Ensam i dimman

av Erik Normark

Korpen spräcker tystnaden med sitt rop och förstärker min känsla av ensamhet. Den flyger någonstans över mitt huvud, men jag kan inte se den på grund av dimman. Ibland öppnar sig dimmolnen ett ögonblick på glänt och jag ser den rösade leden framför mig som vindlar sig svagt uppåt över den bruna, röda, gula, blå och gröna fjällheden. Septemberfärgerna är matta i det svaga ljuset. Klafs, klafs - vattnet har hittat den nedtrampade stigen som jag går och gjort den till en liten bäck som porlar ner mot björkskogen. Regnstänk igen, på med regnjackan - om vädret bara kunde bestämma sig! Regnet upphör efter en stund och jag häver av mig den förhatliga ryggsäcken och tar lunchrast på en sittvänlig sten. Öster om mig tronar Pieljekaise. Även om jag inte ser berget så känner jag dess närvaro: berget ser mig, precis som korpen ser mig och vakar över mina steg och bedömer mina rörelser. Jag är på min vakt och tänker noga på vad jag gör. Bakom min nacke växer det svarta berget för mitt inre och öppnar sig, redo att sluka mig. Jag avslutar raskt lunchen och vandrar vidare västerut utan att vända mig om.

Sängdelen i turiststugan är låst och jag har ingen nyckel, men jag ligger hellre direkt på golvet i farstun än i tält ute i blötriset. Det är redan mörkt ute, fjällbjörkarna bildar tysta, vresiga silhuetter utanför fönstret som kontrasterar mot det varma, gula skenet inne i stugan. Mat, kaffe och torra kläder gör underverk och jag känner mig snart väl till mods. Mot rutan trippar regnet sporadiskt och mina sura sockar avger en karakteristisk doft över den knastrande och knäppande kaminen och tränger undan ensamheten och mina tidigare fantasier. Golvet är hårt och jag ligger länge och lyssnar till kaminens knäppande när den sakta kyls av.

Nästa dag ingen förändring. Dimman ligger tät men regnet verkar ha upphört. Vidare västerut mot Gaisatj. Fjällheden är lättvandrad och glest beströdd med stora stenar som växer fram likt groteska monument ur dimman där jag går. Det ger en overklig känsla och jag väntar mig att de vilket ögonblick som helst ska få liv precis som stenfigurerna i sagan om Narnia. - Orp, oorp. Korpen är återigen över mig någonstans i dimman. Bergen, stenarna och korparna kan hela tiden se mig och jag känner mig som en blind främling som famlar omkring på förbjuden mark. Jag försöker att inte låta mig påverkas och behåller min värdighet och mitt förnuft så gott det går. Det hela känns betryckande och jag slår så småningom upp tältet i trädgränsen väster om Gaisatj. Inte mycket att göra. Det blir en eftermiddag och kväll liggandes i tältet, gömd för alla ögon, med en god bok som jag tack och lov packade ner i ryggsäcken vid avfärden hemifrån. Att vara ensam på fjället under sådana här förhållanden tär på sinnena och jag behöver kontakten med någon mänsklig, kulturell yttring för att inte tappa fotfästet. Boken hjälper mig att repa nytt mod och dimmans spöken känns med ens långt borta. Om det bara inte hade varit så tyst. Ingen bäck som porlar, ingen fågelsång, inget vindsus i träden. Jag känner mig isolerad långt borta i en ogästvänlig värld.

Vaknar till ännu en dag med dimma och jag skakar uppgivet på huvudet. Det känns meningslöst, men jag lyckas uppbringa vilja och kränger på mig ryggsäcken, som tycks bli tyngre för varje gång, och kommer mig iväg med slaka steg. Går österut, tillbaka mot Pieljekaise, men håller en nordligare väg där jag slipper gå bland stora stenar. Plötsligt sveper en fågel förbi framför mig genom dimman. Den ser ofantlig ut, men jag låter mig inte luras - dimman förvränger alla intryck. I samma ögonblick, utan förvarning, öppnar sig molnen i ett slag och jag står under den klarblå himlen. Solen formligen vräker sig över landskapet, och jag grips av den oväntade och omedelbara skönheten i det att jag bara kan stå som förhäxad och gapa. Milsvitt omkring mig breder fjällandskapet ut sig med vita snöpudrade toppar, gnistrande sjöar och en färgprakt som skär obarmhärtigt i ögonen. Luften är klar och kylig och jag drar med välbehag in den i lungorna - det är en oerhörd befrielse. Från en sten framför mig lyfter en korp och seglar iväg bort mot fjället Pieljekaise, som, när allt kommer omkring, ser riktigt vackert och beskedligt ut. Det är som om jag har bestått ett prov och nu befunnits värdig att få ta del av det här landet, och att jag framöver slipper vandra i det med, som det kändes, förbundna ögon. Visslande och med lätta steg vandrar jag in genom det nya landskapet där bergen, stenarna och korparna är mina bundsförvanter och där dimman tillhör en avlägsen, obehaglig dröm.