Artiklar > Anneli och Aconcagua 2009, del 1

Anneli och Aconcagua 2009, del 1

Av: Anneli Wester

Jag lämnade Utsidan för ett tag sen och med mig försvann det jag hade lagt upp. Jag har fått en hel del förfrågningar om det äldre materialet så visst, vi börjar med en repris på turen till Aconcagua 2009.  Det här var då. Sedan dess har jag lärt mig mycket och utvecklats mentalt ett par snäpp.

 Det är jag, Anneli, som drar till Aconcagua

Jag ska försöka dela med mig av mina erfarenheter från en tur till Aconcagua. Jag hoppas det kan inspirera andra, inte bara att åka till Aconcagua, utan till att våga efterforska nya möjligheter och att tänja sina inre gränser, - oavsett var man befinner sig. För de som själva funderar på att åka till just Aconcagua så petar jag in lite bra-att-veta-detaljer emellanåt.

Jag vill vara tydlig redan från början med att jag inte gör några som helst anspråk på att tala om hur man ska göra eller inte ska göra. Jag gör precis som vanligt, dvs. jag gör ibland saker som inte är så genomtänkta och som jag kanske tycker är korkat när jag har tänkt efter. Så det här ska inte ses som råd på något sätt, jo, förresten, i några praktiska smådetaljer ger jag några odramatiska råd. Det är helt frivilligt att ta dem i beaktande. Jag har mina idéer om hur jag vill ha det och andra har andra idéer om hur de vill ha det. Jag respekterar att de gör som de gör och hoppas att andra respekterar att jag gör som jag gör.

Dessutom är det utifrån mina förutsättningar, - pga. brännskador har jag bl.a. amputerat 6 fingrar och har bara två små stumpar på ena handen. Jag har dessutom en cellsjukdom, vissa inre organ som är utslagna och andra som fungerar si så där vilket gör att diverse funktioner och min ork, både fysiskt och mentalt, inte alltid är på topp utan jag måste anpassa min planering med hänsyn till det.

Jag förlorade senare min kamera och har bara ett minneskort med några halvbra bilder kvar, så vi får hålla tillgodo.

Seså, på med vindjackan, nu drar vi!

Förfix för 69 kg bagage

Nej, det gör vi inte. Det behövde fixas lite först, innan avresan. Framför allt skulle jag ta mig dit utan att bli ruinerad. En flygbiljett var väl en sak men packningen skulle ju också med. Det gick att flyga direkt till Mendoza där man shoppar tillstånd men jag som ville passa på att se lite ville flyga till Buenos Aires och sedan korsa över direkt till Mendoza och efteråt ville jag flyga hem från Santiago i Chile. Kanske lite bökigt med all packning från Buenos Aires till Mendoza men det var ju inte många och långa sträckor jag skulle släpa på packningen och tänkte att det finns ju bagagegubbar med kärra på de flesta busstationer runt om i den lite fattigare delen av världen så det finns det nog här också, och det fanns det.

Jag valde att flyga med KLM. Jag kunde ta med 2 x 23 kg fritt och det bara kostade ca 100 dollar att uppgradera en väska till 32 kg. Mina trunkar vägde tungt, ja, just ungefär 23 kg plus 32 kg och så smusslade jag med 14 kg som handbagage, 69 kg totalt.

Sao Paolo-attention

Jag skulle byta flyg i Sao Paolo men där blev det strul. KLM hade sagt att jag skulle ta kontakt med dem i Sao Paolo för att få nytt boardingkort för sista sträckan men det fanns inget KLM-folk att få tag i Sao Paolo. Om du åker via Sao Paolo så gå direkt till din gate för nästa flight och där får du antingen ditt nya boardingkort eller så talar de om vart du ska gå. Jag flög vidare med flygbolaget GOL och de fodrade att jag skulle ha varit där 60 minuter innan avfärd vilket inte gick eftersom jag förspillde tid på att leta efter KLM. Jag fick inte flyga med och nästa flyg gick först nästa dag så jag övernattade i ett hotell inne i transithallen. KLM vägrade betala för det så sedan dess har jag inte flugit med KLM. Skräpinformation och framförallt skräpbemötande kan jag vara utan.

Nästa dag visade det sig att KLM inte hade haft någon personal till att lämna ut bagaget som fortfarande fanns kvar hos KLM. Så om jag hade kommit med flyget dagen innan så hade jag väl aldrig mer sett mina trunkar. GOLs personal var justa och skickade en kille till KLMs depå för att hämta mina väskor. Så kolla med bolaget som ni flyger vidare med här att era väskor kommer med, säg att det är extra viktigt just på den här resan. Ännu en anledning att undvika KLM.

Buenos Aires - både ordningssamt och feppel

Så var det då dags att åka till Buenos Aires. När man kliver in i Buenos Airesflygplatsens entrèhall så finns det en turistinformation precis framför näsan. De är supertrevliga och fixar samåkningstransport direkt till dörren för en rimlig penning. Passar ju utmärkt när man har trunkar upp över öronen.

En lite rolig incident hände i Buenos Aires. Jag fepplade bort mitt VISA-kort och kom på att jag kunde ha glömt det i bankomaten dagen innan, - i vissa länder får man ju kortet efter pengarna och kvittot och då är det lätt att som svensk knalla iväg när man tagit sina pengar och sitt kvitto, och kortet sitter kvar i bankomaten. Jag gick tillbaka och kollade om jag kunde klura ut vilket bankkontor bankomaten hörde till och hittade något som såg ut som en adress och hittade dessutom denna adress i verkligheten och där i verkligen fann jag ett bankkontor. Jag gick in och försökte förklara, utan att kunna någon spanska, för någon som inte kunde annat än just spanska, vad som skett och kanske de hade en boss som kunde hjälpa mig? Ojojoj, jag fick fatt i en trevlig senor som försökte lyssna så gott det gick, reste sig och gick några steg till en låda och hämtade - just det, mitt VISA-kort!! Tack tack senor!

Tillståndsshopping i Mendoza

Jag hade hoppats på att kunna åka tåg till Mendoza men det tåget hade visst slutat att gå för år och dar sedan. Det blev buss och jag somnade till bra under natten så det var lugnt. Jag shoppade bussbiljetten på busstationen. Det ligger flera stationer på rad och det är den lite längre bort med en stor ramp utanför mot gatan, och uppe på övervåningen, där finns en uppsjö små diskar som säljer bussresor. 

På busstationen i Mendoza var det heller inga problem, man bara går ut mot huvudingången så är det en officiell taxikö där med "riktiga" taxibilar. Har man inget boende så finns det en turistinformation i mitten inne i busstationen som fixar. Vill man gå så har de kartor. Taxi kostar annars inte många kronor, varken här eller i Buenos Aires. 

Förresten, bagagegubbarna på busstationen i Buenos Aires ville utnyttja att jag hade så mycket bagage så jag var tvungen att ha en bagagegubbe, så det skulle ha hutlöst betalt. Den som ropar efter mycket mister ofta hela stycket, - jag drog på mig hela packningskalaset och knallade iväg, de trodde inte sina ögon. Jag hade kollat vart jag skulle när jag var där och shoppade biljetten så jag visste att det inte alls var långt, men 69 kg, det är mer än vad jag väger.

Så, taxi till hotell i Mendoza. Jag fixade genast med mina tillstånd. Japp, mina, i pluralis. Jag köpte två tillstånd. Ett tillstånd är på 20 dagar och jag tyckte det var i snålaste laget om jag skulle ha möjlighet att vänta in bra väder och tälta högt upp en lite längre tid som jag önskade. Det första tillståndet var ett lågsäsongstillstånd och det andra ett mellansäsongstillstånd. Priset för båda tillstånden tillsammans blev samma som ett högsäsongstillstånd. Färska priser finns på deras hemsida.

Krypsjuka

På natten blev jag biten av nåt kryp som fick kinden att svullna upp gigantiskt och örat på andra sidan hade blivit s.k. blomkålsöra. Jag tänkte att det kanske var några extra ilskna sydamerikanska bedbugs och brydde mig inte så noga, men de som jobbade i friluftsbutiken där jag shoppade bensin blev lite oroliga då jag hade tre små märken. Vissa giftiga spindlar lämnar visst tre märken. Sa de i alla fall. Gå tillbaka till ditt hotell sa de, de ska enligt lag ha en läkare ansluten till hotellet, de måste hjälpa dig.

Ops, tänkte jag, själva kinden var det väl ingen fara med, den värsta svullnaden hade jag dessutom fått ner med två starka kortisontabletter från första hjälpenväskan, men jag har ju inte lust att få akut njursvikt eller nåt sånt om tre veckor på 6000 meters höjd. Sagt och gjort, det kom en läkare i full mundering och kollade väldigt seriöst på betten. Han kunde inte säga säkert vad det var men han visste i alla fall att det inte var en spindel, gissade på giftiga myror. Nix pix, ingen fara å färde, men ingen kraftig ansträngning på tre dagar. Det var vad jag själv också tyckte verkade vettigt. Jag fick pröjsa motsvarande 23 kr för besöket.

Jag shoppade lite annat i Mendoza också, gas och bensin och lite i matväg, pasta och sånt. Nästa gång tar jag även med egen pasta, den jag fick tag i skulle enligt paketet koka i 8 minuter men det tog en evighet. I Mendoza har de himla goda stekar som skulle testas, med ett gott rödvin till. Vill du ha en lite finare restaurang så finns det en bra här: Till höger om den fyrkantiga parken mitt i stan finns flera gator. Ta den i höjd med mitten av parken och gå ett par kvarter. Gå på vänster sida av gatan. Efter ca 3 kvarter kommer ett kvarter med flera restauranger på rad, med uteserveringar. Den bra restaurangen är den längst bort i raddan, som har ingången på hörnet. Smaklig måltid!

Mulåsnor i Punta del Inca

Jag behövde bara sova en natt i Mendoza och åkte sedan vidare till Punta del Inca, den lilla byn närmast entrén till Aconcaguaparken. Byn ligger på 2800 meter så det är ju bättre att jag hänger där och repar mig efter betten, och samtidigt lapar höjd, än i Mendoza. En dag gjorde jag en lugn dagstur så långt man fick gå i "Aconcaguaparken" utan riktigt tillstånd från Mendoza. Egentligen skulle jag ha betalat några pesos men de lät mig gå in ändå när de såg att jag var välutrustad med tillstånd.

Jag fixade också med packningen. 60 kg skulle bäras in till baslägret av mulåsnor och det var inga som helst problem att ordna med mulåsneförare. Jag bodde på det lilla vandrarhemmet och det bor en gubbe precis bredvid som fixade med sånt och Carina som jobbar på vandrarhemmet ringer honom eller går dit och ber honom komma om man bara ber henne. Hur lätt som helst. Jag betalade 140 dollar för en mulåsna som alltså kånkar 60 kilo, - fördelat på två laster om 30 kilo vardera så att mulåsnan inte skulle få skolios. Jag såg bara friska och välnärda mulåsnor så det kändes bra på den fronten. Efter tre dagar i Punta del Inca bar det iväg. Det innebar också att jag gick in i parken sista dagen för att komma in på mitt lågsäsongstillstånd, den 30 november.

 Lättvandrat

Det är en lätt stig att gå på, ja, i början finns en liten grusväg om så önskas, men det är genare att gå på stigarna. Efter bron är vägen slut och det är bara stig. Det är inte brant eller någon som helst klättring, bara att gå. Jag tog det lugnt, jag var ju i en vacker park och det fanns ingen anledning att stressa, toppen skulle nog finnas kvar även om jag tog mig några pauser på vägen.

Det visade sig att det inte var långt och det hade dessutom inte varit någon fara å färde om man kommit fram i mörkret, man hittar, men får naturligtvis ha en ficklampa så man ser var man sätter fötterna. Vattnet i tältlägret finns en bit bort och om man kommer sent så får man fråga någon annars är det bökigt att hitta. Vattnet smakade inte helt gott i det här lägret men gick bra att dricka. Det innehåller mycket mineraler så man kan visst bli lite lös i magen, inget jag dock märkte av.

Jag planerade att stanna här i två nätter men åkte på feber andra dagen. Jag var väldigt svag och sömnig och hade en aningen liten skvätt vätska i ena lungan. Det här skulle alltså kunna vara höghöjdslungödem. Det var inte högt - jag har ingen uppmätt höjd därifrån men min guidebok säger runt 3300 m - så jag tyckte att det var lite mysko och gick och kollade mig hos lägerläkarna som sa nix pix, - eftersom jag inte hade några som helst andra symtom på höjden, inte ens lite huvudvärk, hade fint lågt blodtryck och lugn puls och hade 87 på oxymetern trodde de hellre på de giftiga krypen snarare än höjden. De la för säkerhets skull beslag på mina tillstånd så jag inte skulle kunna knalla vidare.

Eftersom vattnet inte smakade bra och jag ville vara säker på att jag fick i mig tillräckligt med vätska shoppade jag en flaska vatten. 1,5 liter till det facila priset av 10 dollar, dvs. drygt 70 kr. Japp, det är där prisnivåerna ligger. Det blev ingen mer köpedricka för min del.

Nästa dag mådde jag bra igen, hade en liten skvätt kvar i lungan men för övrigt mycket prima värden, och fick således tillbaka mina tillstånd. Jag tog mig dock en extra vilodag för säkerhets skull. Jag hade inte planerat några större dagsturer härifrån för att acklimatisera mig. Det var inte för att jag inte tycker det är klokt med acklimatiseringsturer, tvärt om, utan främsta anledningen var för att jag inte ville lämna mina pinaler, jag var rädd att få saker stulna.

Smygcamp

Däremot hade jag planerat in att smyga mig mellan Confluencia och baslägret och tälta på vägen. Det var inte tillåtet men jag vägrar gå från 3300 till 4300 på en dag, det är som gjort för att må dåligt vilket väldigt många också gjorde när de anlände till baslägret. Jag förhörde mig med en parkvakt i Confluencia om det skulle gå för sig men han sa att man inte fick och om jag inte kom fram till baslägret skulle någon gå ut och leta efter mig. Jag förklarade att det inte var bra att gå i ett streck med tanke på höjden och vi var utan tvekan helt eniga på den punkten och det var tydligt att han förstod mig men var tvungen att säga vad som gällde.

Jag stannade vid Ibanez och skickade sedan lappar till parkvakterna med andra som passerade, en lapp i vardera riktningen, att jag skulle stanna för natten, att jag mådde bra men hade varit sen i motvinden, att jag hade vatten och mat, att jag hade bajspåse om så skulle behövas, att jag inte behövde hjälp och att jag skulle fortsätta nästa dag. När jag nästa dag kom till baslägret var jag rädd för att få bannor men de var istället mycket nöjda med mitt tilltag med meddelandena.

Dessutom var det ganska långt att gå om man skulle gå allt på en dag tycker jag, med tanke på höjden. Jag bar i och för sig tung packning, ca 28-29 kg, men även med 20 kg så får man räkna med att om om har en halvbra dag så kan det bli lite slitigt. Ibanez stank förresten eländigt illa, stället funkade som allmän toalett, det var sannerligen inte trevligt. Om man fortsätter på stigen till höger om stenen en liten bit, precis ovanför finns möjlighet att tälta och där är betydligt renare.

To be continued.

Gå till del 2

Till min hemsida
Till min facebooksida där jag skiver om äventyrslivet back stage.
(Båda öppnas i nytt fönster)

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2011-04-29 15:54   Jonn Lantz
Tänkte på inledningen - varför beskriva Acon som ett "promenadberg"? Det är inte så enkelt som det verkar. Klätterkrux (dvs inte för svåra...) gör inte berg så mycket svårare totalt sett. Acons krux ligger i vind och väderutsatthet, där det står sig rätt bra. Berget har ett oförtjänt dåligt/trivialiserande rykte. En osupportad tur till denna topp är inte trivial. En tur utanför normallederna avancerad.
 
Svar 2011-04-29 17:28   Anneli Wester
Hej John! Med promenadberg menar jag att det är promenad och inte klättring. Sedan kan det naturligtvis vara svårt att promenera om det t.ex. är extremt blåsigt eller om man mår dåligt av höjden.
 
2011-04-29 18:37   Bulingen
Som vanligt är det intressant läsning som bjuds! Kan också konstatera att Aconcagua är en helt annan värld att vistas i, jämfört med de fjällvandringar jag gör här hemma.
Ser fram emot nästa del av berättelsen.
 
2011-06-06 08:58   Magnus H
Kul lasning. Kan inte forsta. Missat flyg. VISA-kort pa detour. Biten av livsfarligt djur. Vatska i lungan. Mina resor ar mycket trakigare. Helt ratt att tokvagra barhjalp pa busstationen nar de forsokte blasa Dig. Exakt min melodi.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Tips!