Anneli och Aconcagua 2009, del 2

I december 2009 åkte jag till Aconcagua i Argentina, världens högsta berg utanför Himalaya med sina 6 962 m. Ett högt men lättvandrat promenadberg men en säsong full av värsta blåsten i traktens mannaminne gav en rejäl utmaning. Del 2.

Av: Anneli Wester

Jag lämnade Utsidan för ett tag sen och med mig försvann det jag hade lagt upp. Jag har fått en hel del förfrågningar om det äldre materialet så visst, vi börjar med en repris på turen till Aconcagua 2009.  Det här var då. Sedan dess har jag lärt mig mycket och utvecklats mentalt ett par snäpp. Tyvärr förlorade jag senare min kamera och de flesta bilderna så vi får hålla tillgodo.

 

Baslägerfix I

Nästa dag knatade jag vidare upp till baslägret, 4300 m. Det var fortfarande lättvandrat. Mot slutet finns en kort men brant sluttning man ska uppför. Det är ingen fara med den, bara att ta det lugnt, men för egen del trodde jag att baslägret skulle ligga där uppe på en platå, en bit bort bara. Men nej, det är en bit kvar när man kommer upp för slänten, det är några upp och ner och runt lite små kullar, så jag drabbades av den där effekten som slår till när man har ställt in sig på att där är det, och så kommer man dit så är det inte där. Jag smätte upp för slänten utan problem men sen, min skapare vad tungt det blev sista biten!

Väl framme skickade parkvakterna iväg mig för att först upprätta läger, vila och äta lite, och sen komma tillbaka och registrera mig. Samma som i Confluencia. De där parkvakterna är förresten himla trevliga och kunniga och de hjälper gärna till. I Confluencia checkar man in när man kommer dit och checkar ut när man går. När man kommer till baslägret checkar man också in och sen checkar man ut från baslägret först när man lämnar baslägret för att lämna berget. Man checkar alltså inte ut när man går upp på berget. Man checkar varken in eller ut hos parkvakterna uppe i Nido.

Det finns även gratis läkarservice både i Confluencia och i baslägret och man kan gå dit och kolla sig utan att vara sjuk, om man bara vill veta vad man har för värden. Jag gick och kollade min vätska i lungan även i baslägret, det var ytterst lite men eftersom det orsakade hosta så ville jag veta vad de tyckte om det. Kors, de visste redan att jag hade vätska i lungan, de hade fått rapport från Confluencia! De tyckte att det var så lite att det inte var något att bekymra sig om eftersom jag mådde så bra i övrigt.

Jag visste först inte att jag hade ett företag som jag hörde till utan trodde att jag bara hade köpt mulservice. Men efter lite hjälp och förklarande från andra så fick jag lärt mig hur det funkar, att man köpte ett paket med både mulåsna och service på plats, och hittade dessutom mitt företag där också min packning fanns. Varje företag hade lite egna tältplatser på deras "territorium" och sen fanns det lite tältplatser här och var därutöver. Så det är inte dumt att kolla så man inte bygger basläger på någon annans område, då finns stor risk att man får flytta. Man kan förvara sina pinaler hos sitt företag när man är på berget. Eftersom alla trunkar lastades in i ett tält huller som buller, och alla trunkägare gick in och ut huller som buller, så kändes det lite bättre att jag hade hänglås till grejerna.

Jag slog upp mitt läger och inledde projekt baslägervila. Jag var trött fysiskt men framför allt mentalt. Jag hade haft ett uppdrag innan resan som hade varit tungt och när det var klart återgick jag till mina forskarstudier men beslutade strax att jag istället skulle skriva en bok och la forskningen på hyllan. Det var flera mentala lappkast på rad så jag var alldeles vimmelkantig, och det skulle dessutom visa sig att jag efter det senaste lappkastet kunde få plats med en resa till Aconcagua som således hade beslutats med väldigt kort varsel. Men nu kunde jag slappna av, jag var på plats, all min packning var här, pust, pust. Det var väldigt skönt att bara få vara ett par dagar. 

Matsedel

Jag läste för ett tag sedan en artikel i Göteborgs Posten om en kille som kutade Marathon des Sables, en sexdagars maraton i Saharaöknen, och som hade levt på mat som innehåller extremt mycket näringsämnen, - och som inte hade gått ner något i vikt. Jag blev väldigt nyfiken och läste på och blev ännu mer nyfiken. Det där måste jag ju testa!

Vad det handlar om kan sammanfattas med frågan - varför äta russin när man kan äta torkade blåbär som innehåller så mycket mer näringsämnen?! Det är inte konstiga kosttillskott och sånt, utan helt vanlig mat men med egenskapen att den är fullspäckad med näringsämnen och andra nyttigheter. Nu var mycket av den här s.k. superfooden ny för mig så jag mixade med vanlig mat. Framför allt spagettin tyckte jag mig inte kunna vara utan.

Så jag tog t.ex. vanlig blåbärssoppa och hällde sen i torkade blåbär, frystorkade malda blåbär och acaibär, chiafrön och sen lika mycket vatten till. Morgongröten blev ibland ljus quinoa med gojibär och kokos, pastan blev ibland utbytt till röd quinoa. I "musligubbens musli" hällde jag i extra sesamkross, tranbär, mullbär, blåbär, gojibär, hampafrön, pumpafrön och solroskärnor. Jag drack en blandning av korngräs, brännässla och algen spirulina men det smakade så illa så jag gav upp. Jag hade i rå kakao i vanlig chokladdryck. Bland mycket annat.

Det gick vansinnigt bra!!! Som många andra får jag ofta matnojor uppe i bergen, kanske för att kroppen bryts ner på hög höjd och således skriker efter diverse näringsämnen. Men nu stoppade jag i mig så mycket näring jag bara förmådde och det enda jag blev sugen på under hela tiden var lite rödvin, så nästa gång åker det med några små 2 dl tetrapack rödvin till baslägret. Jag mådde oförskämt bra och kanske det här var en del av svaret på orsaken till det.

Den här önskemenyn gjorde att jag var tvungen att släpa med det mesta av maten hemmifrån och det är också förklaringen till varför min packning var så tung. Jag stötte inte på några som helst problem att få med mig maten genom kontrollerna på flygplasen i Buenos Aires, men som jag uppfattade det var det ibland lite jobbiga frågor om mat på flygplatsen i Mendoza men inget allvarligt. De som däremot flög in till Santiago i Chile och sen korsade gränsen kunde få det besvärligt, ryktades det i alla fall.

Vad gäller vatten så finns det vatten i baslägret. På högre höjd var det främst snösmäldning som gällde. På snön låg ofta ett lager sand så det var inte dumt att ha ett litet filter för att få bort sanden. Jag själv använde ett vanligt flergångs kaffefilter. I Nido fanns små plasksjöar som ibland smälte frampå dagen och där man kunde hämta vatten. Första svängen upp var det dock så kallt så de förblev frusna dygnet runt.

Varför så ensam?

Jag får ofta frågan varför jag går ensam. Det här är inte ett uttömmande resonemang om mina uppfattningar om att gå själv men det visar lite hur jag funderar. Utöver att jag ibland vill göra en solotur just för att göra en solotur så finns det flera orsaker.

Är man flera så kan man hjälpa varandra om det händer något, det är väl den vanligaste tanken kring att gå ensam. Det i sig betyder ju inte att man inte kan ta emot hjälp, eller hjälpa andra, bara för att man är så att säga ensam i sin grupp. Det finns mycket människor på berget, framför allt lite längre fram på säsongen.  

Jag har, hittills i alla fall, uppfattat det som att den där fina kompisandan inte alltid är så fin när man blir trött och sliten och lite gnällig för att Ballerinakexpaketet har försvunnit. Det är lite av en falsk trygghet. Jag har flera gånger sätt vänner dumpa sina vänner i sin strävan mot toppen. Även sjuka vänner. Vänner blir dessutom sura på sina vänner för att de blir sjuka, sjuklingen betrakas som en slags svikare. Vänner fortsätter uppåt med sina sjuka vänner, kanske t.o.m. peppar dem att fortsätta, när de egentligen borde hjälpa dem att fatta det rätta beslutet att gå ner. Det finns många varianter på det temat. Det blir ofta pannkaka.


Den sista killen blev senare dumpad av gänget när han var alltför höjdsjuk för att orka fortsätta.

Går man på en kommersiell tur tillkommer att man har ett schema att följa. Ett schema som ofta dessutom är alltför tjat för att man ska kunna acklimatiseras väl. Det gör att deltagarna blir sjuka. Upp till en viss höjd skickar man ofta ner den sjuka, men därefter måste hela gruppen vända om någon blir sjuk. Då är det nog inte så kul att känna efter hur man egentligen mår, än mindre kul att tala om det, att man kanske behöver en vilodag, utan man pressar sig i det tysta. I sådana grupper har jag stött på förfärligt sjuka människor genom åren. I mina öron låter det helt livsfarligt och inget jag vill vara del av.

Jag försöker att helt undvika att bli dålig av höjden över huvud taget, vilket tar mycket tid i anspråk. Det är få andra som är beredda att lägga den tiden och således också svårt att hitta en polare som vill hänga med under de förutsättningarna. Jag har dessutom lite annorlunda mål med min tur än de flesta, vilket jag återkommer till, så det gör det ännu svårare att hitta polare att gå med. Visst, jag kan jämka mina mål till viss del, men jag jämkar inte på säkerheten.

Det betyder inte att jag är ensam. Det finns som sagt gott om människor och jag får många fina vänner, ofta en väldigt fin vänskap. Jag litar mer till den frivilliga hjälp som erbjuds under sådan vänskap, som är mer vilsam och ärlig eftersom den vänskapen inte har samma sociala tvångströja som en bestämd vänskap har. Kanske det också är så att jag har lättare att få många vänner på berget just för att jag är ensam än om jag hade varit i en grupp.

Det här med att man ska vara helt oberoende av hjälp tycker jag mer är en vision, eller ibland kanske en illusion, snarare än en realistisk verklighet. Jag planerar för att klara mig själv men likväl som att jag ringer efter ambulansen hemma i stan om jag skulle få en hjärtinfarkt så kommer jag att göra det på berget också om jag nu skulle få en hjärtinfarkt där. Jag har en nödsändare, en s.k. PLB, Personal Locater Becon, så jag kan kalla på hjälp. Den fungerar som nödhjälpsrop när jag faktiskt är helt ensam, vilket händer ibland.

Ibland resoneras det om att man utsätter andra för fara för att de ska komma och rädda en. Ja, det är ju korrekt. Det gör jag också om jag ringer brandkåren för att jag glömt adventsljuset och huset står i lågor, och jag vill att de ska komma och rädda mig. Jag skulle ringa brandkåren ändå, även om jag utsätter dem för en fara, och så litar jag på att de är så professionella att de kan dra gränsen för när det anser att det är tillräckligt säkert att försöka rädda mig utan att utsätta sig själva för alltför stor fara. Det förtroendet har jag för räddningstjänsten här också. Skulle jag istället förvänta mig att mina vänner ska stå för all hjälp så tycker jag nog att det är att kräva mer än vad som kan anses lämpligt.

Precis som jag kan göra mitt bästa för att undvika att brankåren behöver rycka ut hemma, genom att ha brandvarnare, eldsäkra ljusstakar, inte ställa ljusen i drag, kolla en extra gång innan jag går ut, osv., så kan jag göra mitt bästa för att undvika att någon behöva rädda mig i bergen. Här tycker jag att det sannerligen finns mycket att resonera kring vad gäller turer på hög höjd, utöver att gå ensam, framför allt vad man har för acklimatiseringsplan.

 

To be continued!

Gå till del 3

Till min hemsida
Till min facebooksida där jag skiver om äventyrslivet back stage.
(Båda öppnas i nytt fönster)

I samarbete med

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2011-05-17 08:58   Öhrnell
Intressant att läsa dina funderingar kring varför du går ensam. Jag resonerar på liknande sätt, men i helt andra sammanhang, och känner igen stigmatat i att tvingas försvara den självvalda ensamheten i något som andra anser vara en aktivitet som per definition kräver medhavt sällskap.
 
2011-05-20 21:03   fransk prusik
Det här med superfoods lät ju väldigt intressant!
Har du kanske några goda recept att dela med dig av Anneli?
 
Svar 2011-05-20 22:21   Anneli Wester
Jag har några här:
http://www.anneliwester.se/gallerier.html
 
2011-06-29 13:20   Rune Ahlström
Tack ska du ha för ditt kloka resonemang om gruppbeteende kontra solovandringar. Om man som du väljer att vandra ensam på grund av att du vill uppleva berget och naturen i din egen takt, och att du samtidigt faktiskt prioriterar säkerheten och acklimatiseringen medan du gör det, så tycker jag definitivt att du gör ett klokt val. Jag har själv funderat mycket över dom här frågorna efter min egen Aconcaguatur (som för övrigt finns här på Utsidan). Och jag tycker du sätter fingret precis på de faktorer och frågeställningar man bör diskutera igenom noggrant med sina reskamrater innan man åker iväg på en sådan här ansträngande tur. För även om berget man åker till - som Aconcagua tex - inte i sig är speciellt utmanande tekniskt sett, så kan det utsätta de starkaste vänskapsband för hårda - och inte alltid så trevliga - prövningar. Tyvärr är ju den rådande trenden nu för tiden att den fysiska prestationen i naturen ofta ska överglänsa naturupplevelsen. Men om man lyckas förena naturupplevelse med en prestation, och gör det tillsammans med en god vän, så stärker det förstås vänskapsbanden.
Och just dina funderingar kring det här beskriver du på ett bra sätt Anneli. Tack för det.
 

Läs mer

Efter långa diskussioner kring ämnet avgifter och allemansrätt kommer här en sammanfattning av tråden och även en omröstning. Vad tycker du i frågan?

Att bygga broar

Common Values United jobbar för att öppna upp den svenska naturen för "barn från tredje kulturen". 7 kommentarer
Tävla om ett exemplar av ”Barnens fjällbok – En handbok för unga fjällvandrare”.
Glaciärvandring, klättring och balansgång längs en smal kam. Att ta sig till Sveriges två högsta toppar är inget för den höjdrädda. 4 kommentarer
Föreningen Hej främling och STF arrangerade förra helgen en fjällvandring för att ge fler möjlighet att må bra och hitta nya vänner.