Artiklar > Expeditionsredogörelse: Elbrus

Expeditionsredogörelse: Elbrus

Av: MLetzter

Zürich - Mt Elbrus expedition 2003

- Njet. Not difficult. 20 people climb Mt Elbrus every winter.

Vår lokalt ihopragggade ryska bergsguide Sasha förklarar läget nere i byn Terskol. Stämningen stiger. Hur svårt kan det vara? Höger, vänster, höger, vänster, på repeat så att säga tills man står på toppen av Europa och blickar ut över de frusna kaukasiska bergsmassiven, 5642.7 meter ovanför det svarta hav där den ryska störens delikata svarta rom utvinns.

- But only 15 comes down.

Entusiasmen sjunker något. Detta var inte vad vi väntat. Var lilla expedition bestående av den norska maskinstudenten och fallskärmsjägaren Thomas, hans fjällvana landsman tillika blivande ingenjören Henrik, den schweiziske advokaten och klättraren Cédrik och jag, Olof, har förberett oss sa gott vi kunnat inför bestigningen genom att förutom träning sluka all information om berget vi kunnat hitta. Då alla som skrivit om lyckade bestigningar har klättrat på sommaren, av anledningar vi snart skall bli varse, vet vi dock inte riktigt vad vi skall vara förberedda på i februari. Berget är dock inte ansett som tekniskt speciellt komplicerat varför vi inte förutsett andra svårigheter än kylan, stormar, den tunna luften och glaciärsprickor. Inget som borde få 25 procent av klättrarna att aldrig komma hem.

Statistik är dock ett fascinerande ämne. Statistiskt sett är det dubbelt sa stor risk att en kvinna krockar på en parkeringsplats än en man, det är 7*10^5 gånger farligare per färdad personkilometer att åka moped jämfört med flyg och chansen att vi i vår expedition alla skulle komma gående ner från toppen var med ovanstående uppgifter 31.6 %. Lyckligtvis tror dock statistiskt betraktat över 75 procent av unga män i åldern 20-29 ar att de är bättre än genomsnittet i aktiviteter som de företar sig. Sashas uppgifter sparar vi därför under kategorin ”det händer inte mig” och vi lämnar byn och går de första tvåtusen höjdmeterna till baslägret

Trots allt hade vi redan klarat av en 4200 kilometer lång resa genom till stora delar väglöst land i en 13 ar gammal rostig och kraftigt överlastad Mazda, vilket analogt med mopedåkande, även med kännedom om det forna sovjetiska flygbolaget Aeroflots olycksfrekvens, torde förefalla vara en tämligen obegåvad idé. Det var dock den enda möjligheten att till en rimlig kostnad få med all utrustning. Resan satte dock både maskin och människa på hårda prov. Hålen i vägen tunnades, speciellt i det spannmålsproducerande landet Ukraina, tidvis ut till långa sträckor med sparsamt utströdd väg i hålen. Detta i kombination med höga oplogade snötäckta bergspass och tidvis extremt långa avstånd mellan bensinmackarna (som förutom att de inte accepterar någon i omvärlden känd valuta eller betalkort också inte erbjuder oktantal högre än 76, lokalt kallad "super") kräver vilken terrängjeep som helst att visa vad den går för. Problemet är att min Mazda 323 inte är någon terrängjeep. Bilen är, för er som inte känner till skönheten, en bucklig sänkt gubbracer med mycket låg och, visade det sig, dessutom med tiden linjärt avtagande markfrigång, lågprofilsulor, framhjulsdrift utan diffbroms och slitna sommardäck. De två sistnämnda bekymren var dock inget att gråta över, då framhjulen på grund av den multipelt överskridna tillåtna maxlasten centrerad över bakaxeln bara mycket sporadiskt nuddade marken.

Tomas och OlofTomas och Olof filosoferar över de alltmer minskande anslagen till infrastrukturellaförbättringar i öst. Henrik i mitten chillar.

Lustigt nog var dock de fysiska hindren inte de svåraste att övervinna. Pennan är som alltid mäktigare än svärdet.

- Dokjumenta!
- Problem...
- Schtràf!!

Fraserna hördes i snitt bortåt varannan mil. Lagens väktare, landsvägens riddare och hjälpen till de svaga och utsatta har uppenbart inte mycket att göra i öst. Proceduren kring dokumenten blev snart långtråkig, det var bara att hiva över pass, visa, försäkringshandlingar, körkort, id-kort, inresetillstånd, registreringsbevis, greencard, tulldeklaration, transitpapper och övriga vid gränsen mottagna men oidentifierade kyrylliska handlingar med mängder av fina stämplar och underskrifter. Men straff. Vilken fantasi dessa människor kunde uppbringa. Förutom det uppenbara, att vi saknade någon fundamentalt viktig stämpel någonstans, florerade fullkomligt laglösheten kring var resa. Vi parkerade fel i Ukrainas landsbygd (vilket är att jämföra med att få en p-bot på en timmerväg strax utanför torne träsk), vi körde för fort (något vi dock var rätt stolta över då vi bitvis hade en snitthastighet på 20 km i timmen), vi var för många i bilen (fyra i en halvkombi), vi hade för dåliga däck och trasig bil (i jämförelse med de bara med hjälp av Guds nåde fortfarande rullande polisfordonen), vi körde om på förbjudna platser (till exempel en rak 35 meter bred landningsbana till väg strax utanför Odessa) och vi blev anklagade att köra berusade (I ett land där den årliga vodkakonsumtionen ligger pa 170 liter per vuxen man. Japp, 1/2 liter per dag. Varje dag.). Den enda verkligt allvarliga förseelsen stod dock jag själv för. Körandes på en väg i ödemarken som i ett tvådimensionellt universum skulle ha utgjort en utomordentlig definition på begreppet "linje", och vars slut jag inte kunde se enbart av den enkla anledningen att jorden är rund stannade jag för att uträtta naturliga behov framkallade av drycken Pepsi Cola, som har en förvånansvärt stor marknadsandel i Ryssland på grund av tidig etablering efter det stora moderrikets sammanbrott 1991. Ståendes vid vägkanten njutandes av avslappningens välsignelse ser jag en bil närma sig, och jag inser att eftersom det inte är sa gott om bilar i de här trakterna är sannolikheten stor att det är lagens amputerade arm som kommer åkande.

Olof och polisenBoris och Ivan räknar febrilt för att enas om hur mycket som fattas till traffikpolisernas vårbal. De kommer fram till 300 dollar. Hoppas de fick tag på en annan sponsor...

Det finns fenomen som vetenskapen inte lyckas förklara tillfredsställande, saker som vi bara kan observera utan förståelse, likt ett barn som förundras av magin hos en ballong. Kvantfältsteorins fluktuativa partikelegenskaper hör hit, liksom den eventuella globala uppvärmningens faktiska orsaker. Betraktande fordonet kunde jag inte heller trots en tämligen gedigen teknisk bakgrund hitta någon rimligt hållbar förklaring på hur den polisbetecknade Lada som närmade sig överhuvudtaget kunde rulla om jag antog att den löd under vanliga fysiska variabler som gravitation och hållfasthetslagar. Mina funderingar, som snabbt lämnade det tekniska ramverket och för att finna en lösning mynnade ut i någon sorts religiösa filosofier, avbröts dock abrupt av de fem tämligen storvuxna ryssar som vecklade sig ut ur konservburken och unisont proklamerade "Schtràf!". Det visade sig att jag gjort mig skyldig till att försura den jord som tidigare försett hela det sovjetiska riket med framförallt vete, och för att sona denna tydligen närmast högmålsbrottsliknande förbrytelse skulle jag betala 300 amerikanska dollar. Efter långa men ordfattiga diskussioner, några timmar inklämd i ovan nämnda sa kallade bil och en illustrativ bild ritad på ett papper med statspolisens brevhuvud föreställande en överkorsad streckgubbe med båda händerna riktandes en vulgärt stor apparatur mot ett träd och texten "300 US$ schtraf" kunde jag dock muta mig ut ur även denna prekära situation. Jag tackar varmt de rysslandsorienterade vänner som tipsat mig om att ta med stora förrad av dollar i små valörer för dylika ändamål. Nu kunde vi fortsätta resan på ostadiga däck.

Viljan att överleva är dock inte att underskatta heller för japanska riskokare. Efter 82 timmar, sex däcksbyten, två förstörda fälgar reparerade med en slägga av en kille som skulle platsat som väktare av både Nidgård och Mordor, samtidigt, två knäckta stötdämpare mirakulöst nog nya framtrollade ur en källare i metropolen Xenirud och diverse delar från kvalitetsbruksbilen Lada gled vi värdigt, efterlämnande ett gnistregn från det i marken släpande underredet, gummirök från de av den sönderslagna hjulupphängningen skeva däcken och en svag doft av lågoktanig bensin från den punkterade bensintanken in i byn Terskol vid Mt Elbrus fot.

MazdareparationBesök hos den lokala auktoriserade biltillbehörsbutiken i jakt pa en ny Mazda original stötdämparinfästning. De var tyvärr slut, men vi hittade däremot en liter bättre begagnad Shell SAE 15/30 motorolja och en burk syltade lökar.

Nu, några dagar senare, sitter vi i baslägret på 4200 meter och börjar förstå varför normala människor klättrar sommartid. Det är 28 grader kallt, blåser hårt och sikten är obefintlig. Tältet är skyddat av en mur av snöblock och isyxorna används som förstärkta tältpinnar för att förhindra att tältet blåser bort. En bit bort finns några gamla förvuxna oljetunnor som tidigare använts för övernattning av sovjetiska elitidrottsmän under höghöjdsträning. De är ett lockande alternativ till tältet. För att vänja våra kroppar vid den tunna luften har vi tre dagar vistats över 4000 meter. Syrebristen, luften på 5000 meter innehåller runt 10 %, yttrar sig i huvudvärk, slöhet, sömnsvårigheter och en kraftigt negativt påverkad kondition. Kroppen vänjer sig vid allt, men vi har gått för fort upp till baslägret. Trots detta bedömer vi att vi är tillräckligt acklimatiserade för ett toppförsök. Vädret är långt ifrån idealt, men hellre stå på toppen i dimma än inte alls. Vi har inte tillräckliga matförråd för att vänta. Morgondagen blir således utsedd till toppdag och vi går upp till en klippformation några hundra meter ovanför lägret och finslipar rephantering och fallteknik.

Elbrus på skidorFörsta försöket. Västra toppen på vulkanen träder fram genom snöröken.

Kunskap är erfarenhet. Allt annat är information. Einsteins berömda citat stämmer alltid. Jag har läst det mesta om köldskador och är väl medveten om risken under rådande förhållanden, speciellt då blodet blir tjockare och cirkulationen försämras på hög höjd på grund av det ökade antalet röda blodkroppar kroppen producerar. Ändå märker jag inte att mina fötter inte längre sänder några signaler om sin existens till hjärnan. Jag är alldeles för koncentrerad på att bromsa fall med isyxan, en livsviktig teknik att behärska på berget då ett okontrollerat fall på den branta glaciär som utgör vår led mot toppen sannolikt hejdas först av underliggande klippor, alternativt mynnar ut i en glaciärspricka. Till slut inser jag att fötterna domnat bort och börjar springa värmeslingor för att få igång cirkulationen. Vänsterfoten är dock skadad och morgonen efter har jag fortfarande ingen känsel i den, trots att jag haft den i Tomas armhåla hela natten. Jag beslutar ändå efter visst tvivel att försöka bestiga toppen med de övriga och jag masserar mina av blåsor översållade tår medan de andra smälter snö till vattenflaskorna som vi sedan stoppar innanför jackorna för att försöka förhindra att de fryser, vilket de dock visserligen gör ändå. Vi beger oss iväg i gryningen i vindbyarna och snöfallet, men efter en timme inser jag att det är kört. Jag har ingen som helst känsel i någon av fötterna och kan knappt gå. Jag sliter av mig pjäxorna och tar tag i tårna. Känslan av overklighet är stark. Kroppsdelarna skulle lika gärna kunna vara någon annans, eller möjligen ett paket fiskpinnar i frysdisken på Ica. Jag inser att jag måste ner snabbt och spänner på mig telemarkskidorna jag burit med mig på ryggsäcken. Denna anrika norska nationalsport är dock även i vanliga fall tämligen svår att bemästra och utan styrsel i underbenen är det omöjligt. Jag åker som en berusad, tappar kontrollen över ett isparti, faller och bryter handen i kraschen.

Elbrus - BaslägretEn stunds stilla begrundan över naturens mäktighet kort före solens nedgang i baslägret.

Jag har aldrig sett berg så vackra. Fullmånen hänger strax över bergskammarna på andra sidan dalen och bäddar in det mycket dramatiska landskapet i ett mjukt crémefärgat ljus. En frusen explosion av gnistrande ljuspunkter täcker himlavalvet och det är så stilla att jag tycker mig höra den bitande kölden. Klockan är två på morgonen och vi lämnar lägret för ett nytt försök på toppen under närmast perfekta förhållanden. Det första försöket två dagar tidigare avbröts även av de andra på 5500 meter på grund av dåligt väder och mörkrets annalkande. Nu klättrar vi tillsammans sammanbitna genom isnatten. Pjäxorna har jag isolerat med en tröja, skumgummi från en madrass och tejp för att skydda mina fötter och jag går lite klumpigt, särskilt som jag har lite svårt att stödja mig med vänsterhanden på staven. Klockan sju har vi nått 5000 meter och välkomnas av solens första blekröda strålar samtidigt som vinden friskar i och attackerar den lilla bara hud vi exponerar. Trots ansiktsmasker fryser våra nästippar och kinder tidvis till is. På 5400 meter börjad det bli verkligt tungt att gå och både stegen och omdömet vacklar. Aptit och törst är sedan länge försvunna men vi tvingar i oss vatten och powerbars för att vi vet att vi måste. Det är viktigt att bevaka varandra för tecken på utmattning, förfrysning eller förvirring, men det är svårt när nästan all energi går åt för att ta sig framåt och uppåt. När Cédrics stegjärn lossnar hinner jag följaktligen inte reagera snabbt nog när han lite groggy tar av sig handsken för att sätta på det igen. Aluminium leder värme 3600 gånger bättre än luft och på en sekund fryser han sönder huden på handen. Det finns dock ingen tid till medömkan. Klockan springer iväg och jag tvekar om vi kommer hinna nå toppen innan vi måste vända på grund av mörkret. Kroppen är slut och nu är det vilja. På 5500 meter blir det brantare och vinden blåser så det är svårt att hålla balansen, men det spelar ingen roll längre. Toppen träder plötsligt majestätiskt fram bakom en hängdriva och nu kan inget stoppa oss. Vi segar oss upp de sista metrarna genom kastvindarna. Med ena foten i Georgien och andra i Ryssland omfamnar vi varandra på toppen av Europa, höjer våra isyxor och brister ut i ett segervrål. Utsikten är otrolig, de omgivande 4000 meterstopparna ligger som en ryamatta av rakblad långt under oss och jordens krökning blir påtaglig. Naturens råa kraft tillåter oss dock bara att stanna några minuter på Europas tak, vi tar snart på oss skidorna och kasar nedåt på isbarken, medvetna om att ett felskär på den inledande 50 gradiga sluttningen sannolikt blir vårt sista. Vi passerar de tre andra expeditioner som försökt nå toppen men alla blivit tvungna att vända. Nära baslägret har en man brutit ett ben i ett fall och vi stannar och erbjuder hjälp, något som dock avböjs av hans klätterteam, på denna plats kan helikoptrar landa. Sex på kvällen, efter 16 timmars klättrande och åkande, 1700 meter upp och 3700 meter ner, når vi slutligen Terskol. Elbrus är bestiget.

Elbrus - ToppbildOlof och Tomas på toppen av Europas högsta berg. Georgien långt nedanför i bakgrunden.

Läs mer om Fångadagenteamet på www.fangadagen.com

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2003-10-29 10:00   glanne
Betyg: 5
mYCKET TRIVSAM LÄSNING TACK
 
2003-10-29 11:01   mellgren
Betyg: 5
Super killar! Vi sticker till Elbrus i juni 2004 för en bestigning... Ha´t gött!
 
2003-10-29 12:37   Gaion
Betyg: 5
Shysst!! Vad mer kan man säga... =)
 
2003-10-29 12:47   duvillno
Trevlig läsning
 
2003-10-30 01:39   sebbe_Huss
häftig bra skrivit och bra berättat
 
2003-10-30 11:13   yoyo76
Betyg: 4
Bra berättat, blir sugen pà klattring igen....
 
2003-10-31 19:54   PeAC
Betyg: 5
ett sant mästerverk med väldigt varierande tonvikt av ämnen i olika delar av texten men klart värt att få reda på mer än bara bestigningen då det bara är hälften av expeditionen egentligen!
grattis och väldigt bra gjort!
 
2003-11-05 11:27   Duracellkaninen
Betyg: 4
Ett bra exempel på hur man inte skall genomföra en bestigning.
 
2003-11-06 14:09   magjoi7
Betyg: 5
Mycket bra skrivet, med känsla!!
 
2003-11-07 14:38   alexey
Grattis till en lyckad expedition! Kan lätt föreställa mig hur mycket tålamod och påhittighet krävs det för en sådan bilresa av en icke rysktalande person - största respekt även för denna bedrift! Påpekas dock måste att Elbrus inte har något med Georgien att göra, då den ingår inte i Caucasiska huvudbergskedjan, utan ligger några 2-3 mil norrut. Berget har även helt annat geologiskt ursprung än det alpina massivet som utgör gränsen.
 
2003-11-11 20:09   Avslutat100
Betyg: 2
Intressant artikel. Blev dock lite jobbig att läsa då alla meningar var så långa och utdragna. Klättersuget vaknar till liv. Hur gick det förresten med handen och fötterna? Besteg du Elbrus med gipsad hand?
 
2003-11-26 18:11   ekawick
Betyg: 5
Kanon artikel. Originell idé att åka bil... Vi åkte tåg. Gjorde en dubbelbestigning av Elbrus, östra+västra, sommaren -96. Kaukasus är vacker, även på sommaren. Jag får verkligen lust att åka tillbaka. Jag säger bara Ushba!
 
2004-01-29 23:07   Stoff
Betyg: 4
Har själv en Maza 323. Inte alls tokig... men jag har inte åkt på ryska vägar med den å andra sidan:)
 
2004-02-26 14:09   Eka84
Betyg: 5
Hej Olof! En slående berättelse och en hemsida med respektingivande bilder. L Y C K A T I L L ! Ses vid nästa Tjurrus! :)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in