Artiklar > Expedition Team Madagaskar

Expedition Team Madagaskar

Av: lautakoski

”Nicklas, det här kommer inte gå. Mitt knä smärtar mer och mer. Fan.” Jag kollade på honom och såg hur hans vanligtvis energiska och glada ansiktsuttryck var ihopsjunket i någonting som mest liknade sorg. När Albin, han som aldrig gnäller över någonting, yttrat dessa ord insåg jag att det var kört. Det var inte ens någonting att diskutera. Gnäller Albin så har han riktigt förbannat ont.

Expeditionen hade förlorat en medlem - den saken var klar. Men vi fick inte ge upp. Vi hade precis besökt ett av Världsnaturfondens regnskogsprojekt på vår väg mot Madagaskars västra kust. Under 10 dagar hade vi, Team Expedition Madagaskar, tillryggalagt cirka 15 mil genom snårig, frodig, grön djungel, passerat små pittoreska Malagassiska byar och redan var våra kroppar slitna. Vi hade två tredjedelar kvar av expeditions beräknade rutt och att Albin nu fick lämna oss var inte direkt någonting som motiverade - tvärtom. Moralen sjönk och vi fick försöka hitta motivation i det lilla, i naturen som omgav oss - i den färgglada fågeln som kvittrade, i sockerrörets sötma, i vaniljodlingarnas doft och inte minst i det faktum att vi trots motgångar var ute och gjorde det som så många människor aldrig gör - vi var på god väg att uppfylla en gammal dröm.

Madagaskar

”Elias, här borde det vara regnskog enligt våra kartor” informerade jag Elias när vi närmade oss startpunkten för stigen mot Maromokotra, Madagaskars högsta berg. Kartorna vi navigerade efter var så gamla som från 50-talet och saken var helt klar, regnskogen var definitivt borta. Till viss del till vår fördel eftersom att det blev betydligt mer lättvandrat men i det långa loppet är knappast det faktum att det bara finns 10% kvar av regnskogen på Madagaskar till någons fördel. ”Ja, det ser jag väl, tror du jag är dum eller?” Elias hade börjat irritera sig på mig. Vi hade börjat irritera oss på varandra. Att bo så tätt intill varandra under extremt primitiva former, med för lite mat i en fuktig, fientlig miljö - ja, det var tufft. Som personer är vi väldigt olika - jag är visionären och genomföraren och Elias är realisten som fokuserar på detaljer. Något som skapade spänningar.

Att vandra från kust till kust på Madagaskar var ett stort äventyr för ett gäng som inte hade varit ute i regnskogen vid särskilt många tillfällen tidigare. Nu skulle vi ta oss 50 mil tvärs över världens fjärde största ö - också ett av världens fattigaste länder. Giftiga spindlar, illegala knarkodlare och en extremt otillgänglig terräng var några av utmaningarna vi hade förväntat oss. Under planeringen hade vi träffat diverse experter, vissa allmänt erkända och vissa självutnämnda. Som vanligt haglade råden: ”Ni måste ha hängmatta”, ”Ni kommer oundvikligen att bli smittade av malaria”, ”Det finns krokodiler överallt”. Vi tog råden med en nypa salt. Med ett glatt humör, en stor portion humor och inte minst ett för jävla roligt gäng så kommer man långt. Ett halvår efter att vi bestämt oss på allvar för att åka så var vi i regnskogen, till en början fyra stycken äventyrslystna grabbar från Sverige - en trupp som sedan blev decimerad till tre.

Nästan en vecka genom regnskogen. Släpandes på en vit levande höna! Vansinne! Från utgångspunkten på den lilla ”stigen” som ledde mot Maromokotra, Madagaskars högsta berg, hade det tagit oss 6 dagar. Vandringen hade varit ett helvete. Våra armar och ben var blodiga. Vi hade småsår överallt. Trots regnskogens magnifika färgprakt, dess fräna, exotiska dofter och inte minst alla färgglada insekter, fåglar och reptiler så var det svårt att njuta. Det enda vi hade i huvudet var att nå toppen. Halvvägs på vår väg från kust till kust fanns det berg vi så länge längtat efter att få bestiga. Maromokotra är ett berg som max 10 personer per år kommer till - och att få uppleva utsikten därifrån med insikten att vi med största sannolikhet var de första svenskarna att nå denna punkt - det motiverade oss.

Åter till den vita hönan som kacklandes bars fram av oss under dessa dagar mot toppen. I Madagaskar har man en gammal folktro, som i högsta grad är levande, en tro som påverkade vår expedition i högsta grad. En viktig regel var att man inte fick beträda regnskogen på tisdagar. Okej, bara att gilla läget, två dagar ytterligare väntan innan vi kunde äntra djungeln. En annan extremt viktig regel hade med hönan att göra. I samband med att man kommer upp på toppen så måste man offra en vit, levande höna för att respektera den lokala anden där, Aeris. Inte nog med det, det är även kotym att hälla ut flytande honung eller socker för att behaga Aeris. Lite annat än när man bestiger Kebnekaise där den vanligaste ritualen i slutet av dagen är att ta en öl i bastun på fjällstationen. Det var bitvis frustrerande med så mycket vidskeplighet men samtidigt var upplevelsen av den lokala kulturen en stor del av expeditionen. Att vandra genom små fattiga byar som saknade både el och rinnande vatten gav oss alla en tankeställare. Inte en iPhone så långt ögat kunde nå…!

Dagen vi nådde toppen var det blåsigt och på morgonen var det mycket dimma. Skulle vi verkligen nå ända upp? När vi klev ur våra tält och kollade upp mot branterna insåg vi att det skulle bli svårnavigerat. Vi kollade på varandra med den där blicken som tycktes säga ”Hoppas, hoppas, hoppas….” Alex tog till orda: ”I övermorgon är det tisdag grabbar, ni vet väl vad det innebär?” Jag och Elias nickade samtidigt. Då måste vi vara ute ur regnskogen - annars kunde det bli stora konsekvenser om vi mötte några bybor på vägen ned som insåg att vi överträtt deras ”tabun”, deras folktro. Men Aeris, anden på berget, ville oss väl. Framåt dagen sprack vädret upp och vi kunde navigera mot toppen. På vår väg mot berget hade vi sällskap av en fältagent som jobbade för WWF vid namn Falizara. Detta var ett måste för att nationalparksmyndigheterna skulle ge oss tillstånd att bestiga berget. Falizara klev först upp på insteget mot toppen. Väl där uppe tog vi av oss våra mössor i respekt och Falizara började rabbla upp hälsningsceremonin på Malagassiska och förklara för anden vad vi gjorde där och att vi snart skulle gå. Hönan offrades. Det flytande sockret ringlades på marken. Stämningen var högtidlig. Vi var äntligen där.

Lemurer, kameleonter, skorpioner och inte minst vesseldjuret fossan - Madagaskars största däggdjur, var några av de djur vi fick stifta bekantskap med under expeditionen. De flesta av djuren var som tur var harmlösa och ofientliga. Myggor var det största problemet. De fanns överallt och det blev inte bättre av att myggbetten blev enorma och kliade. Det kändes som att det var en liten irriterade myra som fick ett epilepsianfall inuti myggbetten. Det KLIADE! Trots dessa bett så blev vi alla förälskade i Madagaskars fantastiska ekosystem med dess djur och natur. Bitvis fick vi också leva av vad naturen kunde erbjuda. Jag kommer aldrig att glömma den morgonen vi tillsammans med lokalbefolkningen fångade grodor i en liten flod, grodor som vi sedan stekte på öppen eld och tacksamt smaskade i oss hungriga.

Upp till 75% av alla arter på Madagaskar finns enbart där, de är endemiska, och att regnskogen på ön håller på att försvinna berörde oss djupt. Den största anledningen till att regnskogen försvinner är att lokalbefolkningen sysslar med så kallat svedjebruk. Man bränner ned skogen och odlar bland annat ris, bananer, kaffe och nötter. Det finns ingen ondska bakom detta utan det handlar om överlevnad. Problemet är att det är ett extremt ineffektivt sätt att odla och efter några års tid är den odlade marken helt urlakad på näring och man får dra vidare till nästa område att bränna. Det här fick oss att innan expedition inleda ett samarbete med WWF, Världsnaturfonden, som gör sitt yttersta för att utbilda lokalbefolkning i ett effektivare jordbruk som inte skadar ekosystemet.

Självklart ville vi dra vårt strå till stacken och uppmärksamma de problem som finns på Madagaskar och hoppas kunna belysa denna problematik när vi nu kommit hem. 5 mil från vårt slutmål började kropparna protestera. Vi hade gått i 28 dagar och enbart haft 3 vilodagar. I snitt hade vi 10 aktiva timmars vandring per dag. I början av expeditionen vägde ryggsäckarna 30 kg men vi lyckades genom ett extremt smärtfullt prioriteringsarbete banta ned ryggsäckarna med hela 10 kg. Trots detta tog kropparna stryk. Den extremt kuperade terrängen, den näringsfattiga maten och de ohygieniska förhållanderna gjorde också sitt. Nageltrången i min vänstra stortå gjorde att jag fick gå de sista milen i badtofflor. Varenda kroppsdel verkade säga ”NEJ, STANNA, VILA”. Och kanske hade det varit det smartaste. Vi var svaga, vi var trötta, vi hade allihopa precis genomgått en överjävlig magsjuka. I flera nätter i rad hade vi varit tvungna att springa ut ur våra tält och tömma kropparna på vätska i form av spyor och diarré. Kanske hade det varit smart med en vilodag. Men nej, vi är ju inte sådana. Vi hade bestämt oss och vi hade målet inom räckhåll.

Doften av salt, doften av hav. ”Är vi inte framme snart?” hörde jag mig själv fråga de andra i en gnällig ton. Jag, som vanligtvis hatar gnäll, gnäller. Nu får det vara nog, nu är det dags att expeditionen tar slut. Så, där någonstans vid horisonten dyker det upp. Havet. Vilken ljuvlig syn. Havet är blått, glittrandes och det ligger båtar längre ut och gungar. Solen lyser. Det är varmt. Hela kroppen välkomnar havet som att det är den gåva som vi längtat efter i hela våra liv. Så småningom doppar jag mina tår i vattnet. Äh, skit samma! Jag slänger mig i med alla kläder och blir dyngsur. Men det får det vara värt. Expedition Team Madagaskar är slutförd. Men någonting säger mig att det inte är sista gången jag besöker denna fantastiska ö. Jag måste få återuppleva denna fantastiska ö och dess ekosystem. Innan det är försent.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2014-11-19 16:46   Pallet
Snyggt och ärligt. Bra.

/Paul
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Faktaruta 1 - Lärdomar

-Planera inte för mycket. Det blir aldrig som man tänkt sig.
-Lyssna på experter med måtta. De vet oftast inte lika mycket som det verkar.
-Sätt ihop utrustningslistan, skär sedan ner med hälften. Det är smärtsamt men oftast !
vinner du på det i det långa loppet.!
-Omge dig med människor som är olik dig själv. Det är ett vinnande koncept.!

Faktaruta 2 - Madagaskar

-Världens fjärde största ö!
-Till ytan något större än Sverige!
-Huvudstad: Antananarivo, 1,4 miljoner invånare!
-Befolkning 22 miljoner!
-Språk: Malagassiska och franska!

Faktaruta 3 - Statistik

Antal dagar utan dusch: 21
Distans från kust till kust: 510 km
Antal dagar: 30
Antal räknade myggbett en kväll: 62
Antal dagar utan att se en annan människa: 6
Antal timmar aktiv vandring i genomsnitt per dag: 10

Kartan >Position

Fler artiklar i samma kategorier

 

Logga in

Tips!