En oktobermorgon med kajaken

Luften känns kall och rå. Dimman hänger tung över vattnet. Jag sätter mig i kajaken och paddlar ut. Man ser inte längre än fem meter. Mina paddeltag är allt som tränger genom tystnaden. Mjukt glider jag fram. Det känns som att sväva på moln, om jag sträcker mig kan jag nästan nå dom. Något bryter ytan längre fram. Kanske var det gammelgäddan som fick sig en tidig frukost. Från vassdjungeln hör jag en flock skäggmesar bryta upp. Långa grenar av pil hänger ut över vattnet. I det dunkla ljuset ser det ut som armar av ett stort skogstroll, färdig att gripa tag i mig om jag kommer för nära. Små svallvågor rullar ut från kajaken, där jag skär genom vattenytan. Dom rör sig sakta och blir snart ett med dimman. Jag känner mig varm och lättar lite på klädseln. Kaveldunen står stolta i täta bestånd. Enligt kompassen paddlar jag norr ut. På kartan finns en ö i denna riktning. Jag jobbar på en stund med kraftiga tag. Som Avalon tonar ön upp sig i dimman. I vattnet står topplösa och den rosa vattenpilörten.

Topplösa

Stora blad av näckros flyter i det grunda vattnet. Jag kliver ur kajaken och drar upp den på land. Ön är liten, endast ett hundratal meter, men intensivt vacker. Mitt på ön ligger en äng, inga älvor dansar i ring denna morgon. Blåklockorna på ängen nickar mig dock till mötes, jag nickar uppskattande tillbaka och vandrar vidare. På andra sidan slår jag mig ner vid en klipphäll och lossar min ränsel. Ur den plockar jag min termos, en bit ost och en kant bröd. Den varma doften av choklad når mig. Jag tär mitt bröd och dricker min choklad. I en skreva på hällen står en ensam styvmorsviol stolt. Solen är på väg upp och dimman börjar lätta.

Dimmorna börjar lätta

Några skrakar ligger en bit ut i vattnet, men verkar inte störas av mig.

En skrake

Jag sitter på hällen och låter tankarna vandra. Det känns som detta vore början på en vacker höstdag. En ro sprider sig i kroppen, jag känner mig lugn och glad. En liten vindil får mig att vakna till. Solens strålar värmer mer och mer. Jag packar min ränsel och vandrar leende vidare. Fackelblomstern växer tät vid stranden. I en liten vik står en häger och fiskar, skrämd flyger han sin väg när jag kommer. Från det inre av ön hörs en talgoxe träta. Vem kan han vara sur på denna vackra morgon, frågar jag mig.

Trätande talgoxe
På en gammal tall har någon ristat sitt namn. ”Anna” står det. Jag går ännu en gång över ängen där klockor ringa, i en doft av kamomill. I ett snår av hassel stökar en koltrast bland löven.

Koltrast

Jag packar kajaken och lägger ut från stranden. Paddeln skrapar botten och grumlar vattnet. Små virvlar med alger och multnande växter breder ut sig. Dimman är borta när jag paddlar ut från ön. En storskarv viker hastigt av sin kurs när han får syn på mig. Inom kort är jag tillbaka vid vassen där jag startade. Längst in vid strandkanten ser jag svärdsliljans gröna blad i dyn. Pilens grenar ser inte lika skrämmande ut i dagsljus som i dimma. Med ett skrapande ljud skär fören mot den mjuka sandstranden och jag kliver ur kajaken. Förmiddagen är ännu tidig när jag drar upp kajaken ur vattnet. Kan denna dag ha börjat bättre tänker jag, nej, det kan den inte.

Jag på stranden