Artiklar > Att hitta igen sig själv vilse på ett ...

Att hitta igen sig själv vilse på ett berg...

Av: BeatriceK

Jag mådde piss på jobbet, stressen höll på att ta kål på mig och kroppen var på väg att ge upp totalt kändes det som, så jag ringde min chef i England och sa att jag tar några dagar ledigt och drar till fjälls. Sagt och gjort, bokade en tågresa samma dag och några dagar senare satt jag på tåget. Jag som aldrig direkt vandrat i fjällen själv förut hur skulle detta gå?

Torsdag 30 augusti
Strax innan 7 på morgonen stod jag trött som attan på perrongen i Boden och försökte hitta min vagn på tåget. Kom på att i Boden delas tågen och sätts ihop igen så min vagn stod på andra sidan perrongen bara. Jag hittade igen min plats, hade turen och fick en solig singelstol längst bak i vagnen där det inte var några problem att breda ut sig och
sova ostört. Mitt över gången satt en ensam tjej och sov inlindad i en sovsäck, hon var rätt ung och såg så ensam ut men jag kände igen hennes blick ut genom fönstret när hon senare vaknade och med vilken inlevelse hon verkade läsa sin bok samtidigt som hon förde anteckningar i en vacker anteckningsbok.

07:07 gick tåget punktligt enligt tidtabellen och en frihetskänsla spred sig i kroppen. Eftersom jag inte han äta någon frukost hemma så hade jag packat ner några mackor (hamburgerkött, avokado och brie). Rätt snart somnade jag och sov helt drömlöst. Vaknade till i Gällivare och kikade ut genom fönstret, fick syn på bergstoppar med lite snö på och insåg att jag snart skulle vara framme. Somnade om men vaknade av att vi fick lite info om järnvägen vi färdades på, man kunde se Kebnekaise ut genom fönstret och ett stycke före Fjällåsen nådde vi hela banans högsta punkt cirka 550 meter över havet.

11:57 var tåget punktligt framme vid Abisko Turiststation och jag tog mig snabbt av tåget och andades in den härliga fjälluften. Tog mig snabbt under E10:an och gick med mycket lätta steg mot turiststationen. Väl där så var inte mitt rum klart så jag passade på att shoppa några av de sakerna jag saknade bland annat en dagväska (blev en Off limit 8 L) att ha på de 2 dagsturerna jag skulle göra med turiststationen som bas (finns ju ingen anledning att släpa med sig hela stora ryggsäcken då), sittunderlägg och en turbok för Abisko som heter Abisko turtips och är utgiven av Länsstyrelsen i Norrbottens Län.

Passade även på att prata med killen som jobbade i affären och olika turer. Sa att jag ville ta en kort tur nu på eftermiddagen men att jag sen ville ta en tur där jag sov borta en natt. Han föreslog att jag skulle gå upp på Nuolja (Njullá) nu. Han dissade mitt förslag att gå till Abiskojaure och tillbaka. Han pekade istället ut att jag skulle gå till Kårsavaggestugan på fredagen och sen därifrån till Låktatjåkkastugan för lite fika och se ta mig upp till Låktatjåkka och ta tåget tillbaka till Abisko turiststation. Jag fick 2 alternativa vägar till Kårsavaggestugan, antingen gå nere i dalen eller ta linbanan upp på Nuolja och följa den höjdkurvan bort till Kårsavagge.

Efter shoppingen gick jag till restaurangen för att få i mig lite lunch vilket var ärtsoppa och pannkakor. Maten var jättegod och efteråt var jag laddad att ta mig ut. Fick min nyckel till rummet och dumpade sakerna där. Packade lite vatten, en energikaka och lite nötter i min nya höftryggväska (gud vad skönt det är att inte ha något på axlarna ibland).

Jag kikade på min karta och satte av mot Nuolja på vad min bok kallade Rihtunjira naturstig. På vägen dit passerar man Abiskojåkka som dundrar fram på sig väg mot Torneträsk, jag gillar att titta på fall så jag blev stående på bron ett tag.

Naturstigen skulle vara ganska brant men jag missade att man skulle svänga av in under liften så jag fortsatte längst med ravinen där Rihtunjira rinner fram och klättrade på dess vänstra sida.


Jag tyckte det var lite väl brant klättring för att vara en markerad naturstig.


Lätt andfådd nådde jag tillslut den höjd där toppstugan står (900 möh) och insåg att det var en bra bit kvar till toppen, bara att bita ihop och fortsätta gå med andra ord. Men först några kort bort mot Lapporten. Sneglade på klockan och såg att det var nästan precis 30 minuter kvar till liften skulle sluta gå (hade funderingar på att ta liften ner för det var ju så jäkla brant klättring på slutet). En bit från toppen mötte jag några damer på väg neråt, vi nickade åt varandra och fortsatte åt var sitt håll. Jag passerade lite renar på vägen upp som glodde på mig och vände ändan till så fort jag försökte fota dem. Den lilla spindeln till vänster var dock mer fotovillig.








Väl uppe på toppen (1169 möh) har man en underbar utsikt över fjällen i närheten och Torneträsk. Det blåste rätt mycket där uppe så jag började gå neråt rätt snabbt igen efter en del fotande.

 


Halvvägs ner såg jag något fladdra i vinden på marken och plockade upp det, det såg ut att vara en medlemslapp för Fjällräven Classic från laget Microsoft II (Rättelse: det är tydligen en lapp från en sovsäck enligt kommentar till postningen, så skönt då är MS rentvådda från nerskräpning). Den har jag nu som bokmärke i min bok.




Nere vid toppstugan igen kom de två damerna ut efter att ha fikat eller nåt och stirrade på mig och sa "Har du varit uppe på toppen?" "Ja" svarade jag varpå det kom "ända uppe på toppen", "jajjemensan", "Hmm sprang du upp och ner?".

Jag insåg snabbt att de tyckte att ja hade forcerat min topptur. Men jag går ju fort och det var inte direkt någon avancerad klättring från 900 möh till toppen. Jag skuttade ner för berget på "rätt sida" denna gång när det kommer till Rihtunjira naturstig och oj vilken skillnad det var i lutningsgrad, här slingrade sig stigen fram och var väldigt lätt att gå. Mitt i naturen dök det upp "trafikskyltar" som talad om var man fick gå och var man fick cykla. CYKLA! det var förvisso lättgått men vem sjutton cyklar ner för denna brant, galningar!

Jag tog en liten omväg tillbaka till turiststationen och kikade nere vid Abiskojaures kant där det växte vackra mossor på stenarna, för visst är praktmossan fin. Jeesus vad mycket svamp det var uppe i skogarna, gillar man Karl Johansvamp kan man plocka en årsförbrukning på bara några minuter.

   
Jag hade bokat tidig middag på turiststationen redan 18:30 så jag gick och duschade och lade mig på sängen och bläddrade i min nya bok lite. Sen tog jag min "Gravidchock" och gick ner till restaurangen där det serverades en underbar tomat- och basilikasoppa till förrätt, någon form av kyckling med örtbakad potatis till huvudrätt och glass med äppel-rabarberpaj till efterrätt. Alltihop var gudomligt gott. Det enda som störde mig lite var mitt bordssällskap 2 äldre damer (som lät som de var) från Stockholm som klagade över att de inte fick sitta vid fönstret med utsikt neråt vattnet utan mitt i salen. Herrejösses hålla på och tjabbla om något sådant en hel evighet, bokar man sent får man vara glad att man får en plats i restaurangen överhuvudtaget. Proppmätt gick jag till brasrummet där jag satt och läste någon timme innan jag gick till sängs och somnade väldigt tidigt. Tågtjejen satt oxå i brasrummet, vi satt tysta i var

sin fåtölj med fötterna upp mot brasan och läste våra böcker. Jag sneglade lite på hennes anteckningar och hon verkade läsa en bok som handlade om förnuft, intelligens och förstånd minns meningen "att besitta massa fakta är inte att vara vis, att vara vis är att kunna använda den kunskap man har". Log lite för mig själv då det lät som sådant som jag själv brukade läsa.


Min tur upp och ner som var 10.77 km tog mig totalt 3,5 timmar och då rörde jag på mig i 2 timmar och 58 minuter och var 15900 steg.

 


Fredag 31 augusti

Äventyrsdags men först en rejäl kravmärkt frukost. Idag skulle jag alltså ge mig iväg på en lite längre tur och inte sova på Abisko turist. Allt jag inte behövde ha med mig knökade jag ner i en plastpåse som jag ställde i bagageförvaringsrummet. Kvar blev bara det absolut nödvändigaste och ryggan vägde 8,5 kg när jag gav mig av (men då var min Canon EOS 300 runt halsen). Efter lite dividerande med mig själv bestämde jag mig för att följa killen i affärens råd om vart jag skulle gå men jag valde en liten annan väg. Var nyfiken på Kårsafallet så dit ville jag, det skulle betyda några meters vandring tillbaka efter fallet för att komma på leden mot Kårsavaggestugan men det var så kort att det inte gjorde något. Kl 09:15 gav jag mig iväg efter att ha blivit fotat av en snäll dam utanför turiststationen. Läste lite fel på en skylt det stod förvisso Kårsavagge men jag missade att det var skidleden så jag knatade igenom portalen till Kungsleden och började gå men så kikade jag på min karta och insåg att verklighet och karta inte alls stämde överens så det var bara att gå ca 8 minuter tillbaka. Fortsatte en bit till och gick ner där jag gått dagen innan. Nu såg det bättre ut på skyltarna. Jag var vid Kårsafallets bro ganska så snart tog en timme dit ungefär, stannade och kikade på lite blommor, träd mm. Klantigt nog hade jag tänkt fel när jag ställde om GPS-klockan till manuellt läge för stopp så jag glömde slå igång den flera gånger och dessutom kom jag åt pausknappen av misstag några gånger.


Väl framme vid fallet satte jag mig ner och fikade på en liten kulle vid fallet,
tog mig en kopp te och en Belvita. Fotade en del och studerade kartan. Bläddrade lite i min "Abisko turtips" och fick där syn på en beskrivning av Kårsfallsturen att man kan förlänga den genom att gå på "fel sida" av vattnet bort till en annan bro där man går över för att sen följa Kårsavaggeleden tillbaka till Abisko. Men perfa tänkte jag då behöver jag ju inte gå tillbaka, jag går på andra sidan vattnet bort till bron och där kan jag sen fortsätta leden bort till Kårsavaggestugan.

 

 

 

 
 
Färgen på vattnet i Gorsajohka har en underbar turkos färg som dock inte var helt lätt att få på bild men lite syns kanske på denna bild. Det stod i boken att det skulle finnas en otydlig stig som först gick i snårig björkskog och sen på rishedar. Den snåriga björkskogen var inte så värst snårig, den var helt underbart mysig att gå i. Men plötsligt förbyttes det mysiga mot väldigt blöt mark och jag fick vada genom vatten innan jag kom ut på rishedarna. På risheden tappade jag bort stigen 2 gånger och fick mig en rejäl omväg men vad gjorde det. Några renar höll konstant koll på mig och poserade snällt när jag ville fota dem. Väl framme vid den andra bron över Gorsajohka passade jag på att ta lite mat. Det var ju inte så långt kvar till stugan så jag tänkte bara ta mig något litet mest för att ta mig en paus. Jag lyckades hitta lite lä bakom en sten där jag slog mig ner och inmundigade ett knäckebröd, en varma koppen citronkyckling och en näve nötter. Jag borde ätit mer visade det senare... (men just då var jag inte så hungrig)
 
 
 
  
   
Jag packade ihop mitt provisoriska lunchställe och började gå men bara några meter från bron så var verklighet och karta inte riktigt överensstämmande (en mer detaljerad karta än 1:100000 skulle vara trevligt ibland och jag började gå längst en stig inte bara en utan 3 gånger innan jag bestämde mig för att det nog var fel väg trots allt. Så jag följde vintermarkeringen med de lättigenkännbara röda kryssen och mycket riktigt så kom jag fram till ett ställe där vinterled och sommarled diverserade. Nu var det raka spåret till stugan.


   

 



Det var lättgången väg för det mesta men då och då dök det upp riktiga gyttjehål som var svårpasserade och en och annan jokk var jag ju oxå tvungen att ta mig över. Lite snö yrde i luften men det lade sig inte på marken. Men plötsligt såg jag stugan i fjärran och då var det bara lite högt ris kvar att forcera.





Kl 15:00 var jag framme vid stugan men det var ingen där, stugvärde Per-Erik (som bor i den lilla lådan till vänster) hade en lapp på dörren som sa att han var på dagstur och skulle vara tillbaka till kvällen. Jag satte mig på trappen till stugan och åt en halv "energikakan" fy fan vad äckliga de är. Funderade på om jag skulle fortsätta en bit och kika på glaciären och sen sen återvända hit och sova eller om jag skulle hitta på något annat. Att gå fram och tillbaka till glaciären var inte så där jättelockande, det var inte speciellt långt heller och jag hade massa krafter kvar kändes det som.

Jag kikade upp mot berget bakom stugan, mot Latnjavággi och vägen upp till Låktatjåkkastugan. Det såg fasligt brant ut. Äh vad fan tänkte jag, sitta här och häcka tills det är dags att sova funkar ju inte, så långt är det ju inte till Låktatjåkka så jag satte av upp mot berget. När jag gick genom snåren träffade jag på en tjej och en kille som plockade hjortron, de var de som sov i ena rummet i stugan. De frågade var jag var på väg och jag svarade, sen bar det av uppför berget. En bit upp var jag rejält andfådd och törstig så jag stannade och drack lite vatten. 2 killar kom nedför berget och stannade vid vattenfallet och fyllde sina flaskor. Smart tänkte jag och hoppade ner mot fallet där killen nyss varit för att upptäcka att stenhällen som lutade in mot fallet var glashal av alger. Lyckade slänga ner ett knä för att bromsa farten och fick stopp på mig precis innan jag for in i vattenfallet. Hade jag hamnat under vattnet hade det ju bara varit att gå ner igen och försöka torka kläderna i stugan. Lyckades i alla fall få lite nytt iskallt vatten i flaskan och kravla mig upp från fallet.

Jag gick från klättring på gräs till klättring på stenblock och här och där
låg det snö mellan blocken.




Efter klättringen kom jag upp till en bred jokk som skulle passeras och ingenstans kunde jag se var stigen gick nära vattnet eller var den fortsatte på andra sidan. Såg heller inget bra ställe för att gå övre torrskodd. Började gå längst med vattnet för att hitta ett bättre vadställe men tillslut insåg jag att jag skulle få väldigt svårt att hitta stigen igen om jag inte tog mig över. Så det var bara att bita ihop och kliva ner i det iskalla vattnet och vada över. Skorna och strumporna blev givetvis sjöblöta och det kändes kallt men attans vad ullsockar är effektiva efter några minuter var fötterna varma igen och jag kände inte att jag var sjöblöt.

Väl på andra sidan så skulle jag alltså försöka lokalisera rösena jag följt hittills och just då började det snöa.





Först lite lätt men efter en stund insåg jag att det nog var dags att dra på sig ett ytterskal för fleecejackan var alldeles vit. Stoppade ner kameran i ryggsäcken oxå så under delar av vandringen blev det inte så många kort tagna. Efter lite irrande fram och tillbaka över en snöig hed hittade jag tillslut igen stigen, gissa om jag blev lättad. Följde stigen och snön blev allt mer intensiv. Kom fram till sjön Latnjavärvi där det låg några små hus som är en forskningsstation. På en klippvägg bredvid hängde stora istappar då var jag ju tvungen att leta fram kameran igen vilket jag var glad över när jag senare sprang på detta stenmästerverk av naturen.

Jag kikade på kartan var jag var och insåg att jag bara var cirka halvvägs och nu var det nästan bara uppför kvar. Snöandet tilltog och på marken låg redan massor med snö, jag fick ett par gånger pulsa genom decimeter av snö uppför sluttningar. Nu yrde snön så att rösena med vita toppstenar knappt syntes och jag fick gå jättesakta för att hitta vägen. Efter en stund så kände jag mig jätteosäker på var jag var och det började bli lite småkyligt men eftersom jag lovat kompisarna att inte gå vilse så var det ju bara att bita ihop och framför allt lita på kompassen som jag noga ställt in nere vis forskningsstationen. Energinivån var nere i botten och tillslut fattade jag att min gråtfärdighet nog berodde delvis på det så jag tryckte i mig andra halvan av den äckliga energikakan och sköljde ner med iskallt vatten, vattnet i vattenflaskan hade börjat frysa men det fanns inget bra ställe att söka skydd på och sitta ner för en kopp te. Pga snön började det dessutom skymma lite. Klockan var strax innan 18.

Men så kom jag fram till det ställe på kartan där stigen mötte en (röd) vintermarkerad led (den från Måndalen) och kände att jag nog var på rätt väg trots allt. Plötsligt såg jag en grå stuga långt nere i en dal men rösena pekade åt ett helt annat håll och kompassen oxå. Började då fundera på om jag råkat komma åt kompassen så att den pekade åt fel håll och om rösena kanske inte alls ledde till Låktatjåkkastugan och där vinterleden (röda markeringar kanske ledde någon annanstans). Blev lite smårädd. Men men rösen brukar ju leda någonstans i värsta fall skulle jag väl få gå hela natten. Jag som nyss varit så lättad när jag såg stugan blev mer och mer osäker då stigen ledde ifrån dem men tänkte det kanske inte går att gå rakt ner utan jag måste ta mig runt.

Men när jag går där i snön och delvis kravlar mig fram så uppenbarar sig plötsligt en röd stuga framför mig. Jag är framme. Det var som en hägring, hade det inte kommit ut en tjej på trappan hade jag nog varit tvungen att ta på huset för att känna att det var verkligt. Jag lyckades ramla ner för bergsknallen utanför huset och slå i mitt knä rejält. Det var inte så smart. Jag kom fram vid 19:45.

Enligt kartan och skyltar skulle det vara 9 km mellan Kårsavaggestugan och Låktatjåkkastugan men enligt min GPS gick jag 1,1 mil så jag irrade nog en del.

Väl inne i värmen så tyckte stugvärdinnan att jag tagit mig en rejäl promenad och hon tittade på mina dojjor och sa att i dem var det än mer beundransvärt. Jag hade mina Reebok walkingskor på mig då mina vandrarkängor var trasiga och köpa nya han jag ju inte.

Stugvärdinnan satte igång bastun åt mig och det var så skönt att få hänga in alla blöta kläder i torkrummet och själv gå och duscha och sen mysa i bastun. Jag köpte mig en kopp te och en rulle ballerinakex och satte mig i storstugan och ringde hem (tack Telenor Norge) för att prata lite med barnen. Sen beställde jag in en gulaschsoppa som smakade underbart, jag var verkligen tokhungrig.

Efter min middag kröp jag i säng och läste lite mer i min bok och svullade Ballerinakex samt tog mig en kopp te till medan ovädret fortsatte utanför fönstret. Jag somnade tidigt och sov som en klubbad oxe.



Totalt hade det med vila tagit 10 timmar och 30 minuter att ta mig från Abisko
via Kårsavaggestugan till Låktatjåkkastugan inklusive 2 timmars vila. Det var
35,5 km och 28400 steg registrerades av stegmätaren (saknas nog en hel del så
klättring uppåt verkade vara svårregistrerat).

Lördag 1 september

På morgonen ömmade mitt knä rejält men solen strålade så jag försökte bortse från det. Jag åt en god frukost och betalade för mig. Sen satte jag mig ner med kartan. Kikade på vägen mot Låktatjåkkastationen och den såg inte så rolig ut, dessutom var jag ju i fjällen för att gå och inte för att åka tåg. Dessutom visste jag inte vilka tiden "Karven" gick så jag kunde ju bli stående där uppe hur länge som helst. Så jag frågade hur vägen ner till Björkliden var istället. Det hade kommit upp en av de Björklidenanställda några minuter efter mig och hon rekommenderade vägen ner till Björkliden. Så jag kikade lite till på kartan och såg att jag kunde snedda strax innan Björkliden och komma till Rallarkyrkogården vid Tornehamn.
Det skulle bli lite åt fel håll men jag ville så gärna se kyrkogården. Jag vinkade adjö till stugvärdinnorna och gav mig iväg strax efter kl 9 på morgonen och gick en underbar led med utsikt ner mot vatten hela tiden. Det var väldigt tydligt markerat och lätt att gå. Jag njöt i fulla drag och knät kändes knappt. Jag tog efter ca 1 timmes promenad en paus på e stor sten med underbar utsikt. Åt lite Ballerinakex och drack en kopp te. Läste lite i boken jag hade bytt in i stugan. Lämnade min Gravidchock som jag läst ut och tog med mig En Nannys dagbok.


 

Efter ett bra tags vandring var det dags att svänga av på vinterleden bort mot kyrkogården och på vägen dit passerade jag något som såg ut som lava. Nu började knät bråka, det låste sig och varenda steg blev en plåga och haltandet gjorde att höften på motsatta sidan ömmade. Shit oxå jag som har en bra bit kvar att gå. Lyckades ta mig till kyrkogården där jag strövade omkring en stund och läste skyltar bland annat om Anna aka Svarta Björn, fotade lite och tog det lugnt.




Sen bar det av mot Björkliden där dagens lunch skulle intagas på Restaurang Lapporten på vägen dit dundrade ett malmtåg förbi. Det var en rejält brant promenad från järnvägstationen upp till restaurangen,varenda steg gjorde att knät plågade mig och jag fick gå som ett barn med höger fot först och sen liksom lyfta upp vänster till samma höjd. Lunchen var dock värd promenaden, de serverade en av mina favoriter, kalops med potatis och rödbetor. Jag åt mig proppmätt och sen var det dags att ge sig ner för berget igen mot Rallarleden till Abisko (som jag gått på från kyrkogården till Björkliden).


Leden var lätt att hitta, eller jag min vana trogen gick jag ju först lite fel men
det löste sig snabbt. Leden är bred och fin och det gick lätt att komma upp i bra hastighet. Precis i början av leden var det en skylt "Silverfallet 0.5" åh silverfallet skulle jag vilja se tänkte ajg och en kilometer ner och tillbaka är ju inget. Tog ett första steg ner i slänten men knät protesterade direkt och jag insåg att en kilometeters vandrinng nerför och sen uppför inte var att tänka på. Knät ömmade men en timmes vila på restaurangen (samt lite tittande i friluftshoppen bredvid) hade i alla fall dämpat smärtan något men inte tillräckligt för att utsätta det för den extrasvängen. Men när jag skulle kliva upp på de spänner (spångar) som fanns på de blöta partierna så var jag tvungen att gå med höger ben först för att inte skrika av smärta. Det gick rätt fort att komma fram till Abisko, och det fanns en del intressant att titta på längst vägen, de hade satt upp skyltar som berättade om rallarnas framfart på berget Nuolja.


 

Turen blev 7 timmar och 20 minuter inklusive 2 timmar och 10 minuters vila, 25,73 km och 37700 registrerade steg.


Jag fick mitt nya rum på turiststationen och gick upp och duschade och bytte om, sen satte jag mig i brasrummet och läste en stund innan det var dags för middag. Jag hade läst ut En Nannys Dagbok en stund tidigare på rummet så jag tog med Veronika bestämmer sig för att dö. Dagens middag var någon lammkotlett men den kände jag inte för så jag beställde från a lá cartemenyn istället en fjällröding med kokta rödbetor. Till förrätt fick
jag löksoppa och efterrätten var en skogsbärspaj med vaniljsås. Som vanligt var maten supergod. Jag satte mig i brasrummet bredvid tågtjejen, vi växlade några
ord då jag frågade henne om hon gått något, jo bara en liten tur till Abisko östra för lite frisk luft, jag läste lite till och njöt av värmen från brasan men plötsligt blev jag toktrött så då var det sängen som gällde.


Söndag 2 september

Vaknade som vanligt tidigt och gick ner till den goda frukosten. Bredvid mig satt 3 damer och diskuterade en ung tjej de träffat kvällen innan, hon hade haft kjol på sig och en av dem
hade gett henne en komplimang för den vackra kjolen (det måste vara tågtjejen,hon är den enda jag sett med kjol här under hela tiden). De fortsatte att prata och sa att de hade pratat med henne och att de var så imponerade över henne, hon hade åkt tåg hit upp själv, aldrig varit i Abisko tidigare för att komma över en jobbig tid. Hon ville komma bort från allt. Hon hade inte pratat med någon på 3 dagar innan hon pratade med damerna. Hon var där för att läsa och
få ro i kroppen. Oj vad jag kände igen mig i den beskrivningen, kanske var det därför jag på något sätt kände samhörighet med tågtjejen redan under uppresan till Abisko. Idag
är det hemresedag så inga långa turer stod på schemat för mig utan jag tänkte ta någon eller några kortturer. Hittade en naturstig Njakajaure naturstig som såg lagom lång ut och passerade marmorbrottet med meditationsplats 1 på Dag Hammarsköljdsleden. Men först gav jag mig av neråt Torneträsk för att vandra lite längst med vattnet, och jädrans vad det blåste, det gick gäss på sjön och det var så att mossan som växte vid den eroderade strandkanten lyfte i blåsten. Jag strövade omkring ca en timme där ute och i Abiskojåkkas delta stod det en massa rösen och jag stannade och byggde mig ett eget litet stenröse på en sten. Det blev ett randigt i grått och svart.



 

Med vinden i ryggen gick jag sedan mot Njakajaure naturstig som är 5,5 km. Snabbt var jag framme vid marmorbrottet tillika meditationsplatsen. Jag satte mig ner och bara andades, lät tanken gå sin egen väg. Efter en stund hörde jag röster närma sig, det var mamman och sonen jag gått om en stund tidigare. Jag reste mig upp men någon microsekund försentat kom jag på att jag suttit på mitt sittunderlag. Vinden grep snabbt tag i det och svepte ner det i vattnet. Skämdes för att jag skräpade ner i nationalparken. Fy på mig! Jag snabbkikade på min karta och såg att jag garanterat skulle hinna en lite längre slinga istället för den korta naturstigen men min bok och min karta hade inte stoppat ut markeringen för rastplats på samma ställe och slingorna såg ganska lika ut till formen så jag missade var jag skulle svänga av. Insåg när jag gått ca 1,5 km från marmorbrottet att jag ändå gick på naturstigen. Så jag var ju tillbaka vid Abisko turiststation på tok för tidigt. Passade på att käka lunch Raggmunkar med fläsk (typ så dåligt det bara kan bli för en mage som inte gillar mjölmat och inte fett) gott var det. Gick efter maten in till butiken för att köpa ett Lypsyl, mina läppar var kruttorra och började spricka. Passade på att fråga efter någon lämplig kortslinga att ta så här några timmar innan tåget skulle gå. Han föreslog upp på Nuolja men där hade jag ju redan varit likaså Rallarleden och de två naturstigarna. Då kom han på en runda han brukar gå med hunden som går från Abisko turiststation förbi samevistet in i skogen en bit där man sen gör en sväng in mot Abisko Östra och sen Rallarleden tillbaka till Abisko. Det lät som en lagom tur och då kunde jag passa på att kika lite inne i Abisko östra oxå. Det var en mysig stig och alldeles lugnt och stilla ute i skogen och jag såg att det är visst inte bara jag som skräpar ner i nationalparken. I Övrigt fick jag syn på en oansenlig lite blomma som är en av mina favoriter.
När jag kom fram till Abisko Östra kikade jag in på Lapporten Supermarket och Lapporten Minimarket, med tanke på att det verkar vara de enda butikerna inom flera mils radie kan man ju förstå deras oerhörda bredd i sortimentet det kändes som att gå på ett ÖoB eller Dollarstore som dessutom hade en stor matavdelning. Det fanns ett litet utbud av typ allt. Det var massa norrmän där och handlade så
kanske var det en billig butik. När jag kom tillbaka mot turiststationen var det ca en timme kvar tills tåget skulle gå men jag skulle hinna upp och ner på Nuolja med linbanan och till och med fika där uppe på caféet men saken är den att jag är höjdrädd så medan jag gick mot liftstationen var jag ändå inte säker på att jag skulle våga åka upp. Men jag bet ihop, betalade och satte mig i en av stolarna med en skön filt om benen. Det var hur läskigt som helst, 20 minuter skräckblandad förtjusning kan man säga. Extra läbbigt när en bergvägg kommer rakt emot en och liften gör en stigning i vad som känns som i sista sekund. Framför mig satt 2 st med var sin cykel, galningarna skulle cykla nerför. Väl uppe önskade jag cyklisterna lycka till och köpte mig lite fika och kröp upp i en av sofforna. Nedfärden var dock värre än uppfärden man ser mer hur
man hänger i luften.



Nere igen så jag hämtade mina saker i bagagerummet och satte mig en sista gång i brasrummet framför öppna elden och skrev ett vykort till min mormor. Tågtjejen satt oxå där med sin packning och skulle fara hem. Ville så gärna gå bort till henne och berätta vad jag hört på morgonen, låta henne få veta att damerna beundrade henne men jag vågade inte, hon satt där med näsan djupt i en bok.

Sista dagens tur blev 16.55 km och effektiv tid 5 timmar och 15 minuter. Antal registrerade steg blev 24200.

Sen begav jag mig till stationen och väntade på tåget. Punktligt rullade det in och avgick 16:53. Hamnade med några damer från Luleå som varit i Björkliden på danskurs i balkandanser, vi hade riktigt trevligt tillsammans. När de gick till restaurangvagnen så passade jag på att läsa ut Veronika bestämmer sig för
att dö och påbörjade Självkänsla nu!.

21:45 rullade tåget in på perrongen i Boden, då var det bara bilresan hem kvar och den tog ju inte många minuter. Summa summarum hade jag 4 helt underbara dagar där jag bara kunde förlita mig på mig själv. Visst kände jag mig vilsen och ensam ibland men det var en oerhörd tillfredsställelse att upptäcka att jag var på rätt väg, att jag hade klarat att gå så pass mycket som jag gjorde mm. Jag kände mig stolt över mig själv
när jag kom hem. Jag insåg oxå vilket behov jag har att prata, kom på mig själv flera gånger med att prata högt för mig själv. Ofta peppande ord när ex. klättring var jobbigt eller små utrop över hur otroligt vacker naturen var :-)

 

Turerna på kartan:

Abisko turiststation - Njulla - Abisko turiststation 10.77 km

Abisko turiststation- Kårsavaggefallet - Kåsavaggestugan - Låktatjåkkastugan 35.50 km

Låktatjåkkastugan - Tornehamns kyrkogård - Björkliden - Abisko 25.73 km
Korta turer kring Abisko 16.55 km

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2008-06-26 17:45   Wolf25
Visst är det ganska trevligt att vandra ensammen, det tar ett par dagar innan man kan koppla av helt.
 
2008-06-26 22:00   Humran
Betygsätt gärna: 5
Vilken härlig berättelse, och inspirerande! Så okomplicerat det verkar ha varit för dig att åka upp. Jag hoppas jag får möjlighet att göra en liknande tur någon gång, men förstås helst utan dina skäl...
 
2008-06-26 22:35   brigas
Betygsätt gärna: 4
Oj,länge sen jag var ute i Abisko-terrängen.Det är fint där.Må styra kosan dit,nån gång,igen.Och bo bekvämt o äta gott melllan vandringarna.Perfekt blandning av att tura på egen hand och ha möjlighet till sällskap.
Fjällnatur (och natur överhuvudtaget) borde få mer utrymme som själsläkande "medicinering".
Fint skrivet,och inget "märkvärdigt";bara ut och göra`t!
 
2008-06-27 10:52   Polarnatt
En trevlig reseskildring som är inspirerande och informativ. Väldigt fina bilder. Det är sånt här som får en att längta till fjällen :)
 
2008-06-27 11:09   Håkan Friberg
Betygsätt gärna: 4
Ovanlig och intressant berättelse. Precis som Humran skrev är jag imponerad av att du får det att verka så okomplicerat.
 
2008-06-27 22:09   BeatriceK
Tack för kommentarerna.

Det var precis så där okomplicerat, behöver inte vara mer än att slänga ner lite gamla träningskläder, karta och kompass i en lämplig rygga och utrusta sig själv med lite mod. Jag kände mig så stolt över mig själv när jag kom upp till Låktatjåkko Fjällstation det är en upplevelse fler borde prova på.
 
2008-06-29 19:16   rand
Betygsätt gärna: 4
Lindring bara att läsa om det, låter som du hade en riktigt fin tid
 
2008-07-01 19:33   Islusen
Tack för en läsvärd berättelse! Det är härligt att naturen funkar så bra som "läkare" för stressade själar, konstigt bara att inte fler verkar inse det... Hoppas du känner dig mindre stressad nu och att du snart får ut på tur igen!
 
2008-07-25 08:08   Metzger
Betygsätt gärna: 4
Kul läsning.Bussig chef du har som gav dig ledigt. Åker till Helags om två dar för att varva ner och bara njuta.
 
2008-08-27 19:04   Olander
Trevligt med personer som finner fjällen som en rogivande plats och finner avkoppling. Precis som jag gör...
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!