Artiklar > En flygtur vid molnbasen

En flygtur vid molnbasen

Av: johre

Jag hänger under en hangglidingvinge i Provence i södra Frankrike. Under mig har jag en bedårande vacker dal med majs- och veteodlingar. Ovanför mig tornar ett majestätiskt berg upp sig och når 2700 meter över havsytan. Blickar jag framåt ser jag några av mina kompisar som också nyligen har startat. Precis som mig ligger de där och letar efter uppåtvindar som gör att de kan ta sig högre upp längs berget. Just nu känns det overkligt att jag för bara tio minuter sedan stod på startrampen och var nervös inför min första start här.

Vinge
När man ska starta väntar man först på ett tillfälle då vinden blåser jämt och fint, och i riktning mot en. Då lyfter man upp vingen på axlarna och springer nedför en backe. Redan efter första steget känner man att vingen flyger av sig själv. Ett par steg senare har man dessutom tillräcklig fart för att vingen även ska orka lyfta piloten. Då flyger man!

Jag vid starten
Känslan när vingen tar tag i en och man börjar flyga är alltid lika härlig. Efter starten svänger jag vänster för att följa bergssidan bortåt i hopp om att kunna hitta de uppåtvindar som bildas av att vinden pressas upp längs berget och av att luft nära marken värms upp och stiger. Min flygkarriär började förra sommaren då jag tillbringade en vecka i Orsa för att lära mig flyga. Hittills har jag gjort runt 15 flyg men aldrig lyckats hitta tillräckligt med lyft för att kunna hålla mig kvar i luften i mer än tio minuter. Här längs bergssidan börjar jag dock känna att jag stiger. Min variometer bekräftar den känslan; lyft med en meter per sekund. Jag fortsätter bort längs bergssidan under konstant lyft. Nu börjar berget vika av inåt så jag vänder om och sätter kurs tillbaka mot starten. Här ser jag att jag befinner mig en bra bit högre upp än mina kompisar som står redo att starta. Säkert 100 meter högre. Nog för att jag har känt lyftet hela tiden, men det är ändå skönt att se det med egna ögon. Trots avsaknad av allt vad motor heter jag har lyckats ta mig högre upp i lufthavet.

Trafikstockning
Flygturen fortsätter fram och tillbaka längs bergskedjan. Höjdmätaren visar att jag nått 1500 meter, 1600, 1700, 1800 .... 1900 meter över havet. Själv gillar jag bergsbestigning och är tämligen förtjust i höga höjder. Visst vore det skoj att nå över 2000 meter! Uppe på de här höjderna börjar det hittills trädbevuxna landskapet övergå i gröna slätter, och inte långt upp finns inget annat än sten, grus och lite snö. Uppåtvindarna finns kvar, men är nu mer koncentrerade på vissa ställen och lyser totalt med sin frånvaro på andra ställen. Här gäller det att så ofta som möjligt befinna sig i de områden där det lyfter. Om inte tvingas man vika av ut från berget och landa, vilket naturligtvis är det sista jag vill.

Den höjdvinst jag har åstakommit hittills gör att jag vågar bege mig längre bort längs bergskedjan och ändå vara säker på att nå den utsedda landningsplatsen. Dock känner jag att jag börjar sjunka på väg bortåt. Under mig ser jag en gigantisk ravin som leder hela vägen ner till dalen. Sjunket är inget jag behöver oroa mig för då jag har god höjd, men det vore som sagt skoj att nå 2000 meter. Just som den tanken far genom mitt huvud känner jag hur vinden sliter tag i vingen. Med en riktig kraftansträngning flyttar jag hela min tyngdpunkt så långt åt sidan som möjligt för att få vingen att svänga tillbaka till den ursprungliga kursen. Jag vet dock att sån här turbulens ofta är ett tecken på att det kommer kraftigt lyft lite längre fram. Rätt som det är känner jag ett kraftigt drag i hängstroppen som jag hänger i från vingen. Variometern tämligen skriker ut att jag har hittat lyft. 5m/s, 7m/s...9m/s. Känslan i magen påminner starkt om den då man åker någon av de häftigare attraktionerna på ett nöjesfält. Innan jag vet ordet av har jag med råge passerat mina 2000 meter.

Berg
Jag fortsätter flyga fram och tillbaka längs berget och kollar in alla häftiga klippformationer från olika vinklar. Min tidsuppfattning är totalt utslagen när jag gör något sånt här men jag uppskattar att jag har varit uppe en bra stund nu.

Jag tittar uppåt och ser att jag inte har mer än ett par hundra meter kvar till molnbasen. Lyftet så här nära molnen är jämt och kraftigt. Jag behöver inte längre leta efter lyft för att kunna ta mig högre. Nu när jag börjar närma mig molnbasen förstår jag äntligen innebörden med ordspråket ”there is no place like cloud base”. Det är en mycket speciell känsla att befinna sig här uppe.

Moln
Under hela flyget hittills har jag sett flera av mina flygande kompisar runt omkring mig, ovanför och under. Helt plötsligt är jag nu helt ensam här uppe, och de andra är minst 500 meter längre ner mot dalen. Jag är alltså helt ensam här uppe i molnbasen. Jag cirklar runt och njuter av livet, men känner samtidigt att det börjar bli rätt kallt. Dessutom får man inte flyga in i moln då sikten är nära nog obefintlig och det enligt säkra källor inte är nån höjdare att flyga in i vare sig andra hängflygare eller i ett stort berg.

Jag viker så av österut längs en svagt sluttande bergskam. Den högsta höjd jag läste av från höjdmätaren var 2470 meter. När jag följer bergskamen lättar så molnen på min högra sida och jag ser ett gigantiskt bergsmassiv med lodräta klippväggar, insvepta i molnhavet. Detta samtidigt som en flock på runt 20 korpar passerar framför mig på bara ett par vingbredders avstånd (Mina vingar, inte deras). Detta är ett ögonblick som för evigt har etsat sig fast på näthinnan, och som aldrig går att beskriva. Det måste bara upplevas. Det är svårt att göra något annat än att bara se och njuta av ögonblicket.

Vingar
Efter ytterligare en stunds flygning, då jag sansat mig efter alla häftiga intryck, börjar jag orientera mig. Långt nordöst om min position ser jag ett bergsmassiv högre än alla andra. Mount Blanc – Alpernas högsta berg. Ett berg som jag vid två tillfällen har försökt bestiga. Berget är delvis insvept i moln, men dess siluett är inte att ta miste på.

Flyget fortsätter på varierande höjd ett tag till. Ner en bit för att värma sig och så upp till molnbasen igen. Jag leker och testar nya saker. Gör 360-graders svängar, stallar vingen, kör så fort jag kan och bara har skoj. Selen som normalt är så bekväm att ligga i börjar dock kännas lite hård. Jag känner att jag är trött i varenda muskel efter att ha styrt vingen genom termiken. Det är ett svårt beslut att ta men jag bestämmer mig för att gå ner för att landa.

Från den höjd jag befinner mig på tar det en bra stund att tag sig ner till landningen som ligger på 900 möh. När jag väl börjar närma mig gäller det att planera inflygningen. Jag vet sedan tidigare att landningsfältet är rätt trångt och omgivet av majsodlingar. Det är ingen katastrof att landa i majsen. Det jobbiga kommer då man ska bära ut vingen ur den två meter höga vegetationen.

Innan landningen börjar jag med att kolla på vindstruten från vilket håll det blåser. Man ska alltid landa i motvind för att ens egen hastighet relativt marken ska bli så låg som möjligt. Jag flyger med vinden och då jag känner att höjden är den rätta svänger jag upp mot vinden. Vegetationen är inte lika hög innan fältet som efter så jag siktar på att landa så tidigt på fältet som möjligt.

Landning
Jag drar fart på vingen för att minimera störningar av eventuella kastvindar. Sedan planar jag ut på ungefär en meters höjd. Kommer jag nå in på fältet? Jag fortsätter plana tills jag känner att vingen inte har tillräcklig fart för att kunna flyga mer. Då pressar jag hastigt upp vingen vertikalt mot flygriktningen; en manöver som kraftigt bromsar in hastigheten. Vänster fot tar mark, sedan höger, och jag står stabilt på marken två meter in på fältet! Även om flygning på hög höjd är en fantastisk känsla så är det få saker som känns så bra som en riktigt lyckad landning.

Det är svårt att jämföra olika saker man gör, men trots att jag provat på ganska många olika aktiviteter måste jag säga att flygningen uppe vid molnbasen i det här landskapet är bland det absolut häftigaste jag någonsin har gjort.

Det sägs att oavsett vad man tänker säga så har nån annan redan sagt det bättre. Jag vet inte om det är sant eller inte men jag tänker avsluta med ett klassiskt citat av Leonardo da Vinci:
”Once you have tasted flight, you will forever walk the earth with your eyes turned skyward, for there you have been, and there you will always long to return.”

Skymning

Flyget som beskrivs ovan gjorde jag under en resa till Frankrike, ordnad av Skånes DrakFlygKlubb. Är ni intresserade av hanggliding får ni gärna kontakta mig eller besöka Svenska Hängflygförbundets hemsida på www.hangflyg.org
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2005-08-23 20:31   gwaihir
Betyg: 4
Bra skrivet..man känner verkligen igen sig. Utanför Bodö(nordnorge), hangade vi tillsammans med havsörn när vi var där och hängflög i början av augusti. Dom har ju inga naturliga fiender i luften, så man kommer väldigt nära(5-10m från höger vingtipp för ett par år sen). Jag håller också med..start och landning är en stor del i upplevelsen.

/Robert
 
2005-08-31 09:25   Jimjo
Betyg: 5
Mycket trevlig och inspirerande läsning!
 
2005-09-15 08:53   Olaa
Betyg: 5
Jag gick kurs I paragliding för många år sedan, är inte aktiv nu men jag får en härlig känsla av gåshud från din fina upplevelse.
Lycka till med ditt flygande och skriv mera. Jag föreslår en artikel till Utemagasinet.

Ola A.
 
2006-01-02 14:51   molnbasalfa
Betyg: 5
Jag hängflyger bara på nätet numera, så dina insatser är toppen; men vem vet ... get high on pure air - and stay there!!!! hängflyg är beroendeframkallande.
Roland
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

Logga in


Glömt namn/lösenord? Logga in med Facebook