48 timmar på Store Skagastølstind

Vi lägger en säkring runt en utskjutande sten där vi står och jag får äran att bege mig ner i rännan.
     Så värst brant är det inte, kanske runt 50 grader. Men det är rått och kallt och ganska trångt. Ovanpå det är det grusigt och halt och sidorna erbjuder bara precis så många grepp man behöver, inte mer. Hur lång den är har jag ingen riktig uppfattning om, 10-15 meter kanske. Det är i alla fall ingen plats där man vill dråsa omkull utan att vara inknuten i ett rep.
     Där rännan slutar tar ett brant snöfält vid och där, där dalsidan också börjar, lägger jag ytterligare en säkring. Det gamla obehaget inför hårda snöfält gör sig påmint igen. Arvet efter den där händelsen på Bessedörtind har blivit något av en fobi, det kan jag villigt erkänna, men det är en fobi jag inte vill bli botad från eftersom jag betraktar den som en livförsäkring mot dumdristigt beteende. Jag biter ihop och försöker koncentrera mig. Något vettigt alternativ finns ju inte heller.
     Till slut är jag i alla fall nöjd med min säkring och ropar säkring klar upp genom rännan. Efter en stund dyker Karlsson upp.
     – Hej.
     – Hej du.
     – Och wow.
     – Just det. Tror du att du kan ställa dig bakom mig så jag kan ta hem på Håkan?
     En halvtimme senare står vi där alla tre, tätt tillsammans, högst upp på snöfältet. Det känns som vi precis har kommit ut ur ett litet källarfönster, från en sluten stenig värld till en värld fylld av hur mycket utrymme som helst. Om man bara kunde se den. För medan vi står där verkar det som om nattens mörkaste timme infaller. Svart är det ju inte, men definitivt dålig sikt. Typiskt. Inte nog med att det är brant och man står på den här förbannade iskanten, nu har man dessutom svårt att se också. Men rymden känns i ansiktet.
     Om man ändå vore en fågel.

Där vi står har vi ungefär 800 meter ner till sjön. Dom översta 300 meterna är ganska branta men sedan börjar det plana ut. Den nedre halvan är egentligen inte mycket att orda om. Några snöfält, rasbranter och däremellan den vanliga karga terrängen. Den översta biten, precis där vi står som tre pingviner och blickar ner, är förstås den brantaste. Föreställ er tältduken på ett ryggåstält. Ett som är dåligt uppspänt. Ungefär så.
     Vi klättrar försiktigt ner en liten bit intill snöfältets vänstra sida. På andra sidan fältet, kanske bara 15-20 meter bort, ser det ut att vara betydligt lättare att ta sig ner, så vi bestämmer oss för att korsa snön och gå över dit.
     Håkan går först den här gången, säkrad av Karlsson och mig. Underlaget är hårt men stegjärnen och isyxan ger god hjälp och det dröjer inte många minuter innan han är över och kan säkra sig i berget på andra sidan. Sedan kopplar Karlsson in sig på repet och tar sig över utan problem. Två över, en kvar.
     När jag har gjort loss säkringen på min sida och lagt slingorna över huvudet och gjort mig beredd att gå över ser jag att Håkan redan är på väg ner i skumrasket. Kvar står Karlsson och håller i repet.
     – Beredd Thomas?
     – Kom du bara!
     Det välbekanta obehaget tar min kropp i besittning men jag är ju ändå säkrad så jag biter ihop och börjar gå. Stödd på min yxa i höger hand håller jag repet litet ut från kroppen med vänster för att inte riskera att kliva på det. Lugna fina steg nu, inget snubblande på stegjärnens vassa piggar här och inget flackande med blicken utför snöfältet. Blicken på fötterna och märkena efter de andras steg. Såja, lugn och fin bara.
     När jag är ungefär halvvägs över ser jag plötsligt hur repet börjar lägga sig framför fötterna. Först reflekterar jag inte på det utan gör bara ett litet kast med vänsterhanden så att repet kanar ner utför slänten. Men några steg senare händer samma sak och nu är jag nära att kliva på det och tvingas ta ett litet steg åt sidan med högerfoten. Jag tvärstannar och lyfter långsamt på huvudet för att inte tappa balansen.
     Tio meter framför mig ser jag hur Karlsson står halvt vänd ner mot dalen, med armarna utefter sidorna och huvudet nedsjunket mellan axlarna. Den ena handen håller slappt om repet.
     – Thomas, vakna! För helvete, ta hem!, skriker jag.
     Figuren framför mig rycker till och börjar mekaniskt dra åt sig repet. Någon minut senare är jag över och kan dra en suck av lättnad.
     Och ser att repet inte alls har varit säkrat i berget. Det ligger bara i en hög runt Karlssons fötter. Lättnaden fastnar i halsen. Tröttheten, hungern, den dumma fobin. Och nu detta. Och ovanpå det Håkan i ensamt majestät på väg ner. Där och då blir det litet för mycket och jag blir på dåligt humör. Försöker lägga band på mig och istället se till att komma ner.

Efter några hundra meter börjar lutningen avta. Skumrasket också. Nu är det inte terrängen som är problemet längre utan det är fötterna och ryggen. Och ögonlocken. Att två små tunna hudflikar kan väga så mycket.
     Innan vi kommer ner till leden som vi följde när vi lämnade tältet för två dagar sedan spärras vägen av ett nytt snöfält en sista gång. Spåren efter Håkan är tydliga. Inte efter fötter utan efter en ändalykt. Karlsson funderar inte en sekund utan sätter sig genast ner. Ett glatt tjohoo och han är på väg med benen i vädret.
     Jag står kvar och ser min vän försvinna ner under mig. En ganska lång åktur är det också. Svårt att avgöra exakt hur lång men sannolikt minst femtio meter. Kanske närmare hundra. Inte det minsta farlig heller utan bara en snabb och smidig väg genom snöfältet.
     Men självklart väljer jag istället att korsa snöfältet till andra sidan och sedan följa kanten hela vägen runt. Här ska fanimig inte tjohooas något. Jag behöver vara ensam ett tag. Är sur.

Till slut, gott och väl en halvtimme efter Karlsson, närmar jag mig tältet. Helt slut men äntligen framme. Vatten. Fräsandet från ett kök. Säcken. Orediga tankar. Plötsligt en metallisk röst i huvudet. Stockholms tunnelbana. Ändhållplats, avstigning för samtliga.
     Medan Karlsson pysslar med köket tvingar jag mig själv att stappla ner till sjökanten. Sätter mig på en sten. Drar av mig kängorna - försiktigt och under smärta - och doppar mina stackars fötter i det iskalla vattnet. Plågsamt men livgivande. Sitter där i säkert fem minuter innan kylan blir för stark. Går barfota tillbaka. Grimaserande.
     Tillbaka i tältet konstaterar vi att turen har tagit oss ganska exakt 48 timmar. Fyrtioåtta timmar. Två dagar och två nätter. En kilometer upp och en kilometer ner. Just nu går det inte att förstå. Bara konstatera.

Sedan dricker vi oss otörstiga på varm soppa och te och äter så mycket vi orkar. Efteråt låter jag kåsan och skeden ligga kvar i absiden. Att diska får bli en senare fråga. Först har jag ett löfte till min sovsäck att uppfylla. Men innan jag gör det gräver Karlsson i sin packning och halar fram tre stycken Carnegie lageröl.
     – Varsågoda kamrater. Det här har vi gjort oss förtjänta av.
     – Är du helt säker på det?
     – Jajamen. Bergsäker.
     – Okej då. Ge hit.

V-skaret och snöfältet fotograferat från Dyrhaugsryggen,
på cirka två kilometers avstånd.
Foto Ole-Petter Andersen, Valdres, Norge 2006.

_________________________

Andra berättelser av mig här på Utsidan:
Nepal - Island Peak
Sydamerika - Aconcagua
Norge - Bessedörtind

Rune Ahlström