Cykla Sverige-Peking, reserapport 4

Hej

Vi är nu i Jiuquan 60 mil NV Lanzhou. Här stannar vi två nätter på hotell för att få oss rena. Ja, så lång tid tar det. Vi har nu cyklat 1240 mil och har cirka 230 mil kvar till Peking. Vi har fixat biljetter till transsibiriska järnvägen och kommer att lämna Peking den 5 oktober. Vi kommer att vara tillbaka i Sverige den 13 oktober om allt går som planerat.

Senaste rapporten skrev vi från Osh i Kirgisistan. Där var vi en längre tid vid Peak Lenin. Vi besteg Razdelnayatoppen på 6148 meter över havet. Vi försökte inte ens oss på toppen på 7134 meter då vi hade problem med magarna samt utrustning. Vi är dock mycket nöjda med de fina utsikter som bjöds över Tadjikistans bergsvärld. Eftersom vi mot slutet hade lite tid att döda på basläget bestämde vi oss för att göra en ridtur. En av hästarna trillade ner i en glaciärspricka och avlivades. Det var kanske tur i oturen eftersom vår erfarenhet med hästar är mycket begränsad. Det höll nämligen på att sluta illa för några tyskar dagen innan då en av dem kastades av och hamnade under hästen. Det var ett sto och en hingst som blev oregerliga när de högre drifterna inte längre kunde kontrolleras. Ja, djuren beter sig som oss människor ibland.

Vi kom in i Kina den 8 augusti. De kinesiska vägarna håller en mycket hög standard och det går betydligt snabbare än i Centralasien. I Kashgar stannade vi en dag och träffade tre andra cyklister som alla skulle till Tibet. För oss gick färden vidre norr om Taklamakanöknen.

Utanför Aksu ringde några nyfikna kineser till polisen för att få reda på varifrån vi kom. Polisen kom och vi fick packa ihop utrustning. Antagligen bara för att göra de som anmälde saken lungna. Med poliseskort cyklade vi till polisstationen och 15 olika poliser granskade våra pass. Mest för att de var intresserade rent privat verkade det som. Efter det transporterades vi till ett billigt hotell som polisen betalade. Kineser är mycket nyfikna och tittar gärna igenom väskorna utan att fråga om lov. De verkar dock inte vara särskilt långfingrade.

Efter Turpan fick vi en lång ökensträcka med kraftig motvind samt magproblem. Vi blev tvungna att stoppa lastbilschaufförer för att få vatten. Dessutom åt vi några meloner som vi hittade på vägkanten. Det är för övrigt rätt vanligt med melonlastbilar som välter. Då är det som regel bara att ta för sig och äta sig mätt. Det brukar vi ta med i beräkningen när vi ger oss ut på en lång ökensträcka. En annan vanlig företeelse är alla lastbilar fulla med bikupor på väg österut. Dessa stannar ofta i samhällen för att äta. De uppretade bina som vaktar sina bikupor är mycket snara att sticka. Himmeln är alldeles svart runt lastbilarna. Vi har båda fått varsitt stick. Ett under att det inte blivit fler då de ofta varit många och aggressiva.

Efter Hami var det en sträcka på 20 mil med vägarbete. Där fick vi cykla i dammoln upprivna av den täta lastbilstrafiken. Vi har aldrig varit så lortiga som då. Vi såg ut som husmaskar då vi kom fram till Jiuquan. För er som inte är flugfiskare eller sötvattensekologer är det små sötvattenslevande kräk med skal som de fixat från sin omgivning. Vi tillhör den stora sorten med mycket små sandkorn på oss. Tillsammans med våra egna utsöndringar utgör sanden ett ogenomträngligt skal för rovdjur och ett bra kamuflage. Vi har ju redan cyklat förbi sträckan där det finns två meter långa smått aggressiva ödlor, Kara-kum varaner. Rovdjur är därför inget större problem längre. Men kamuflaget uppskattas däremot.

Väl hemma i Sverige kommer vi att skriva en sammanfattande artikel om hela cyklingen.

Hälsningar Mats och Magnus