Everest National Park / Island Peak

Gorak Shep, kråkhyddan, gör verkligen skäl för namnet.

 

27 oktober

Gorak Shep, Kala Pattar

Nästa morgon är vädret visserligen bättre än på flera dagar men det är fortfarande molnigt så gårdagens uppklarnande tycks inte ha varit allvarligt menat. Allt i lägret är rått så vi intar frukosten inne på lodgen i dag. Någon måtta på självspäkningen får det ju ändå vara. Efteråt packar vi ihop och ger oss av på de fem lätta kilometerna upp till Kråkhyddan, Gorak Shep. Men mulet eller inte, det känns ändå kul att hela gänget är samlat igen och Karlsson som vill visa vilken pigg och rask yngling han har blivit drar hårt i täten. Christer däremot plågas hårt av sin hosta och ser matt ut.
     Vartefter vi lägger kilometerna bakom oss anar vi de stora bergen allt tydligare. Vi går nu i samma fotspår som de klassiska expeditionerna till Everest via sydsidan gjorde. Före 1950 hade ju alla utlänningar till området tvingats marschera till fots via Indien och genom Tibet för att komma till berget från norr, ett företag som tog sin modiga månad, men efter att Nepal öppnade sina gränser för västerlänningar fann de en framkomlig led här längs Khumbudalen fram till det som kom att bli Everest Basecamp och vidare uppför Khumbuglaciärens isfall. Klassisk mark alltså, och en speciell känsla infinner sig. Rakt framför oss i norr ligger Pumori, 7 165 meter, som tillsammans med Nuptse, 7 861 meter i öster ramar in flera fina toppar på över 6 500 meter. Ibland när skyarna skingras för ett ögonblick är jag inte säker på om det bara är ett annat moln där bakom eller en snötäckt bergsida. Slutligen kommer vi fram till några låga stenhus i en liten svacka. Gorak Shep ser inte mycket ut för världen, men döper man ett ställe till Kråkhyddan skall man kanske inte förvänta sig något Grand Hotel på platsen heller. Här finns bara en enkel lodge och en liten långsträckt glaciärsjö ett par hundra meter längre bort. Vi är framme och närmare Everest än så här har vi inte planerat att gå.
     Höjden är strax under 5 200 meter och vi sätter oss tungt på några bänkar utanför den primitiva lodgen och beställer Hot Lemon. Molnen kommer och går men allt som oftast tittar topparna fram omkring oss. Men Everest själv vill inte visa sig. Men vi vet att berget finns där. Vi vet också att vi står inför en av resans höjdpunkter. Efter Island Peak är det nämligen Kala Pattar som vi har talat mest om under våra planeringsträffar inför resan, och efter att ha studerat kartor och bilder från platsen känns omgivningarna nu välbekanta.
     Någon undrar kanske varför vi stannar här när vi ändå är så nära Everest Basecamp? Varför går vi inte ända fram? Men för vår del är saken ganska självklar. Vill man se baslägret skall man gå till baslägret. Vill man se en stor öppen yta på en glaciär med åratals spår av tidigare expeditioner sida vid sida med tält från årets äventyrare skall man visst gå dit. Har man tur med vädret är det säkert värt promenaden. Absolut. Men ett tältläger är ändå ett tältläger även om just det här är litet mer speciellt än de flesta andra. Och föralldel, man kanske har turen att få se någon världskänd alpinist på plats. Vill man däremot se Everest, berget alltså, skall man inte tro att den bästa platsen att se det från är baslägret. Nej, den bästa vyn över Guds Moder får man från en lämplig utsiktsplats på lämpligt avstånd. Och naturen har varit nådig nog att placera en sådan plats just här, endast en kilometer norr om Gorak Shep. Nämligen Kala Pattar.

Den rödbruna sockertoppen Kala Pattar ser inte mycket ut för världen, men från dess topp ser man å andra sidan mycket av världen. Pumoris 7.165 meter reser sig ståtligt till vänster, därefter följer Lingtren, 6.749 m., Khumbutse, 6.665 m., Changtse, 7.583 m., och foten av Everest West Ridge. Alla bergen är gränsberg utom Changtse som ligger i Kina. Bilden är ett fotomontage vilket tyvärr trycker ihop perspektivet en del.
     

Utsikten söderut längs Khumbu Glazier. 
     

Det är fortfarande tidigt på dagen så medan vi sitter där vid husväggen och pustar ut och betraktar Kala Pattar framför oss slår det oss plötsligt. Varför bestiger vi inte berget nu direkt? Ja varför inte? Så jobbig ser den ju inte ut att vara och det är fortfarande tidigt på eftermiddagen. Bara litet mer att dricka och en näve kex först. Visserligen är vädret inte perfekt, och chansen att se toppen på Everest är inte så stor, men vadå, en plötslig lucka kan ju uppstå om en timme. Och dessutom, om vi sitter här och väntar på ett gynsammare tillfälle och vädret sedan slår om - till det sämre! - så vad har vi då vunnit? Å andra sidan, om vi bestiger den nu och det sedan råkar bli kanonväder, säg i morgon bitti eller åtminstone medan vi fortfarande är kvar här i Gorak Shep, så kan åtminstone jag tänka mig att gå upp en gång till. Surare äpplen än att bestiga Kala Pattar två gånger har man ju bitit i.
     Johan, Karlsson och jag gör oss färdiga medan Christer tyvärr beslutar att stanna kvar. Hans hosta låter inget vidare och till råga på allt har han fått en rejäl huvudvärk under dagen. Kanske senare eller i morgon bitti om värken släpper, men just nu känner han bara för Hot Lemon, några Alvedon och ryggläge. Det är tråkigt att höra men Christer verkar ta det med fattning.
     Vi andra packar ned våra vattenflaskor, litet godis, kameror och expeditionswhiskyn - Johan har dessutom en liten plunta trestjärnig konjak! - och ger oss av med oroliga blickar mot himlen. Galgen följer givetvis med som vägvisare. Och Nyema såklart.
     Johan rusar åstad med Galgen och Nyema i släptåg och det dröjer inte länge förrän Karlsson och jag går och flåsar för oss själva uppför den sugande sluttningen mot toppen. Topp och topp förresten, Kala Pattar består i själva verket av tre toppar där den översta enligt kartan ligger på 5 545 meter. Men den bästa utsiktsplatsen ligger faktiskt betydligt högre upp än så vilket Karlsson och jag allt eftersom börjar inse. Efter att ha stannat några gånger och vilat och njutit av den allt häftigare utsikten passerar vi till höger om den tredje toppen och ser att leden fortsätter på andra sidan mot en smal kam som förbinder Kala Pattar med Pumori. En bra bit upp på kammen syns Johans röda jacka på en klipphäll med Galgen strax nedanför. Dit upp alltså.
     Vi tar sikte på kammen och knogar på, högre och högre. Pauserna kommer tätare nu men bakom allt flämtande känns det ändå bra. Grabbarna ovanför oss studerar intresserat våra vedermödor och till slut är vi uppe.
     – Välkomna upp grabbar men se upp så ni inte drattar ner. Det är fritt fram här bakom.
     – Tack Johan. Kul att se dig här också.
     – Vad säger GPS:en Johan, frågar Karlsson.
     – 5 730 meter. Noll grader Celcius.
     För övrigt blir det inte mycket sagt. Att få slå sig ner och se sig omkring här uppe känns overkligt. Kanske inte så mycket efter själva bestigningen som efter all planering dessförinnan. Men mest beror det på utsikten förstås. Inte nog med att den är storslagen, något annat är ju inte att vänta sig, nej, efter de senaste dagarnas snöfall och de låga molnen känns det som om vi befinner oss mitt i ett svartvitt fotografi. Vitt, svart, grått. Men vilket fotografi. Ett fotografi som man skulle vilja ha som fototapet på en vägg. Att sätta ut utropstecken känns fullständigt meningslöst, men jag gör det ändå. !
     Så fort andhämtningen lugnat ner sig börjar jag ta in panoramat från vänster till höger. Bakom mig domineras synfältet av Pumoris hisnande branter mot toppen en och en halv kilometer ovanför oss. Vid foten av berget långt där nere vid en liten frusen glaciärsjö syns några tält och jag låter genast blicken söka av väggen efter klättrare. Men allt är stilla. Inte konstigt i det här vädret förresten. Alpinister, de allra flesta i alla fall, är kloka och kalkylerande människor. Snett bakom Pumori ligger Changtse, 7 583 meter i folkrepubliken Kina. På andra sidan Khumbuglaciären nedanför oss reser sig Everest West Ridge. Till höger därom kan vi skymta Västdalen och isfallet ovanför Everest Basecamp. Everest själv vill tyvärr inte visa sitt ansikte för oss. Därefter reser sig Nuptse 7 861 meter till synes rakt upp. Rakt fram i söder öppnar sig sedan dalen mot Mehra, 5 817 meter, Ama Dablam, 6 828 meter och mot Taboche, 6 367 meter. Västerut, på min högra sida, reser sig flera namnlösa toppar på mellan sex och sjutusen meter. Alldeles intill min högra sida, fast drygt 400 meter under mig glöder två opalfärgade sjöar. Skönt tänker jag, då är det inget fel på färgseendet trots allt. Alla avstånd räknas i kilometer och mil och det är nästan vindstilla. Och eftersom man ser och känner bättre med munnen stängd säger vi inte mycket förutom enstaka lågmälda kommentarer. Något måste ju sägas. Då och då hörs ljudet av en fallande slutare. Det är allt.
     Men tillbaka till verkligheten. Efter några minuter ensamma med våra egna funderingar är det dags för den obligatoriska toppritualen. De dyrbara whiskydropparna och Johans trestjärniga konjak trollas vördnadsfullt fram tillsammans med några svenska Singoallakex. Syltkex och whisky kanske inte låter som någon bra kombination men vid sådana här tillfällen är det oslagbart. Något sött och något starkt. Vi skålar högtidligt och ler mot varandra inför Galgens och Nyemas undrande blickar. Nej någon svensk alkohol vill de inte smaka, i synnerhet inte Nyema som fortfarande har svensk föda i färskt minne.
     Spriten sprider sin värme i bröstet och jag kan inte komma på någon plats där jag hellre vill vara. Inte just nu i alla fall. Och Karlsson är här också, tusan så kul. Ja, Kala Pattar är verkligen värd ansträngningen.

Utsikten söderut från Kala Pattar den 27 oktober. Till Ama Dablam i bildens vänsterkant är det nästan två mil. Känslan att sitta där i stillheten rekommenderas. 
     

Dessvärre driver det in en del moln där vi sitter, ja inte bara där förresten, till och med långt under oss drar stora sjok av slöjor fram och skymmer marken. Och det börjar fläkta också. Efter någon timme står det rätt klart att något blått hål över Everest knappast är att vänta, snarare en hagelskur. Vi känner oss litet frusna och bestämmer oss för att återvända ned till tälten.
     Vi tar oss fort nedför branterna, och eftersom det alltid frestar på ben och leder mer att bära en kropp nedför än uppför är jag litet orolig för mina knän. De började bråka när Karlsson och jag var i Nepal förra gången -91 och jag vill inte råka ut för det en gång till. Uppför gick det bra den gången men nedför, aj aj aj. Till slut kändes det som om senorna i knäna skulle gå av. Till och med månader efteråt kunde jag knappt ta mig nedför en vanlig trappa hemma i Stockholm utan att grimasera och hålla mig i ledstången. Det var framförallt höger knä som kastade in handduken då och det vore katastrof om jag skulle börja få samma känningar nu igen. I synnerhet nu när vi har Island Peak kvar. Jag försöker ta det lugnt, gå mjukt och tänka på var och hur jag placerar fötterna. Till min lättnad kan jag notera att benen fortfarande uppför sig som jag vill, men mot slutet bränner fotsulorna i kängorna. Hoppas Tenzi inte ligger på latsidan i Gorak Shep heller. Att ligga på latsidan är däremot något jag själv skall ta itu med resten av dygnet. Men först middag alltså. Gärna något överdådigt.
     Till slut är vi tillbaka vid tälten. Christer känner sig bättre och huvudvärken har lagt sig. Men hostan låter fortfarande inget vidare. Och med tanke på vad som fortfarande ligger framför oss var det säkert ett klokt beslut av honom att avstå Kala Pattar idag. Men är luften klar och alla topparna framme i morgon bitti så kanske. Men just nu är Island Peak viktigare. Och hälsan förstås. Vi försöker beskriva turen och vyerna för Christer men det är självklart endast ett blekt surrogat för verkligheten där uppe. Utsikten finns åtminstone dokumenterad på celluloid.

Morgonen efter bjuder på fortsatt omväxlande väder men helt igenmulet är det inte. Det blåser litet lätt och molnen drar fram och sveper in topparna runt omkring oss men däremellan syns blå gluggar så uppenbart finns det hopp om fint väder. Men Christer avstår från att bestiga Kala Pattar och i och med det beslutar vi att genast bryta lägret och ge oss iväg nedför dalen. Nu är fokus ställt på Island Peak.
     Vi säger farväl till Gorak Shep och ger oss av i samlad tropp. Det är den 28 oktober och dagens etapp skall bli ganska lång - åtminstone tretton kilometer räknar vi med, kanske till och med femton - ned till Dingboche vid mynningen till Chukhungdalen. Men eftersom Dingboche ligger mer än 800 meter lägre än Gorak Shep räknar vi ändå med en ganska behaglig tur.
     Det märks att vi har acklimatiserat oss ordentligt sedan vi klev ur helikoptern i Lukla den 16:e. Trots att vi nu befinner oss 2 400 meter ovanför Lukla har jag inga problem med tempot längre. Hjärtat hamrar visserligen på men inte värre än att jag orkar hålla Galgens takt utan problem. Men det handlar förstås inte bara om acklimatisering till höjd, utan kondisen har ju vässats en hel del också, och byxorna sitter betydligt ledigare runt midjan. Det känns faktiskt riktigt bra alltsammans.
     Efter bara någon timme passerar vi Lobuche igen. Det har torkat upp och den värsta snösörjan har försvunnit sedan sist. Skidåkaren likaså. Vi går snabbt förbi och strax efteråt passerar vi kullen där Johan och Christer mötte Karlsson och Tenzi två dagar tidigare. Vi tar en paus och går omkring bland minnesstenarna och läser namnen på både nepaleser och utlänningar som har förolyckats under årens lopp. Här överfalls stackars Galgen av starka känslor och går undan med tårar i ögonen. Om det är en vän eller nära anhörig som är anledningen till sorgen säger han inte och vi känner oss för besvärade för att fråga om saken. Galgens reaktion lägger litet sordin på stämningen och vi fortsätter tysta genom det karga landskapet.
     Efter ytterligare några kilometer börjar leden diagonala över Khumbudalen och när vi når fram till den lilla byn Dugla passar vi på att ta en längre rast och äta lunch. Det börjar succesivt märkas att vi kommer ner på lägre höjd nu. Det känns litet varmare och man får lätta på klädseln. Men landskapet förändras också. Det är inte lika kargt längre. Tuvor av strävt gräs slår sig samman och bildar små öar i allt det gråa och plötsligt övergår alltsammans i rena hedlandskapet. Dova nyanser av brunt, rött, grönt, gult. Färg är tillbaka!

Under de sista kilometerna bryter solen igenom molnen på allvar och humöret skjuter i höjden. Leden går nu längs Khumbudalens östra flank och när vi passerar ett par hundra meter ovanför byn Periche upptäcker vi något mystiskt. Den gröna, böljande sluttningen vrider liksom upp sig och blir alldeles plan, som en hylla ungefär, och stor som flera fotbollsplaner. Nåja, kanske inte alldeles plan, men nästan i alla fall. Med de här omgivningarna förefaller den i alla fall plan. Och längs med hela planen ligger en rad med småsten, ingen sten större än en knytnäve, nästan helt rak, från ena änden till den andra. Nej två rader förresten. En bit bort, inte mer än 10-15 meter och knappt synlig, går en annan rad parallellt med den första. Det tar en stund innan vi upptäcker raderna av sten på marken men när vi gör det börjar vi se oss omkring. Inte nog med att de här stenarna verkar omsorgsfullt utlagda av människor, mellan raderna tycks marken dessutom vara tillplattad, utjämnad, ja till och med krattad! Ytterst märkligt och vi börjar genast prata om Nasca-platån i Peru. Men sedan kommer vi på det.
     – En landningsbana grabbar! Det är en landningsbana! Periche här nedanför har ju ett sjukhus, eller en läkarstation åtminstone, det finns ju utsatt på kartan till och med, och såklart de måste ha en landningsbana för transporter!
     Ja, mer mystiskt än så är det inte. Inga mystiska, uråldriga linjer som bara kan ses från luften. Inget Erich von Däniken här inte. Nej, en landningsbana bara. Visserligen en ganska tilltufsad sådan, men en landningsbana likväl. Johan får ett litet frispel och springer i full karriär med utbredda armar mellan raderna av sten, vinglande från sida till sida som en skadskjuten kråka och kraschar rakt in i Christer.
     Strax därpå kommer vi fram till en åsliknande rygg på vars topp ett chorten, ett buddistiskt stenmonument, ståtar tillsammans med några böneflaggor. Här delar sig Khumbudalen. Huvudfåran fortsätter till höger ner mot Namche Bazar. Det är Imjadalen. Till vänster öppnar sig Chukhungdalen och nedanför oss, på dalens tröskel, breder Dingboche ut sig. Byn är till och med större än Namche Bazar och ungefär en kilometer lång. Visserligen är den inte på långa vägar lika pittoresk som Namche, och har inte lika många butiker och restauranger. Husen här verkar vara betydligt äldre och av enklare modell även om nya hus uppförs på flera ställen. I jämförelse med standarden på de byar vi har passerat de senaste tio dagarna framstår Dingboche i alla fall som rena storstaden. Kreatur och bybor sprider både ljud och dofter och redan här, ett par hundra meter ovanför byn, kan vi känna något som med litet god vilja kan kallas puls. Nåja, kanske inte puls direkt, men byn tycks ha ett liv i alla fall. På stigen kommer ett par små söta snorhyvlar sättande för att hälsa och se om besökarna är av den generösa sorten.
     Och allra längst upp i Chukhungdalen, en dryg mil bort fågelvägen, i fonden, står en vit pyramid under en blå himmel. Island Peak, vårt berg. Ja jäklar i det.

Mottagningskommittén i Dingboche bestod av de här tre gentlemännen.

forts »»»