Artiklar > En resa i Francisco de Orellanas kölvatten

En resa i Francisco de Orellanas kölvatten

Av: gillbergmedia

Planen var storslagen och enkel. I tre månader hade vi tagit ledigt från våra respektive jobb. I löpet av dessa tre månader skulle vi flyga till Ecuador, köpa en båt och därefter paddla ned Amazonfloden helt ut till Atlanten. En episk resa från kust till kust, på tvärs av den sydamerikanska kontinenten. Ja, planen var storslagen och enkel, men det skulle snart visa sig att verkligheten var större och allt annat än enkel...

På vår väg väntade oväder och sjukdomar; vi upplevde att bli lurade, bestulna och till slut kapade. Nej, vi klarade aldrig att paddla hela vägen. Ändå ångrar vi ingenting. För bland alla motgångar och generella besvikelser över att resan inte gestaltade sig som vi hade önskat, utvecklade den sig istället till något annat. Den blev till ett äventyr vi aldrig kommer att glömma, ett äventyr fullt av både positiva och spännande upplevelser. Men nu går vi händelserna i förköpet.

Del 1:


Från Stillahavet och över Anderna

En tidig novembermorgon landar vi i Guayaquil på den ecuadorianska Stillahavskusten. Det var också hit som vår resas gallionsfigur Francisco de Orellana först ankom Ecuador i 1540. Här hörde han snart rykten om att Gonzalo Pizarro skulle leda en expedition i ett försök på att hitta det mytomspunna kungariket El Dorado. Orellana reste omgående upp till staden Quito, beläget nästan 3 000 meter över havet i Anderna, för att ansluta sig till expeditionen.

Joel och Sølve

Från stränderna vid Stillahavet följer vi Orellanas färd upp i fjällen till Quito, en vacker stad med både moderne faciliteter och välbevarade gamla pittoreska stadsdelar. Det är lätt att föreställa sig hur Pizarro -i spetsen av en väldig kolonn bestående av hundratals med förväntningsfulla och självsäkra spanjorer sittande till häst i finpolerade, blänkande rustningar- marscherade ut från staden i 1541. Öster om Quito slingrar sig den pittoreska ”Rua Conquestadoras” ned från fjällen. Det sägs att expeditionen följde denna vägen ut från staden 470 år tidigare. Längs den samma vägen ser vi också flera statyer av Orellana.

Expeditionen fortsatte ned för fjällen och trängde därefter allt djupare in i djungeln. Framdriften var långsam på grund av den tropiska värmen, sjukdomar och oblida möten med farliga djur. När dom kom fram till Rio Napo bestämde de sig för att bygga en båt. Manskapet hade då blivit halverat efter skador, deserteringar och dödsfall. Idag bereder det ut sig en liten stad på den samma platsen som har fått sitt namn efter just Francisco de Orellana. När vi ankommer staden sent på kvällen tar vi in på ett litet vandrarhem rätt vid sidan av älven. De nästa dagarna blir en prövning i tålamod. Det visar sig vara svårt för två ”gringos” att få köpa en båt till acceptabelt pris. Frustrationen byggs upp när dagarna rinner bort utan att vi kommer iväg. På den femte dagen i staden är lättnaden stor när det äntligen ordnar sig med både båt och guide.

Ned Rio Napo

Båten är gammal, sliten och tung. Guiden som ska följa med oss den första veckan är en ung peruansk indian som heter Rambo. Han saknar bägge framtänderna, något som ger honom ett komiskt utseende. Vår förhoppning är att han ska lära oss det vi behöver veta om naturmiljön i området, så att vi ska kunna klara oss själva på resten av resan. Med breda leenden skjuter vi äntligen ut den fullpackade båten på floden och tar de första paddeltagen.

Redan nästa dag lämnar Rambo oss. Gapande och lämnade ensamma blir vi stående på flodkanten med en båt som visat sig vara både svårmanövrerad och läcka vatten. Sölve tar det hela tungt och önskar först att avbryta hela expeditionen. - Det kan være det samme med hele greia!, utropar han uppgivet. Efter stund klarar Joel att överbevisa honom att fortsätta. Inte utan en viss tvekan tar vi igen plats i båten och fortsätter vår färd. Snart lär vi oss att kontrollera båten -storleken och den starka strömmen till trots- och att tömma vatten blir snabbt en vana. Den första natten campar vi på en sandbrink. Innifrån tältet hör vi bankande indiantrummor från tre riktningar. På morgonen efter ser vi spår i sanden efter två stora kaimaner som har passerat rätt framför tältet.

Idyllisk campingplats.

I flera veckor följde Pizarro och Orellana Rio Napo. Bristen på mat blev allt mer akut. Efter långa diskussioner blev det beslutat att Orellana skulle fortsätta ned älven med båten och 50 man i ett försök på att hitta mat. När vi passerar gränsen in till Peru tar det inte lång tid innan en majstätiskt ro sänker sig över oss när den frodiga djungeln bereder ut sig. Det är något helt speciellt att ljudlöst glida med vattenströmmen förbi indianbosättningar, medan apor skriker i skogen, fåglar sjunger och delfiner kommer upp till vattenytan för att hämta luft. Allt detta samtidigt som dimman ligger som ett magiskt täcke över älven tidigt om morgonen, eller solen glittrar i det gråblå vattnet på eftermiddagen. Dessa speciella stunder blir rätt som det är avbrutna av plötsliga skyfall som kommer in utan förvarning och som piskar upp vattnet runt båten samtidigt som åskan dånar nästan oavbrutet. Så är det igen över och vi kan koncentrera oss om att få båten på rätt köl och hänga kläder och utrustning till tork.

Utsikt från båten.

Fortsättning fölger nästa vecka! :)

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2014-01-21 18:52   niklas-73-
Betygsätt gärna: 5
Häftigt. Kul läsning.
 
2014-01-21 22:20   fuchs
Betygsätt gärna: 5
låter spännande :)
 
2014-01-22 08:14   petersundqvist
Betygsätt gärna: 5
Väntar på del 2 ...
 
2014-01-22 15:27   salgo601
Betygsätt gärna: 5
Det finns äventyr och äventyr. Bra skrivet
 
2014-01-24 08:48   jamo
Betygsätt gärna: 4
Det här blir spännande att följa!
 
2014-02-20 15:01   gillbergmedia
Tack för alla positiva kommentarer :)
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in