Artiklar > Äntligen Pårte!

Äntligen Pårte!

Av: Håkan Friberg

(Peka på bilderna för bildtext.)

Det var inte tänkt att det skulle bli någon fjällvandring i år. All ledig tid skulle gå åt till två veckor i Toscana i början av sommaren samt planering och genomförande av en stor släktträff i början av augusti.
Nej just det: "Det var inte tänkt..." HADE jag tänkt så hade jag ju förstått att det inte skulle fungera: En sommar utan fjällkontakt är som en semla utan grädde.
Förra årets vandring var fantastisk (se min artikel "Sarek 2005"), men avslutningen blev inte som vi tänkt oss. Det blev varken kamvandring på Boarek-Pårte eller vacker utsikt ner i Rapadalen.
På grund av denna sommars övriga aktiviteter skulle det endast bli fråga om sex nätter på fjället. Ingen av förra årets färdkamrater hade möjlighet att följa med. Ett alternativ var förstås att vandra ensam, men jag ville dela upplevelsen med någon. Som tur är har jag en livskamrat som är (nästan) lika förälskad i de svenska fjällen som jag är. Hon var inte svår att övertala. Att ta med sig henne skulle dock kunna innebära problem, det visste jag på förhand: Hon är mycket höjdrädd (se min artikel "Två vandringar i Abiskotrakten").
Planen såg ut så här:
Att livskamratens fysik inte skulle klara av hela kamvandringen, det förstod jag. Tanken var istället att vandra från Kvikkjokk direkt upp till Bårddetjåhkkås fot och sedan invänta bestigningsväder. Om vädergudarna sedan var med oss skulle vi kanske hinna med att ta oss fram till Rapadalen för att njuta av även denna utsikt.



Kvikkjokks fjällstation ligger mycket vackert belägen intill den strida jokken, men vi tog oss inte tid att njuta av scenerierna när vi kom fram. Vi deponerade bara en väska med lite rena kläder till återkomsten innan vi började följa Kungsleden mot nordost. Efter 6-7 km lämnade vi Kungsleden och svängde norrut. Dagens mål var Stuor Dahta. Stigen man följer går genom verklig urskog. Det är i sådan terräng man kan ha tur att stöta på den nyfikna och ibland mycket sällskapliga lavskrikan. Vi hade den turen. Nyfiken var den, men inte så sällskaplig att vi fick den på bild.

bild1
Terrängen i området är mycket stenig, så man skulle kunna tro att det är svårt att hitta bra ställen att placera sitt tält, men Stuor Dahta lockar med åtminstone en underbar tältplats: Precis när stigen passerat bäcken som rinner ut i sjön ska man lämna stigen och i stället följa stranden. Framme till höger ser man då en udde som sticker ut i sjön. Den erbjuder en mjuk och välkomnande mossbeklädnad. Jag har nu tältat på udden vid fyra tillfällen utan problem. Möjligen kan där vara för fuktigt regnrika år.
På natten smög sig dimman över sjön och gjorde upplevelsen än mjukare men också en aning kuslig.

bild2


Morgonen var sval och solig. Efter ett par kilometers vandring passerade vi nationalparksgränsen och ganska snart därefter ändrar naturen karaktär. Bortom sjöar och myrar stack nu de första snöklädda fjälltopparna upp.

bild3
Området är rikt på småsjöar där det vimlar av intressanta fåglar, men vi gav oss inte tid att stanna någon längre stund. Kanske på återvägen...? Vädret var nämligen fortfarande perfekt för bestigningar. Måtte det hålla i sig åtminstone ett dygn till!
Vi följde stigen som går precis väster om Pårek och såg nästan ingenting av samevistet. Så snart vi passerat björkskogen följde vi stigen mot nordväst längs jokkravinen. Efter någon kilometer lämnade vi stigen och fortsatte rakt mot nordväst. Vi ville komma så nära Pårtemassivet som möjligt för att säkert hinna med en bestigning om möjlighet gavs.
Tältet slogs upp strax norr om den nordligaste jokken som kommer från Pårte, 1 km OSO om den sydligaste av Tjievrajavratja.

bild4


Det VAR bestigningsväder dagen därpå. Så här i efterhand - med väderfacit i hand - kan man ju konstatera att i stort sett hela sommaren var bestigningsvänlig, men där och då var nervositeten stor.
Vi packade en liten säck med vatten, varm soppa, digestivekex, stiltonost, nötblandning samt lite mörk choklad och började klättra. En kilometer norr om vår tältplats skjuter Pårte ut en liten kam mot sydväst. Den erbjuder brant men lättgången terräng. Precis nedanför denna kam stötte vi på två finska äldre gentlemän (nåja, i min ålder kanske) som lärde mig att säga: "Sinä on kaunis tyttö." Det är tydligen något som kan öppna en del dörrar i Finland. De hade varit uppe vid observatoriet dagen innan, men inte brytt sig om att ta sig ända upp på toppen.

bild5
Trots branten innebar det inga större problem att ta sig upp till observatoriet. Även om utsikten bakåt blev mäktigare och mäktigare skrämdes inte min medvandrerska av höjden, men när vi kommit upp till observatoriet och man kunde skymta stupen ner på andra sidan, ner mot Bårddeglaciären, slog höjdrädslan till.

bild6
Jag njöt av den makalösa utsikten över Bårddejiegna och bergen på andra sidan, medan hon satt på huk och gömde ansiktet i knäna. Hon tänkte INTE följa med mig upp på toppen, även om det bara återstod cirka en och en halv kilometers vandring i måttlig uppförsbacke. Jag hade visserligen aldrig tidigare varit uppe på Bårddetjåhkkå, men jag kan läsa karta och jag har sett Pårtemassivet från Luottolahko. Jag VISSTE att utsikten måste vara oförglömlig.

bild8
Senast det begav sig - senast jag försökte få med min livskamrat till ett brant stup för att njuta av utsikten misslyckades jag. Jag fick gå den sista biten fram till stupen runt Kärkevagge själv. Jag ville verkligen inte att det skulle hända igen. Därför lät jag tiden gå. Jag gick runt och fotograferade de olika byggnaderna runt forskningsstationen. Bland annat upptäckte jag att man faktiskt skulle kunna sova i en av "kojorna". Där fanns en trähylla där två personer skulle kunna ligga trångt, men någorlunda skyddade för eventuell hård vind.

bild7
Sedan satt vi tillsammans och åt lunch. Efter ett tag reste hon sig upp och började så smått kunna njuta av utsikten åt andra hållet. När vi hade befunnit oss där i drygt en timme sa min färdkamrat:
- Om du går först och jag går precis efter dig så att jag inte ser något annat än din rygg så ska jag prova att följa med - en bit.
Så blev det. Vi gick med snigelfart så sakteliga uppåt. När vi så småningom såg toppröset framför oss dök kamraten ner på alla fyra, vände sig om (mot Kvikkjokk) och bad mig gå fram och titta hur det såg ut.
Hur det såg ut?

bild9
bild10
Hur beskriver man med ord en sådan vy? Branta stup, knivskarpa bergsryggar och Luottolahko - allt med mörkt blågråa bergsmassiv i fonden uppdelade av gnistrande glaciärer. Stundtals strålande sol och en kall vind som nyper en aning i skinnet.
Jag går så nära stupkanten jag vågar. Sedan stannar jag. Känner efter att jag står stadigt. Försöker tänka bort känslan i fötterna, höjer sakta blicken.... och svävar! Det jag ser i min omedelbara närhet är... tomhet... och där bortom... Det känns som om jag flyger. Under mig... till höger Bårddejiegnas väldiga ismassor, rakt fram Saitaristjåhkkås och Balgattjåhkkås knivskarpa eggar...
- Hur ser det ut??
- ... Det går inte att beskriva... hänförande... storslaget... lite kusligt.
Adjektiven räckte inte till. Jag satte mig ner och väntade.
- Du måste se själv...
Denna gång blev väntan inte lika lång. Hon tar sig...

bild11
bild12
Vi blev kvar cirka en timme, sedan begav vi oss så sakteliga tillbaka. Jag och min färdkamrat gick med rak hållning - ganska nära stupkanten. Vi hade båda uppnått våra mål.

bild13
bild14
Nedfärden blev betydligt enklare än vi trott. Vi hittade flera snölegor som underlättade och förkortade vandringstiden.

bild15
bild16
Trots att vi var ganska möra i kroppen sov vi inte så mycket den kommande natten. Intrycken höll oss vakna. Vi pratade och pratade... tittade om och om igen på bilderna i digitalkameran.


Morgonen därpå låg Bårddetjåhkkå inbäddad i moln. Vi gratulerade oss till en fantastisk tur och efter frukost packade vi ner utrustningen och begav oss på lätta fötter mot sydost. Om vädrets makter fortsatte att stå oss bi skulle vi hinna till Rapadalen innan det var dags att återvända till Kvikkjokk.

bild17
I lättvandrad men stiglös terräng rundade vi Boarektjåhkkå på skaplig höjd (ca 1100 möh) och siktade mot passet nordväst om Stuor Jiertta. Att jokken som rinner i Gasskagårsså (på svenska ungefär Mellanravinen) skulle vara en gnutta besvärlig kunde man ju lista ut med hjälp av namnet, men att även nästa jokk hade branta sidor var inte lätt att se med hjälp av kartan. Med lite enkel logik borde jag kanske ändå ha listat ut det. Vad finns det för anledning att döpa en ravin till "Mellanravinen" om det inte finns raviner på sidorna?
Nå - några stora problem innebar inte någon av jokkarna vi passerade.

bild18
bild19
Sedan vi lämnat passet bakom oss styrde vi givetvis stegen mot bron över Gådokjåhkå. Vi följde i stort sett jokken som börjar ända uppe i passet. Hade vi bara haft ytterligare en dag på oss så hade vi definitivt slagit läger längs med denna jokk. Drygt halvvägs ner mot bron finns nämligen några av de mest inbjudande tältplatser jag stött på i Sarek. Mjukt gräs i alla tänkbara gröna nyanser bemängt med polarull och en del annan småflirtig växtlighet. En liten lagomt porlande bäck med frodig grönska längs kanterna. Bäcken breddar sig ibland till inbjudande kroppsstora badkar. Nästa gång tältar jag här.

bild20
bild34
bild22
Sedan vi passerat bron åt vi lunch längs den jokk som kommer från nordost. Även här finns det gott om fina tältplatser.

bild23
Vi hoppades ju på att vi skulle kunna tillbringa en hel dag på Gådokvarasj för att njuta av utsikten ner i Rapadalen och för att kunna ägna oss åt lite kulturella intressen. Vi fortsatte därför mot nordost. För att undvika den värsta viden - det är gott om sådan här - höll vi ganska högt upp i branten, men även där fanns det ganska mycket. Tack vare att sommaren varit så torr var det inga större problem att ta sig igenom snåren.

bild24
bild25
Vi hittade en fin tältplats vid en jokk nästan exakt mitt emellan Gådoktjåhkkå och Gådokvarasj. Redan här var utsikten ner i Rapadalen hänförande. Även om dimman skulle bädda in dalen imorgon så skulle vi vara nöjda.

bild26


Denna dag - den första i sitt slag. Idag skulle vi... njuta? Vi skulle på ett medvetet sätt tillfredställa våra sinnen på ett annat sätt än för oss brukligt i fjällvärlden.
På morgonen... Det är känseln som vaknar först, som starkast pockar på min uppmärksamhet: Samtidigt känner jag mig solvarm och morgonfrusen. Sedan vaknar hörseln. Jag hör tystnadens alla ljud: vattenporlet i närheten, tältukens sakta fladder i morgonbrisen, färdkamratens lugna andetag. Efter en stund: En humlas surrande och korpens avlägsna lekfullhet. I bakgrunden, långt bort, bruset från en större jokk vars ljud ändrar karaktär när vinden vänder.
Naturbehov tvingar mig upp och ut ur tältet. Barfota tassar jag bort en liten bit och uträttar det jag ska. Fotsulorna får massage - smärtfri akupunktur - av ripbär och kråkris.

bild28
Solljuset är så starkt att det är först nu jag egentligen börjar registrera vad som finns i mitt blickfång. Synen vänder sig 90 grader - från micro till macro: Från kråkris och ripbär i överflöd, uppblandat med dvärgbjörk, nätvide och dvärgvide - allt i ett stort antal mörkgröna nyanser och en och annan röd fläck - till en oändlighet av blågröna färgtoner när blicken höjs mot horisonten. Och vilken horisont! Alla de tre vackra bergen - Skierfe, Nammatj och Tjakkeli - gottar sig i morgonsolen.

bild27
Vi rör oss långsamt denna morgon. Vi vill njuta av varje ögonblick.
Utrustade med vattenflaskor, lunch och kikare (till oss båda), akvarellfärger, penslar och akvarellpapper (till färdkamraten) samt skönlitterär bok, anteckningsblock och pennor (till mig) så traskade vi så småningom den dryga kilometern upp till toppen av Gådokvarasj och stannade där till sen eftermiddag.

bild29
bild30
Utsikten var precis så hänförande som man kunde föreställa sig. Vi gjorde precis det vi hade tänkt oss - vi njöt.

bild31
bild32
bild33

Under vilken annan fjälltur som helst så hade jag beskrivit nästa dag som underbart vacker med en behaglig vandring, men... jag måste erkänna att efter de fantastiska scenerier vi sett så kändes dagen som en transportsträcka. Vi vände tillbaka samma väg som vi kommit ända upp till passet mellan Stuor Jiertta och Boarektjåhkkå.

bild35
bild36
Därefter höll vi en något sydligare kurs och slog så småningom läger precis vid trädgränsen drygt två kilometer nordväst om Påreks sameviste.

bild37


För att kunna unna oss lyxen av god mat på Kvikkjokks fjällstation bestämde vi oss för att vandra ända fram denna dag. Trots att sträckan är ganska lång tog vi denna gång oss tid att stanna och titta efter främst sjöfågel i de många småsjöarna vi passerade. Vi hade turen att få se en hel del, vilket gjorde även denna dag minnesvärd utöver det vanliga. I vår familj är det vår yngste son som står för fågelkunskaperna. Därför var det med stor tillfredställelse som vi kunde identifiera bland andra följande arter:
4 bläsänder, 5 stjärtänder, 1 smalnäbbad simsnäppa, 6 lappsparvar samt 1 fjällabb. Konstigt nog var detta den enda fjällabben vi stötte på. Till sist hörde vi också två lavskrikor nere i skogen.

bild38
bild39
Förvånansvärt pigga anlände vi till fjällstationen där gommen fick sin njutning bestående av väl tillagad röding och därefter en kaffe och avec på övervåningen med utsikt över jokken - en värdig avslutning på en fantastisk vecka.

bild40
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2006-12-18 17:16   sm5jyp
Betyg: 5
Härligt!!!
Har gått delar av din tur upp till Pårte.
Men tre dagar med regn så gick vi ner till Nåtjovagge och över till Padjelanta. Då i strålande väder.
Vi tälltade på samma ställe vid Stuor Dahtai.
Nog den enda platsen?
Ingvar
 
2006-12-18 17:32   OBD
Betyg: 5
Toppenbra!
Har så smått börjat planera Nikkaluokta-Abisko, delvis via ej alltför vanliga färdvägar, men nu börjar jag så smått tänka om. Kanske ska jag tillbaka till Sarek. Men den lyckan med fint väder och uppenbarligen lågt vattenstånd som ni hade är väl nästan för mycket att hoppas på. :)
Grattis till en fantastisk tur och till en (som vanligt) bra skriven artikel!
/ Bertil
 
2006-12-18 21:03   frehje
Betyg: 5
Storslagna vyer! Det bara pirrar i kroppen...
 
2006-12-18 21:22   Staffan Andersson
Betyg: 5
Trevlig och inspirerande läsning. Fina bilder dessutom!
 
2006-12-18 23:16   zebmacahan
Betyg: 5
Tack för intressant läsning. Det får nog bli Sarek till sommaren, det var väldigt många år sedan sist. Vyn över nedre Rapadalen kan man verkligen se från flera utgångspunkter. Fina bilder!!/ Zeibrant
 
2006-12-19 00:15   bjonil
Betyg: 5
Ja, vad säger man? Gillar partiet där du försöker beskriva "hur det ser ut". Känner igen mig. Hur beskriver man en perfekt dag i fjällen? Det är alltid med någon sorts lycka blandad med melankoli. Man låter oftast patetisk eller så tror folk att man överdriver. Men vi vet bättre :)
/Björn Nilsson
 
2006-12-19 08:07   backpack
Betyg: 5
Hallå där! Kan bara säga måste tillbaka,tack för enormt fia bilder och matnyttig text.GOD JUL PÅ ER.Alla dagar är bäst i fjällen oavsett väder.
Kenneth Malmer/Backpack
 
2006-12-19 21:39   BrittMarie
Betyg: 5
Inspirerande och välskrivet (svenskmajje?), illustrerat med mycket fina bilder! Blev spontant förtjust i bilden på spången, fjällvandring ur ett lite annorlunda perspektiv. fjällsuget som alltid ligger och puttrar inom mej ökade rejält när jag läste, tittade och njöt! Vill också stå där på toppen och se den utsikten! Var på väg en gång men fick vända pga dåligt väder.
 
2006-12-20 13:02   thegedd
Man längtar sjukt upp igen, bra skrivet och fina bilder !
 
2006-12-22 15:42   jimmyj
Hej Håkan! Tack för intressant läsning och härliga bilder.
 
2006-12-23 10:30   Håkan Friberg
Tack för alla positiva kommentarer. Det inspirerar till fortsatt skrivande. Björn - du beskriver känslan perfekt: En blandning av lycka och melankoli. Fem fjälltoppar för den kommentaren.
HåkanF
 
2006-12-25 17:56   andy69
Betyg: 4
Ååhhhhh...sommar var är du? Som vanligt går blicken mellan texten, underbara bilderna och kartan över Sarek...
 
2007-01-14 16:52   Warewolf
Betyg: 5
Fint berättat och fina bilder. Var själv i dessa trakter i sommras och besteg saitaris, kul att känna igen sig. Känns som man vill dit igen.
 
2007-01-14 22:00   Eja
Betyg: 4
Tack för mycket intressant läsning och härliga bilder Jag har aldrigt vandrad i Sarek gått en försommar streck saltoloutkta kvikkjokk Jag vandrar med hund och det får man inte i Sarek men jag ska dit någon gång. Deyt känns att man vill dit!
 
2007-03-14 09:53   Mattias Bernhardsson
Nu vill jag ut i fjällen! Hoppas ni kommer med mer!
 
2008-08-20 20:11   Bulingen
Betygsätt gärna: 5
Tack för väldigt inspirerande läsning! Jag måste nog "planka" er tur någon gång!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in