Artiklar > Ett andetag

Ett andetag

Av: Michael Zouridis

Nedför stentrappan på Anthony Quinn Bay får man en märklig känsla av tillhörighet, så som att komma hem efter det att man länge varit borta.
Morgonsolen som möter havets ljusblåa yta och blir till en balett av tusentals dansande små gnistor.
Naturens gudomliga skådespel, havsbrisens kärleksfulla viskande till trädtopparna och vågornas slöa smekningar på strandens eviga klippor i ett evigt uppvaktande som långsamt men säkert, fördärvar stenen till gyllene sand.
Det går fort att komma ner till vattnet, kroppen minns hur man gör. Havets intima välkomnande, en svalkande kram som får vattendjuret i mig att träda fram. Musklerna under våtdräkten släpper all spänning och hjärtat inleder sin mest fridfulla takt.

Långsamma andetag, kroppen flyter tyngdlös på ytan och sinnet flyger iväg till tomhetens land, solljuset bryter ytan och försvinner i tusentals små strålar mot djupet, lugnet sprider sig ända fram till tåspetsarna – känslan av att kroppen nu har blivit ett med vattnet. Ännu ett djupt andetag, armarna sträcker sig mot havsbottnen, ögonen sluts och de långa fenorna som lyfts i vädret sänker långsamt kroppen mot djupet.

De sista fem meter avverkas utan någon ansträngning, kroppen har nu helt förlorad sin flytkraft, kämpar inte längre mot ytan och träffar så småningom sanden vid randen av en poseidonia-skog som rör sig förföriskt i den svaga strömmen och pryds av hundratals små silvriga reflektioner – tusentals pelagiska fiskungar som finner skydd i denna trygga barnkammare för att så småningom själva växa till stora ståtliga jägare och bege sig ut till det vida öppna vattnet. Poseidonia är inget sjögräs, det har en gång i tiden lämnat den tillvaron i havet och blev till landväxt men återvände och blev kvar i denna tysta värld. En cirkelformation av tomma snäckskal och vita runda blanka stenar vittnar om en blekfiskboning lite längre bort, i riktning mot stranden en skugga, en nyfiken gammal abborre svävar klumpigt några centimeter ovanpå sanden, rapar, kastar upp smårester av den precis uppätna blekfisken, vänder nonchalant om och simmar långsamt mot sin håla.

Koldioxiden ger sig till känna och andningsreflexen sätter igång, blicken mot ytan, solen ett brinnande klot kallar till sig. Några starka spark får karbonfibern i fenorna att böja sig och övervinner djupets negativa flytkraft, kroppen rycks ifrån bottnens envisa omfamning och ansträngningen övergår till en långsamt uppstigning. Inte långt ifrån ytan börjar diafragman sparka neråt och hjärtat slå allt snabbare, kroppens alla celler skriker efter syre. En känsla av värme kroppen, öronen trycks ut – inte långt kvar till ytan - jag slutar simma, halvsluter ögonen, inleder en långsam utandning och låter flytkraften sköta resten.

Ansiktet bryter ytan och ögonen möter himmelen. Glupskt sväljer mina tomma lungor morgonluften emedan det akustiska effekten av min första våldsamma inandning fortplantar sig i omgivningens karga landskap, sprider sig från klippa till klippa, ekar tillbaka och träffar öronen.

På väg tillbaka till stranden, längst vikens norra kustlinje får jag stifta bekantskap med ytterligare en abborre, en sepia-bläckfisk en liten färgglad muräna, två kräftor och ett stim med glittrande småfiskar.

Solen står högt när jag sittandes på caféets luftiga veranda, njuter av ställets berömda espresso och låter mig förföras av utsikten över bukten där naturen, ställets popularitet till trots, har bevarat sin karga skönhet, sin marina population, och sin ”dykvärda” karaktär.

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2013-05-20 16:01   OBD
Mycket bra skrivet och läckra bilder!
 
2013-05-21 08:54   brigas
Så vackert.
 
2013-05-21 10:02   petter leife
Mycket poetiskt och fint skrivet om fridykning. Tack Michael!
 
2013-06-05 22:28   fowwe
Inga tuber här, förstår jag. En sällsam värld under vattnet, fascinerande. Fotona ger verkligen dyklust, jag känner att jag också vill ner under ytan.
 
Svar 2013-06-22 17:18   Michael Zouridis
Med dagens kunskap om fridykningsteknik kan nästan vem som helst träna upp förmågan att hålla andan. Det finns annars mycket aktiva scuba-föreningar, lite överalt i Sverige. Har Du vägarna förbi så är du naturligtvis jättevälkommen att dyka med oss på H2O.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in