Artiklar > Ensam på toppen av Amerika

Ensam på toppen av Amerika

Av: johre

Jag vet inte när jag hörde namnet Aconcagua första gången men flera år sedan var det. Efter att ha besökt Mt Blanc i juni 2004 var det dock helt uppenbart; jag ska dit, och jag ska upp! I januari 2005 gör jag och min bror Anders ett försök att bestiga Mt Blanc vintertid. Detta som en rejäl träning inför Aconcagua. Vi kom inte upp men kände oss förberedda och taggade inför den stora utmaningen.


Dag 1 (Må 18/12 2005)


Efter gedigna förberedelser, packningar och ompackningar, en lång resa via Buenos Aires, Mendoza och Puente del Inca står vi så häntligen här och tittar på entren till Parque Provincial Aconcagua.

1
Det här har jag sett fram mot länge. Av nån konstig anledning har vi bestämt oss för att inte anlita vare sig guider eller mulåsnor. Tanken är alltså att vi själva ska bära upp all vår utrustning samt mat och bränsle för 17 dagar. Det är lätt att ifrågasätta det beslutet när man ser och känner på väskan. Enda gången jag sett en större ryggsäck var när Göran Kropp själv bar in all sin utrustning till Everest basecamp. Totalvikten för våra väskor ligger på runt 45 kilo. Och jag som försökte minimera packningen...

2
Första biten av vandringen är helt otroligt vacker. Tror jag har sett vykort och väggplancher av liknande motiv. Långt bakom den lilla sjön tornar gigantiska snöklädda berg upp sig. Vandringen fortsätter längs Rio Horcones, som är en brunfärgad fors i mitten av Horcones valley. Första timmen går jag bara och njuter och glömmer totalt bort den ryggsäck som troligen gör att jag ser ut som Obelix med hans ”bautastenar”.

3
Horcones drawbridge är en hängbro som jag sett på massor av bilder. Nu står jag här och är i full färd med att gå över. Känns oväntat stabilt. Efter denna bro börjar stigen bli lite brantare. Vi kämpar på och gör så gott vi kan även om det går lite långsammare nu. Jag håller ständigt koll på höjdmätaren för att få en uppfattning om hur långt vi har kvar. Med jämna mellanrum möter vi andra vandrare; vissa som bara vandrat ett par dar och andra som med varierande resultat försökt sig på toppen. Förutom människor möter vi dessutom de mulor som används för att bära upp utrustning. När dessa kommer i full fart gäller det att passa sig. Det känns även bra att vara på insidan vid möten med dessa djur, så man slipper bli knuffad 20 meter ner och landa i forsen. Själv lyckas jag faktiskt med konststycket att överleva en lättare kroppstackling från en av dessa mules.

4
Höjden gör sig påminnd för varje steg vi tar och det börjar gå riktigt segt. När jag kommer runt en liten kulle ser jag så Plaza Confluencia, vårt första läger. Vi har nu tagit 550 höjdmeter från starten på 2850 möh. Väl i lägret börjar procedurerna med att laga mat, resa upp tältet och dessutom få någon slags ordning på alla grejer.

En bit in i gourmetmåltiden pasta med påssås nämner Anders att han har väldigt ont i huvudet. Ett tydligt symptom på den höga höjden och den snabba stigningen i kombination med ansträngningen att under flera timmar ha burit 45 kilo i uppförsbacke. Första behandligen blir drick, drick, drick och ta en huvudvärkstablett. Jo, och glöm inte att andas. En halvtimme senare när huvudvärken fortfarande inte inte har lagt sig besöker vi de mycket hjälpsamma parkvakterna för råd. De kollar blodtryck, syremättnad, blodvärde och bjuder på te. Tror det var tet som hjälpte mest för efter en timme kan vi gå tillbaka och Anders mår klart bättre. Har ingen koll på hur mycket klockan är men troligen alldeles för mycket.


Dag 2


Den ursprungliga planen för idag var att gå upp till Plaza Francia på 4100 meter. Även om Anders känner sig helt återställd idag väljer vi att ta en extra vilodag efter gårdagens strapatser. Efter en skön sovmorgon går vi bort till confluencia crossing där dalen in till Aconcaguas sydvägg mynnar ut i Horconesdalen. Vär där bestämmer vi oss för att gå en bit upp mot sydväggen och Plaza Francia. Stigen är fin och med dagens lätta packning på runt 4 kilo känns allt bra. Vid 3600 meter stannar vi och tar en fika varefter vi går tillbaka ner. Lunch följs av siesta och vid femtiden ger vi oss av på ännu en liten acklimatiseringstur. Denna gång mot Plaza de Mulas, dit vi kommer att gå om två dar. Detta kommer även vara vårt basläger inför avancemang högre upp på berget. Idag går vi dock bara en kilometer eller två varefter vi vänder ner igen. Naturen är fin och oväntat skiftande. På bara en kilometer kan underlaget förändras helt. Imorrn ska vi gå hela vägen upp till sydväggen och i övermorrn till basecamp.

5

Dag 3


Gick upp tidigt men morgonbestyren tog längre tid än väntat så vi börjar gå en halvtimme efter det planerade 7:00. Morgonen bjuder på lättare moln och lite blåst. Redan efter 50 minuter är vi vid gårdagens vändpunkt. Den lätta packningen och svala morgonen bidrar till snabba framsteg. Ju längre upp i dalen vi kommer destå mer av den mäktiga sydväggen syns. Vid ungefär 3700 meter försvinner all växtlighet rätt så snabbt. Däremot har jag hittills under resan sett sten av följande färger: vit, grå, brun, svart, röd, orange, blå och grön. Vem behöver växtlighet vid detta färgspel?

6
Höjdmätaren visar på rätt höjd men inget läger syns till. Såhär under vandringen går jag och funderar över livets stora saker. Ska jag ha öl eller cola till biffen i Puente del Inca och ska jag hoppa direkt i havet eller ligga och sola en stund först när vi kommer till Vina del Mar?

Vandringen fortsätter nu mer plant och vid flera tillfällen tror vi oss se lägret, men icke. Så äntligen ser jag en skylt med texten ”Plaza Francia”. Men var är lägret? Det visar sig att lägret är helt öde. Fem jobbiga timmar för en skylt...och lite acklimatisering såklart. När vi lagomt slagit oss ner kommer en kille från Japan som vi träffat i Confluencia. Strax under tre timmar säger han och knäpper av klockan. Funderar ett tag på att kasta min ena storsko på honom, men det finns nog bättre användningsområden för den.

Sydväggen är verkligen mäktig. 2800 meter nästan helt vertikalt. En bra jämförelse vore att ställa Empire State Building bredvid. Denna lilla byggnad skulle då nå upp till knappt en sjättedel av väggens höjd! Just som jag filosoferar om detta kommer en kille som verkligen springer förbi. Tur att jag sparde den där storskon.

7
Går en vända för att komma så nära väggen som möjligt. Härifrån är den om möjligt ännu mäktigare. Uppe här på 4200 meters höjd ser jag så en ensam liten växt. Vilken surviver! Man kan ju undra hur den kom hit, och hur den kan överleva här. Efter en stund återvänder vi ner till Confluencia och köper en mycket god middag. OK att vi bär upp allt själv, men man måste njuta av tiden också.


Dag 4


Vi har hela tiden vetat att dagens vandring kommer bli lång och jobbig så vi ger oss av tidigt. Vandringen börjar brant men vi är pigga så det är inga problem. Förbi vändpunkten vi hade i förrgår och bort till en stor sten, känd som Piedro Grande. Därefter börjar en grym motvind. Ibland försöker jag ta ett stag framåt men får lov att sätta tillbaka foten på stamma ställe på grund av motvinden. Detta gör vandringen oerhört jobbig. Igår gick jag och filosoferade om diverse saker. Idag tänker jag inte på nåt annat än nästa steg.

8
Efter en rast smalnar dalen av och vi får vada över floden ett par gånger. Det sista vadet är faktiskt riktigt lurigt. Passerar Ibanez campsite och nu börjar stigningen. Den passage som nu följer är det jobbigaste jag någonsin gjort i hela mitt liv...hittills. Efter att redan ha vandrat 5-6 timmar, med denna packning upp och ner, mest upp känns varje steg som en pina. Rasterna blir mer och mer frekventa. Till slut kommer vi så fram til Lower Plaza de Mulas. Detta är ett hus som blivit totalförstört av en ravin. Denna rast blir lång och efter det känner jag mig klart piggare. De sista 250 höjdmetrarna innebär inga större problem.

9
Äntligen kommer vi så fram till vårt basläger, Plaza de Mulas. Aldrig mer behöver vi bära så här tungt. Från och med nu går vi upp och lämnar mat och utrustning redan dagen innan.


Dag 5


Idag är vår vilodag och det märks. Sovmorgon följs av vila, frukost och mer vila. Därefter gör vi dagens insats och går till hotellet ungefär en kilometer bort. Världens högst belägna hotell. Riktigt fint också. Matsal, myshörna, öppen spis och pingisbord. Resten av dagen används till pysslande och planerande.

En obligatorisk sak i baslägret är att gå till doktorn för att kolla så man mår bra innan man går högre upp. Allt såg bra ut och medans vi är där börjar jag prata med en tjej från Kanada. Det visar sig att hon har bestigit Everest. Jag pratar med en som bestigit Everest!

10
Senare samma dag går vi en vända för att se om vi kan hitta de svenskar vi följt på basecamp.nu. Springer rakt på dem och får en pratstund. De har precis lyckats ta sig upp på toppen och beger sig ner till Inca imorrn. Grattis! Jag är inte avundsjuk. Imorrn går vi upp till Camp Canada med utrustning.


Dag 6 (Julafton)


Julafton! Mitt livs högsta också. Ska bli kul att se hur jul firas i basecamp. Anders har bestämt sig för att gå upp tidigt, gå bort till hotellet och ringa ett samtal såhär på julafton. Han kommer tillbaka efter en stund och nämner att hotellet öppnar först vid 9. Nästa vända går dock bättre.

Julafton som det är går ju tankarna till familj och släkt och hur en vanlig jul brukar vara. Men visst är det mycket häftigare att vara i basecamp? Tur att jag hann fira lite jul i förskott också.

Lastar ryggorna med runt 20 kilo bestående av mat, utrustning, vatten och godis. Känns hur lätt som hlest. Är det så här det jämt är om man använder mulor? Vandringen upp till Camp Canada på 4950 meter går lätt. Äter där, lämnar sakerna och kollar på den otroliga utsikten över basecamp. Nu kollar släktingarna på Kalle Anka! Efter dryga timmen blir jag flåsig och trött. Vi skulle ändå gå ner nu så det är inga problem.

12
Väl nere i basecamp börjar vi leta efter en julfest. Detta helt utan framgång. Då börjar vi leta burgare eller pizza men även här utan napp. Är vi inte önskade? Tar då en chansning och går bort till hotellet där vi lyckas komma med på julfirande med ett gäng argentinska bergsguider. Mycket trevligt, och maten var mycket god och enormt mycket. Ni som känner mig vet att jag inte spar mat på tallriken, och speciellt inte efter en vecka ute på ett berg. Det fanns dock ingen som helst fysisk möjlighet att vi skulle kunna få i oss allt. Menyn bestod av:
Förrätt - skinka, ost, mögelost, oliver och marinerade tomater
Huvudrätt - något slags kött, korv, potatis, skinka, tomater och vitkål
Efterrätt - fruktpaj
Till detta kommer massor av olika tilltugg, juice och champagne, som tydligen är obligatoriskt på julafton i Argentina.

Raglar iväg från tillställningen med lätt magknip då vi försökt förtära långt mer än vi är kapabla till. Upptäcker att vi glömt pannlampor inför den kilometerlånga vandringen. Som tur är är det stjärnklart och vi tar oss sakta mot basecamp. Halvvägs blir vi upphunna av en parkvakt som lyser upp vägen åt oss. Men vilket tempo han håller. Gissar att han har mer än två dagars acklimatisering. Genomsvettiga och med håll efter middagen avslutas en mycket lyckad julafton. När vi kommer till tältet ser vi att det faktiskt är julfest i ett annat tält, men de skulle bara veta vilken brakmiddag de missat.


Dag 7


Lite småsaker som ska fixas innan vi beger oss upp på berget på riktigt. Tyngre packning än igår men klart lättare än tidigare. Början känns dock seg. Efter en halvtimme kommer jag in i mitt lugna metodiska tempo och allt känns bra. Kommer rätt snart upp till Canada där vi slår upp tältet. Riktigt fin utsikt här. Igår vfick vi dessutom veta att början och mitten av den kommande veckan ska bjuda på fint väder. Passar oss perfekt.

14
Gör en acklimatiseringstur upp halvvägs till Nido de Condores, dit vi ska imorrn. Allt känns bra. Avslutar kvällen med pasta och en bedårande vacker solnedgång.


Dag 8


Packa ner alla grejer och iväg mot Nido de Condores. Jag tar täten och går med mitt vanliga lugna tempo. Har verkligen hittat rytmen nu. Första timmen går rätt bra och snart är vi vid gårdagens vändpunkt. Den sista halvan går dock i klart lägre tempo. Kommer så slutligen upp till Nido som visar sig vara ett fint läger. Runt 15 tält ryms på en yta stor som flera fotbollsplaner. Detta är också det första stället där vi kan se över kammen norrut.

15
16
Efter mat och vila går vi en vända och kollar på den fantastiska utsikten. Vi är nu 600 meter högre än toppen av Mt Blanc. Vi är på 5400 meter över havet. Då jag lyckas övertala Anders om att det är tradition så avslutas dagen med att se solen sjunka ner i stilla havet. Ett mycket vackert skådespel. I det havet ska vi bada om ungefär en vecka.

17

Dag 9


Fy f-n va kallt det är att gå upp. Tanken att stanna kvar i sovsäcken en timme eller tio är klart lockande. När solen går upp blir dock allt trevligare. Idag ska vi gå och lämna mat och utrustning i Camp Berlin, vårt high camp. Vandringen går lätt och rätt vad det är ser jag stugorna som finns där på 5780 meter över havet. Utsikten blir bara bättre och bättre.

18
Efter dryga timmen börjar jag må lite sämre och går ner. Resten av dagen ägnas åt vila och mat. Imorrn drar vi upp till Berlin på riktigt och i övermorrn är det SUMMIT DAY!


Dag 10


Vaknar, packar ner allt och går uppåt. Idag går det dock inte lika lätt som igår. Vi segar på och efter ett par timmar når vi än en gång Camp Berlin, där vi slår läger. Idag är det Anders som mår lite sämre. Utsikten härifrån är helt fantastisk. Vi ser såväl Nido som Mulas.

Kvällen ägnas åt förberedelser av morgondagen samt intagandet av en mycket god frystorkad ”torskegryta”.


Dag 11 (Summit day)


Vaknar kl 12 på natten av att klockan ringer. Mina första ord är ”summit day”. Vi hoppar upp ur sovsäckarna men trots gårdagens förberedelser tar det 2,5 timmar innan vi kommer iväg. Den fruktade isande kylan lyser med sin frånvaro. Temperaturen är rätt behaglig då vi har 6 lager kläder på oss.

19
Vi beger oss uppåt mot White rocks, vilket vi inte riktigt hittar i mörkret men troligen passerar förbi. Under hela morgonen ser vi emellanåt något blinka till i horisonten. Är det blixtar? Hur långt bort är dem? Jag är väl medveten om att ett åskoväder högt uppe på ett berg inte är att leka med men vi tar beslutet att fortsätta så länge blixtarna inte verkar komma närmare. Trots det absoluta mörkret lyckas vi följa stigen rätt bra ända tills jag kommer över en kam och ser stup åt alla håll. Inte ett högt berg i sikte. Vart kan Aconcagua vara? Snett bakom mig är några av de enda klippor som är högre än mig. Vi går tillbaka dit och hittar Independencia hut; världens högst belägna alpina hytta. Detta är en mycket trevlig överraskning då det betyder att vi är på 6400 meter, 150 meter högre än väntat.

25
Efter en kort vila ger vi oss upp för backen förbi Windy crest där det självfallet blåser. Vi båda känner oss starka och är övertygade om att vi kommer att ta toppen. Vi fortsätter över en stensluttning mot den fruktade canaletan. Detta är ett ställe där man går två meter uppåt och glider en meter nedåt. Äh, hur jobbigt kan det vara. Anders kommer nu mer och mer efter och meddelar snart att han inte mår bra, men att han klarar sig själv ner till Berlin.

Ensam och stark? ger jag mig in i canaletan. Början går bra men höjden och de instabila stenarna tar ut sin rätt. Jag testar att gå över gruspartier, småsten eller jättestenar. Vilket spelar ingen roll; inget sitter fast. Det känns som att gå uppför ett rullband som går utför. Fruktansvärt jobbigt på den här höjden. Ibland får jag näst intill kasta mig framåt för att greppa något som jag trodde var fast. Konstigt att inte fler skadas då stenar på runt ett ton glider nedåt. Jag blir alltid fascinerad av liknande ställen. Då det hela tiden rasar sådana mängder sten, borde inte stenen ta slut? Vänta en stund och låta toppen komma till mig så att säga?

Pauserna blir tätare och arbetsperioderna kortare. Detta är faktiskt det absolut jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Ännu jobbigare än inmarshen till baslägret. Varje andetag här uppe innehåller ungefär 45% så mycket syre som vid havsytan. Jag blir flåsig av allt, till och med av att dricka. Tur att vattnet snart är slut då. Vid flera tillfällen funderar jag på att vända. Är det verkligen säkert att fortsätta då jag är så trött? Kommer jag orka ta mig ner säkert? Jag vet inte riktigt vad som får mig att fortsätta. Viljan att nå toppen har sedan länge besegrats av tröttheten. Kan det vara bara för att få berätta för kompisarna hemma att jag kommit upp? Jag tror snarare det är för att jag vet hur otroligt besviken jag senare skulle bli om jag gav upp bara för att det var jobbigt. Inte för att det är farligt eller nåt utan bara för att jag inte orkar. Det finns inte för mig och jag kämpar på. Gå tre meter, vila en minut, gå tre meter och så vidare.

20
Så äntligen kravlar jag mig upp för kammen som förbinder sydtoppen med den 30 meter högre nordtoppen. Härifrån kan jag även se den 3000 meter höga beryktade sydväggen som vi för en vecka såg nedifrån. Väggen ser riktigt häftig ut härifrån.

21
De sista 30 metrarna upp till nordtoppen går aningen lättare då underlaget här är fast. Så, efter 7 timmars kämpande finns inte en klippa, inte en sten som är högre upp än vad jag är. Det enda som sticker upp är ett stålkors som markerar toppen av Amerika.

23
Jag är helt ensam och troligen först för dagen på den 15*50 meter stora topplatån. Aconcagua är det högsta berget utanför Asien, och då det är vinter i Asien är det mycket möjligt att jag just nu är den person av 6 miljarder människor som befinner mig högst upp!

22
Trots denna känsla och att jag i liknande situationer normalt springer runt som en apa i en bur så orkar jag bara lägga mig ner. Jag bara ligger där och vilar i 10-20 minuter. Därefter lyckas jag resa mig, ta några kort och njuta av utsikten.

24
Efter ytterligare en viloperiod påbörjar jag den långa nedvägen. Jag går, hasar, ramlar, faller och hasar igen. Flera klättrare på uppväg verkar märkbart bekymrade men jag försäkrar att jag bara är trött och inte är höjdsjuk. Ner för canaletan, över grussluttningen, förbi Windy crest och ner till Independencia hut. Nedvägen går sakta och vattnet är slut. Till råga på allt går jag fel. Det var ju så mörkt imorse.

När jag väl kommer till Berlin ser jag Anders som varit där runt fem timmar. Efter några timmars sömn serveras jag middag av honom. Mycket välbehövligt.


Dag 12


Mycket har förändrats. Igår vaknade jag upp med orden ”summit day”. Idag hinner Anders efter 15 timmars sömn nämna att ”vi borde gå upp nu” innan han somnar om. Efter att Anders beslutat att han inte vill göra ett till toppförsök går vi ner till Plaza de Mulas via Nido.

27
Äter lite lätt och fortsätter genom ”dödens dal”, Horcones Valley. Tiden går och vi knatar på. Efter ett oförsiktigt vad är båda skorna blöta. Anders lyckas ta sig ner utan att överhuvudtaget passera forsen. Varför tänkte inte jag på det? Nu vet jag dock att skorna är vattentäta. Inte en droppe läcker ut!

Trots plaskandet vid varje steg fortsätter vi. Kvällen blir till natt och efter ytterligare ett vad är skorna inte bara blöta utan även leriga. Efter ungefär en halvtimmes letande lyckas vi hitta bron över Rio Horcones. Vi hittar även en guide som är snäll nog att bjuda på te när vi kommer till Confluencia. Hon tyckte nog synd om de två svenskar som verkade helt vilse, hade blöta skor och ett mindre hus på ryggen.


Dag 13


Upp och iväg. Idag ska vi till Inca och käka biff. Knatar iväg, men efter gårdagens långa vandring har jag mycket ont i knät. Känner mig ungefär som Joe Simpson i Touching the Void då jag linkar ner mot vaktstationen.

28
Kommer till hängbron som vi passerade för nästan två veckor sen. Fortsätter förbi sjöarna och så äntligen kan vi checka ut ur parken. Vi står nu och tittar på samma skylt som för 13 dagar sen, ”Parque Provincial Aconcagua”. Trötta men lyckliga. Nu väntar dusch, mat och en riktig säng.



Dessa två jobbiga men trevliga och givande veckor följdes av en vecka där vi låg på en strand och åt munkar. Därefter fortsätter jag söderut för backpacking och trekking i eldslandet och södra patagonien.
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2006-04-11 08:15   pajaflow
Betyg: 5
Jättespännande och inspirerande!
 
2006-04-12 09:40   figgegbg
Betyg: 5
Väldigt inspirerande. Det måste varit en häftig känsla att stå på toppen
 
2006-04-12 19:55   Morgan Eriksson
Betyg: 4
En riktigt trevlig och välskriven berättelse med naturligtvis de fantastiska bilderna som hör höghöjdsklättringen till.
 
2006-04-13 10:03   lisabjerre
Betyg: 5
Härligt! Och bra berättat.
 
2006-04-18 16:33   scuda
Betyg: 4
Riktigt trevlig berättelse! Kul att du kom upp, känner igen känslan från toppen. Extra trevligt att bli omnämnd också :-) (basecamp.nu-killarna...)
 
2006-04-24 22:06   Båthen
Bra skrivet! Minnet kommer tillbaka när man ser topp bilderna. Jag och Staffan träffade er på restaurangen utanför Inca.
 
2007-10-19 00:44   peterman
Betygsätt gärna: 4
riktigt bra, roligt skrivet!
 
2010-08-08 22:46   AngelicaRB
Betygsätt gärna: 5
Jättebra skrivet, väldigt lättläst.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!