Artiklar > Abisko och Torneträsk 2007

Abisko och Torneträsk 2007

Av: kvasse

Rastplatsen var stor och fin, Sjaunjaälven forsade fram med stor kraft. Vattnet ser verkligen lågt ut sa jag, vi kan ju inte paddla när älven forsar fram på det här viset. Vi hade ju räknat med att få bära kajakerna lite emellan forsande vatten, jag går upp till första kröken och tittar sa jag, du kan väl gå utmed andra stranden och titta var vi kan lägga i kajakerna sa jag till Michael. När jag kommit till första kröken och tittat bakom den såg jag att forsarna fortsatte, jag gick tillbaka till bilen och väntade på Michael.

Efter 40 min kom Michael tillbaka, jag gick en bit uppströms och det såg inte så bra ut, vad vi skulle behöva göra är att ta en längre tur och se hur långt det är till vattnet blir lugnt. Jag snörde på mig kängorna och satte på mig jackan, ett stilla regn började falla och det midjehöga videt vätte våra byxor, i dryga två km gick vi och forsarna bara avlöste varann. Vi började se det omöjliga i detta projekt, att bära två kajaker på 5,5 m genom en tät fjällbjörkskog skulle inte bli det lättaste, plus då dom vändor det skulle ta att bära all lös packning vi hade i små vattentäta säckar. Vi visste inte heller hur långt vi skulle behöva gå då älven var ca: 8 km innan småsjöarna började. Vi hade ett rådslag på en gräsklädd udde i det hällande regnet. Jag är rädd vi måste lägga ned det här projektet sa jag, det skulle kosta mer kraft än vad det är värt. Michael höll motvilligt med. Kanske skulle vi åka till Kaitum och titta hur det ser ut där. På vägen tillbaka trampade jag på en gren som gjorde att underbenet vred sig medan lår och knä fortsatte i den riktning den var på väg, ett litet klick i knäskålen och en varm känsla spred sig där. Det kändes som nerver kommit i kläm och ju mer jag gick desto ondare fick jag. 

Blöta och trötta kom vi till bilen, rutorna immade igen och vi fick sätta på fläkten på fullt. När vi åkte där i dom oändliga myrmarkerna fick jag plötsligt syn på något i ögonvrån, tre stora orange fläckar på myren, jag nitade bilen och vände, precis som jag trott, rostull, 200 kvadrat av en ull jag länge sökt. Vi fotade och beundrade den vackra växten.

 

På väg mot Kaitum kom jag på att vi kanske skulle åka till Torneträsk och Abisko istället, där finns ju fina paddelvatten och floran är ju enastående sa jag, Michael nappade direkt.

Vid Kakixälven fann vi sent på natten en tältplats, plant och utan sten, vilken tur tänkte jag, dessvärre hade Tornedalens myggförening sitt årsmöte just på den platsen, för att inte dra in för mycket mygg i lungorna åt vi snabbt maten och gick och lade oss.

Det var svalt och ganska behagligt där jag låg i säcken, jag hade ingen större lust att klä mig och gå ut då surret av tusentals mygg ljöd i morgontimmen. Jag ropade till Michael i andra tältet och i en gemensam attack stormade vi ut, vi tog dom med överraskning och hann packa nästan allt innan dom kastade sig över oss. Frukosten spisades på en rastplats med bord och stolar, en sötaktig gröt på havregryn, russin och nötter blev det samt en ångande het kopp med espresso.

I Kiruna köpte vi fjällkartor över Abisko och Torneträsk, jag besökte även apoteket för att köpa något smärtstillande för mitt knä med apoteket var stänkt pga. sjukdom. Vi körde till Abisko turiststation som ligger ett par km utanför själva byn, där fann vi att på fredagar anordnades botaniska vandringar på högfjället, hmm det lät intressant tyckte vi. Ett litet mörkt moln på himmelen är dock mitt knä då jag bara efter ett hundratal meter får svår värk och gången blir halt.

Vi åkte tillbaka mot Kiruna ca: 4 mil där vi stannade och packade kajakerna. Vi la ut från stranden och till en början kändes det vingligt men blev bättre efter hand. Vi hade tänkt oss ut till en ö med namnet Vuoresuolu. När vi paddlat till platsen för kortaste passagen vände vi kajakerna mot ön. Med raska paddeltag tog vi oss över vattnet. När vi kommit en bra bit ut märkte vi att vågorna bara blev större och större. Som det blåbär jag är vad gäller paddling började jag ängslas, nu var vågorna så höga att gäss gick. Vinden kom snett bakifrån och min lilla farkost kastades hit och dit mellan vågorna, stundom sköljde en våg över kajaken och vätte mig. Allt jag önskade nu var att komma till öns baksida där lä fanns. Med stel nacke och värkande armar kom vi till sist bakom ön utan att någon av oss kapsejsat. Vi drog upp kajakerna på land och fann en riktigt bra tältplats där vi slog oss ned. Kocken (jag) serverade en god torskgryta som jag uppskattade. En tvagning av hela kroppen i det isande vattnet fick mig att piggna till. Sena kvällen tillbringades i tälten då mörka moln drog över bergen.

Vinden fläktar lite när jag stiger ur tältet, morgonen är ljum och mulen. Vi äter musli och smörgås till glada myggors surr. En stund senare sjösätter vi kajakerna och paddlar mot några berg i närheten som vi tänkt titta närmare på, färden över gick bra trots några småvågor. På berget fanns bara ris och snår så jag tröttnade snart och mitt knä som på morgonen känts bra hade börjat värka igen. Jag gick ned för berget till klagolåten av en upprörd fjällvråk. Vinden hade nu mojnat och endast krusningar drog på ytan. Jag tog en dryg timmes paddling runt vår ö innan jag drog upp kajaken, Michael kom fem minuter senare då han också varit ute på vift efter att han tröttnat på berget. Vi åt middag och la oss i tälten att slappa några timmar, så jag lyssnade på en ljudbok av Ken Follett.

När jag vid sexsnåret klev ur tältet var Torneträsk spegelblank, inte en enda kåre gick. Jag föreslog att vi skulle ta en tur runt ön i det vackra vädret. I det kristallklara vattnet såg man botten på tio meters djup. Att glida fram där kändes som att flyga, upplevelsen var total. Vid tälten åt vi nudlar och tog en tidig kväll med lite läsning.

Under natten hörde jag regnet piska mot tältduken några gånger, Små korta och intensiva skurar. Idag skulle vi ha gått på en guidad botanisk vandring i Abisko men vi vaknade först halv tio och det skulle säkert ha tagit tre timmar att ta sig dit, så vi fick inställa. Den kraftiga vinden gjorde också att vi inte kunde paddla till fastlandet. Jag tyckte vi borde träna lite paddling i hög sjö. Att komma i kajaken var inte det lättaste då den kastade hit och dit, till slut kom vi dock ut på djupt vatten i en någorlunda skyddad vik. Vågorna rullade höga men gick att mästra. Nu kände vi oss mogna att runda udden till dom stora vågorna som hade gäss. Till att börja med smög vi oss bara ut i små korta svängar men efter ett tag när modet steg i takt med adrenalinet kastade vi oss ut i det rytande vågsvallet. Vattnet sköljde över kajakerna och när någon av oss hamnade i en vågdal försvann man nästan för att strax sitta ridande på en vågkam med skummet yrande kring båten. Vi skrattade och skrek av förtjusning båda två. Efter ett tag började man känna sig som ett med kajaken, osäkerheten försvann och jag kände mig oövervinnerlig. Jag åkte utmed en extra hög vågkam och hade dalar på bägge sidor när en kastvind högg tag under botten då jag samtidigt lutade lite, den kraftiga vinden fick kajaken att välta utan förvarning. Innan jag visste ordet av låg jag uppochned i det iskalla vattnet. Det var bara att ta kajaken och gå iland. Det kalla vattnet sköljde bort mitt högmod och fick mig att tappa lusten för högsjö paddling. Resten av dagen strosade vi runt på ön där vi fotade fågel och annat kul.

Tältet kändes som en bastu, eldad av en finne som vill sätta en svensk på plats. Pustande och flämtande öppnade jag yttertältet, en något svalare bris letade sig in. Varken mygg eller knott hade vaknat så jag åt min frukost med öppet tält. Torneträsk låg spegelblank och vita moln reflekterades i ytan. Vi var nu så pass less på ön att vi kommit fram till att vi skulle byta läger. Vi packade våra saker i kajakerna och paddlade ut. Återigen infann sig känslan av att sväva i det kristallklara vattnet. Vi paddlade hela förmiddagen utan att finna någon lämplig plats för ett nytt läger. Större delen av eftermiddagen gick också till att söka en ny plats, Först i tidig kvällning fann vi en riktigt usel plats, nu var vi så trötta att vad som helst dög.

Jag gick ned till sjön för att två min arma lekamen, just som jag klätt av mig och skulle gå ut på en sten i vattnet slant min fot på den såphala stenen, och som i en tecknad film flög jag upp och låg raklång i luften länge nog för att hinna tänka att det här kommer att göra ont. Med ett plask landade jag bland stenarna och slog mig halvt fördärvad. Vid tältet tog nästan hela plåsterförrådet slut när jag ojande och stönande ägnade den närmaste timmen åt praktiska sjukvårdsövningar. Resten av kvällen klev jag inte ur tältet utan tillbringade den i självömkan.

Äntligen kunde vi lämna den usla tältplatsen vi fann igår. Nu på morgonen var knotten riktigt på hugget så att säga, eller kanske var det jag som såg extra kärvänlig ut. Vi la kajakerna på taket och åkte E10 mot Narvik för att finna en plats man kunde stanna en längre tid utan att tröttna. Strax innan Riksgränsen fann vi vad vi sökte i en sjö som var 4,5 km lång och 3 km bred, Vassijauri som den heter, föll mig genast i smaken med alla dess öar, som måste vara ett hundratal, alla med fina tältplatser. Jag blev lite förvånad att vi var dom enda paddlarna på sjön då den är så vacker.

Det var svårt att välja en ö då utbudet var så stort. Vi bestämde oss slutligen för en som var så långt från E10an som möjligt. Här fick vi bekanta oss med två irritationsmoment till, flugan och bromsen. Då jag bara sett en av de fem stora på resan, älgen, kan jag stolt skryta med att jag sett alla de fyra små, myggan, knottet, flugan och bromsen. Vid tälten åt vi nudellunch, inget för en läckergom som mig. Michaels nudlar var så starka att ögonen tårades, inhalerade man med nudlar i munnen gjorde ångorna att man började hosta, så var hans smaklökar satta ur funktion för några dagar framöver.

Vid två på eftermiddagen paddlade Michael iväg för att skåda fågel och botanisera, själv paddlade jag runt i sjö och bekantade mig med den. Vädret var varmt och solen sken, jag satt utan kapell i byxor och t-skjorta med keps och solglasögon, sjön var spegelblank och jag gled ljudlöst fram, några krusningar på ytan och ett par droppar från skyn fick mig att titta upp. Ett mörkt och hotfullt moln hade satt ögonen i mig. Två minuter senare fick jag uppleva den intensivaste regnskuren i mitt liv. På ett par sekunder var jag lika blöt som om jag vält med kajaken. Miljarder kaskader när regndropparna träffade ytan gjorde att vattnet ändrade färg till något som påminner om snöblask, man såg inte längre än ett tiotal meter framför sig. Lika fort som det börjat slutade det. Solen sken och regnbågar fanns lite här och var. Det mörka molnet såg ner på mig och skrattade gott sedan drog det vidare för att halvt dränka någon annan. Med vattnet droppande från nästippen drog jag upp kajaken på land vid tältet. Jag klädde av mig och försökte torka mig, av någon outgrundlig anledning blir allt så svårt när man är våt, kläder fastnar, man släpar in skräp i tältet, man har ingenstans att göra av det våta och tålamodet tryter. När jag äntligen klätt mig torrt och varmt kom humöret tillbaka och efter middagen mådde jag åter till fullo god. Michael kom tillbaka efter någon timme och vi drack kaffe och pratade. Sedan gick var och en in till sitt för kvällen.

Jag vaknade i sovsäckens mjuka värme efter en natts skön och trygg sömn, klockan var redan elva så jag hade sovit i tolv timmar men ville ändå inte kliva upp. Jag kände att det var kallt ute och ett regn hängde i luften. Trots min ovilja klädde jag mig och åt frukost. Vinden var hård utanför tältet och gäss gick på sjön. Jag sa till Michael att jag skulle åka bort till ett ställe med flytjordsterasser för att botanisera, Michael sa att han strax skulle följa. Jag klev ned i vattnet för att sätta mig i kajaken, det kändes kallt och motbjudande. Ute på sjön blev kampen hård att hålla sig på rätt köl, så tid fanns inte att tänka på kyla. När jag kom fram var jag varm och i god form trots dom bistra vindarna. Michael dök snart guppande upp på vågorna och tillsammans gick vi runt och botaniserade, något lite av vad vi såg var, spindelblomster, dvärgfingerört, grönyxne, lappljung och mossljung. En lång vandring upp på ett av bergens toppar knäckte nästan mitt skadade knä, uppåt gick det bra men när vi sedan skulle tillbaka ned till kajakerna kunde jag knappt gå av smärta. Vi paddlade tillbaka i tidig kvällning och tillbringade resten av den regniga kvällen i tälten.

Morgonen började rå och kall, molnen hängde tunga på bergens toppar. Idag hade vi tänkt oss till Abisko och botanisera men när topparna var insvepta i moln kändes det meningslöst. För att vara på den säkra sidan ringde jag ett nummer fjällsäkerhetsrådet och SMHI hade tillsammans för fjällväder, den mekaniska rösten bad mig säga platsen jag ville veta vädret på, Abisko sade jag, Abisko svarade rösten, ja svarade jag, rösten sa, förmiddag molnigt och regn, eftermiddag molnigt och regn, och till kvällen blir det molnigt och regn. Jaha sa vi. Då går vi ut och vandrar i omgivningarna istället, ingen ide att åka till Abisko om det skall regna hela dagen. Vi tog kajakerna och paddlade mot land, och sedan gick vi runt och tittade på allehanda ting. Jag fotade två nya fjärilar, svavelgul höfjäril och myrpärlemorfjäril. Jag såg även violett blåvinge och hedblåvinge. Dessvärre har vi inte sett någon av de nordliga fjärilarna ännu, kanske kommer dom sedan.

När mitt sargade knä började streta skildes våra vägar, Michael fortsatte sin vandring medan jag gick till kajakerna. En blåhake tjattrade när jag korsade en bäck, och på en kulle stod en rödbena och varnade när jag kom. Jag satte mig i min ostadiga farkost och knuffade ut. Solen stekte och hade så gjort sedan vi började vandra, resten av dagen var strålande solsken med en mild bris. Jag paddlade runt sjön och bort till Riksgränsen med dess jättelika hotell på fjällsluttningen.

På kvällen kom jag åter till tältet där jag åt min middag, Michael kom åter någon timma efter mig. Han hade hittat taggbräken på ett ställe, en mycket vacker ormbunke. Vi satt och pratade på en häll till sena kväll och sedan kröp vi i säckarna in.

När jag i arla morgonstund vaknade, 09:30, var vinden hård. Jag hade ingen lust att ge mig ut med kajaken men måste, brödet var slut och tillika snasket. Vi hade även tänkt oss upp på Njulla i Abisko och botanisera i flera dagar men stött på olika hinder. Idag skulle då allt detta ske. Vågorna var högre än jag föredrog då dom slog över båten, då jag inte hade kapellet på vätte jag mig. Och som extra krydda blev sjön krabb på mitten vilket gjorde att balansen blev svår att hålla, dock klarade jag och Michael oss över utan något större drama. Med bilen åkte vi mot Abisko men stannade på vägen vid Björkliden för att söka efter polarbläran, vilken vi inte fann. Vid Abisko naturum stannade jag och sprang in och lånade porslinstolen som omväxling från dom hetsiga knädarrarna där mygg och knott är till ständigt förtret. Alla som fått ett bett i påsen vet hur hysteriskt det kan klia. Vi tog linbanan upp på Njulla och vandrade runt i dimma och regn, kantljung, fjällblära och andra små vackra växter fick vi se. I toppstugan tog vi en ångande kopp nykokt kaffe innan vi åkte ned. Mellan parkeringen och linbanan fann vi en naturstig som vi vandrade på någon timme, där fick vi se isvedeln gul och grann.

När vi bilat tillbaka till Vassijauri gick vågorna högre än nyttigt var. Jag kände att bara komma i kajaken skulle bli en utmaning. Av någon anledning gick det lätt att ta sig i. Vi paddlade båda som om vi hade hin håle flåsande i nacken. Skummet yrde varje gång jag skar en våg. Jag kände mig som en gammal sjöbuss som stod vid rodret och våg efter våg sköljer över skutan och skägget smakar salt. Även denna gång gick det bra trots en vind stark nog att knäcka en fullvuxen tall. Även tälten stod kvar på vår karga holme. Blöta och frusna gick vi in i tälten och åt vår middag. Resten av kvällen lyssnade jag på en ljudbok.

Nordliga vindar och sol mötte mig denna underbara morgon. Vattnet kändes trögflytande när jag vaskade överkroppen, sådär som det gör strax innan det fryser. Jag hade med mig ägg i pulverform som jag redde till en omelett, mycket gott till frukost. Den tunga biten kom sedan när jag skulle diska kastrullen, att något kan fästa så fruktansvärt i aluminium är en gåta. Tjugo minuter jobbade jag ihärdigt med sand och såpa innan kastrullen hade sin bleka lyster tillbaka. Michael hoppade vigt i sin kajak och paddlade västerut för att göra något, själv paddlade jag österut för att finna någon vacker fjäril jag aldrig har sett. Jag vandrade tappert över myrar, mossar, berg och fjällbjörkskogar och allt jag såg var två myrpärlemorfjärilar. Trots den kyliga dagen blev jag svettig av vandringen. Jag stannade i en fjällbjörkskog för att vila mitt knä och hämta andan, jag satt där i skogen och såg för första gången hur vacker en fjällbjörkskog är med sina sneda och knotiga träd. Det normala förfarandet i denna typ av skog är ett energiskt fäktande med armarna då man försöker dräpa mygg och knott, men pga. det kalla vädret låg dom små blodsugarna och tryckte så jag kunde få beundra skogen. På vät tillbaka till kajaken träffade jag Michael, inte heller han hade sett något av värde. Vi paddlade till tälten där han åt ett paket nudlar och jag en banan jag köpt igår.

Efter en tid i tältet tyckte jag det var dags att ta en helkroppare, då det var fyra dagar sedan jag tvättat hela kroppen började jag känna mig något äcklig. Jag plockade fram nya kläder och gick till en skyddad vik, armar och ansiktet gick bra, sedan kupade jag händerna, fyllde dom med vatten och hällde det över bröstet, under de fem tio sekunder det tar vattnet att rinna av bröst och mage stannade alla vitala organ och slutade fungera, hjärnan sattes i svårt chocktillstånd innan den funnit ut vad som just hände. Efter det gick tvagningen relativt bra, och efteråt kände jag mig som en ny människa.

Vi åt våra middagar i tälten då vinden hindrade oss från att äta ute på klipphällen. Som vanligt kopplade jag av med en ljudbok innan jag somnade.

Natten var kall, varje gång jag vände mig vaknade jag av att säcken var iskall. När klockan vi ställt på ringning gav ljud och jag klev ut väntade jag mig att se ett tunt lager snö på marken, så var det lyckligtvis inte. Jag vaskade mig i sjön och åt en hastig frukost. Idag skulle vi gå på en guidad blomstervandring på Njulla, något som jag sett fram emot hela veckan. Vi satte oss i kajakerna och paddlade den dryga kilometern till bilen, som vanligt var vinden hård och kom från sidan, några gånger när någon extera hög våg kom var jag nära att kantra, det enda som räddade mig var skicklighet och rutin. På andra stranden gled jag sakta mot land i en skyddad vik, jag tog tag i en sten och började häva mig ur kajaken när jag tappade balansen och kajaken välte, först kom jag inte ur den, men när jag kände att alla plaggen blivit riktigt blöta gled jag ur och simmade iland. Jag stod på stranden och drog en visa för sjön, jag har haft det på känn att sjön är ute efter mig. Som tur var hade jag ett torrt ombyte i bilen, Michael tömde kajaken på vatten medans jag skyndade till bilen för att byta om.

I ilfart skyndade vi till Abisko för högfjällsvandringen. Michael och jag var dom enda deltagarna idag vilket jag tyckte var bra då vandringen blev mer familjär och inte så mycket en föreläsning som det gärna blir i en stor grupp. Guiden hette Josefin om jag minns rätt, hon var både glad och kunnig och hade ett charmerande sätt. Hon visade oss runt på dryasheder och flytjordsterasser där hon berättade om dom olika växterna, varför dom heter som dom gör och vad dom används till, hon var även kunnig i regionens kulturhistoria som hon villigt förmedlade. I fyra timmar vandrade vi runt på berget med vår guide och det kostade oss bara 200 kr p/p och i det ingick priset för linbanan som normalt kostar 165 kr, det kallar jag billigt. Hon gav oss även tips på platser att besöka nedanför berget där rara växter fanns, polarblära, mångfingerört, lapsk alpros och jordranunkel kunde vi se när vi tagit linbanan ner.

När dagen led mot sitt slut åkte vi tillbaka till sjön som mötte mig med gäss på vågen. Vinglig blev färden över då min lilla farkost for hit och dit i den krabba sjön. Jag har aldrig varit på en sjö som varit så krabb som denna, jag svär att ibland kom vågorna från fyra håll mot min kajak. Tilltufsad men vid liv kom jag till tältet något hundratal meter efter Michael, jag tror att hans paddel är bättre än min, den verkar skära bättre genom vattnet, min känns som jag skruvat fast två kastrullock på en pinne. Jag drog upp kajaken på land och kröp frusen in i tältet. Idag lagade kocken stenbitsgryta med dillmarinerade räkor, och att dricka till det, kristallklart och väl kylt vatten som jag just paddlat över. Då vinden hade orkanstyrka, åtminstånde lät det så inne i tältet, stannade vi under tygtak resten av kvällen.

Idag måste vi lämna vår ö och åka söderut, vår mat är slut och endast dagar återstår av vår resa. Inatt använde jag mössa på huvudet vilket gjorde att resten av kroppen kunde hålla värmen trots den kalla natten. Vinden är och har varit kraftig hela natten. På morgonen när jag klev upp bar varje våg en kam av skum, inte riktigt den rofyllda paddlingen till bilen jag tänkt mig. Vi packade kajakerna och la i dom på läsidan av ön, att åka rakt över sjön var uteslutet då risken för kantring var stor, vi åkte utmed stranden där vågorna blev större ju grundare det blev, jag tyckte inte om att paddla i detta väder då risken att något kunde händ var stor, vi klarade oss helskinnade över till andra sida, hur har jag ingen aning om, både Michael och jag var nära att kantra några gånger men lyckades styra upp det. Vi packade bilen och spände kajakerna på taket sen bar det av hemåt med några stopp på vägen för att titta på intressanta saker.

2007-07-26

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2007-10-23 19:17   OBD
Betygsätt gärna: 4
Fantastiskt trevlig läsning och fina bilder!
/ Bertil
 
2007-10-24 17:46   Håkan Friberg
Trevlig läsning och många fina bilder. Rostull? Aldrig hört talas om tidigare.
 
2007-10-27 22:53   Skridskolasse
Betygsätt gärna: 4
Svåra paddlingar och strapatser trots skadat knä ! Kul att läsa ! Goda kunnskaper om flora och fjärilar !
Lars Högberg
 
2011-05-22 09:47   maximiriam
Betygsätt gärna: 4
Inspirerande läsning!
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in