som visar att vi kanske tyckte så.
Efter vårt första gemensamma Vasalopp på 80-talet, tyckte Hasse att det var det tråkigaste han gjort och att han aldrig mer ens skulle tänka på detta. Denna tanke ändrades redan 30 minuter senare då han inför en deltagande korv-serverings-dam i Mora talade om att han nog skulle åka fortare nästa år. Vi vet att vi är lättpåverkade. Vi vet att vi gillar strapatser. Vi börjar inse att vi inte är purunga. Lik förbaskat börjar Hasse nu att prata om olika förberedelser inför nästa Fjällräven Classic. Jag känner att mina argument för att vandra någon annanstans inte når ända fram. Under vandringen diskuterade vi vid flera tillfällen vad det var som var så fantastiskt roligt med detta att vandra. Just då minns jag att vi kunde tänka oss andra ställen, Mallorca, Spanien eller Österrike  bara för att nämna några. Vandringar mellan olika trevliga restauranger var just då också lite mer attraktivt än att vandra på steniga stigar i motvind och regn. Men allt detta verkar hålla på att glömmas bort. Jämtlandsfjällen då?? Kan inte det vara något? Vi vet inte, men det är inte helt osannolikt att vi gör om det här äventyret, för så knäppa är vi!

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2019-07-11 10:05   OBD
Tack för en trevligt skriven berättelse. Jag har aldrig vandrat Fjällräven Classic och kommer aldrig att göra det. Har dock vandrat en del i fjällen och instämmer helt i ditt konstaterande att efter en tid så försvinner alla trista minnen och alla glada minnen förstärks.
 
2019-07-11 13:51   xoxoxo
Betygsätt gärna: 5
Fantastiskt reportage, tack för att du delade med dig.
 
2019-07-15 17:21   janeri
Riktigt bra skrivet, kul läsning, tack!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in