Artiklar > 4 junidagar i Tarradalen

4 junidagar i Tarradalen

Av: fowwe

I år blir min fjällvandring extra lång. Jag och min följeslagare Anders har planerat för 16 dagar, och de första dagarna ska vi tillbringa i Tarradalen. Vår vandring börjar i Kvikkjokk den 15 juni med båtfärd. Sedan bär det av mot Njunjesstugorna. Mestadels soligt och varmt väder, även om vinden känns kylig. Det känns som vi har anlänt på gränsen mellan vår och försommar.

Vid stugorna befinner sig 2 personer. Det är ett ungt sydeuropeiskt par som har bosatt sig i nödutrymmet. Mannen kommer genast fram och erbjuder oss att tränga ihop oss med dem i det lilla rummet. Men vi har ju tält och inget behov av stuga. Han försvinner in igen och vi ser honom inte mer, varken den dagen eller nästa. Men från skorstenen ryker det oupphörligt. Vi tycker att de har missat hela poängen och valt att befinna sig på fel sida av husväggen. Detta par visar sig bli de enda människor vi träffar under våra drygt två veckor. 

Nästa dag blåser det ganska rejält och kallt. Vinden är i princip nordlig: vintervind. Vi har ingen brådska uppför den närmaste backen. Vi har ju hela 3 dygn att uppleva dalen på och bland annat göra en fågelinventering.

Vi går i makligt tempo uppför backen och beundrar naturen som vi passerar. De första dagarna på en fjällvandring försöker jag få mig själv att fatta att jag faktiskt är i fjällvärlden igen. Det tar flera dagar att ställa om mentalt och öppna alla sinnen. Ofta slutar mitt jobb på vårterminen med högsta hastighet, och i början av ledigheten känns det nästan som om någon annan upplever genom mina sinnen. Eller hur jag ska beskriva det.

Vi ser nästan inga mygg eller andra blodsugande insekter. Det är en stor fördel med att gå så här tidigt på sommaren. Kylan gör säkert också sitt till för att dämpa de få exemplar som kanske har vaknat.

Vi lunchar vid Tarrekaisestugorna i lä från en husvägg. Termometern på huset visar ca 8° C. Därefter går vi en knapp halvmil till och hittar en tältplats i en liten glänta invid stigen. Läger inne i björkskogen! Det har jag nästan aldrig annars. Jag känner mig mer som en kalfjällsmänniska.

Sent på kvällen tar vi en promenad tillbaka på stigen för att lyssna efter en av våra hett eftertraktade målarter: nordsångare. Jag har en teori om att det normalt borde finnas flera stycken varje år i Tarradalen. De sjunger vanligtvis tidigt på morgonen, sent på källen och på natten. Men ingen nordsångare hörs denna kväll.

Tarraälven

Nästa morgon år det dags för inventering. Området vi ska undersöka är en s k standardrutt och består av en kvadratisk ruta som är 2x2 km. Man går på de fyra sidolinjerna, så en inventeringsrunda blir alltså 8 km lång. Dessutom ska man ta sig till och från start- och slutpunkterna.

Rutorna är utlagda över hela Sverige med 2,5 mils mellanrum, med matematisk precision. Ingen hänsyn tas till områdenas terräng. Detta medför att den person som inventerar kan råka ut för vilken terräng som helst. Det är vi beredda på, och det kommer vi minsann att märka!

Till startpunkten är det mer än 2 km, och där börjar det dåligt. Jag hittar inte min penna som jag behöver för att skriva upp de fåglar vi kommer att höra och se. Jag har fler pennor vid tältet, men det känns eländigt att gå en halvmil för den sakens skull. Då kommer jag på att Anders får memorera alla observationer en stund i taget, och så berättar han medan jag filmar med digitalkameran. Det fungerar!

Vi observerar bergfink, lövsångare, och så vidare. I skogen upp mot Måskásjgájsse träffar vi på en rödstjärt. Vi har korsat stigen och gett oss in i snårskogen med GPS:en som obeveklig färdledare. Den tar ingen hänsyn till mina synpunkter på vägvalet. Högt upp i branten kommer vi inte längre. De delar av rutan som rimligen inte går att inventera får man hoppa över.

Vildmark!

Till nästa punkt där vi kan fortsätta inventera är det 2,66 km, enligt GPS:en. Fågelvägen, tvärs över Måskásjgájsses branta och skogklädda sluttning. Ska vi återvända till leden, gå den och ta oss genom upp genom nya snår? Eller ska vi ta en "genväg" genom att skråa genom björksnåren på branten? Vi väljer den 2,66 km långa genvägen. Vi inser snart att det är det jobbigaste och mest tidsödande alternativet. Vi blir väldigt trötta av att tränga oss fram i denna extrema vildmark.

Vid vanlig vandring går man aldrig i sådan här terräng. Björk med inslag av tät vide och sega enbuskar. Stenigt och genomkorsat av markfåror och mikroraviner. Som om en väldig björn i forntiden har rivit hela bergssidan med jätteklor.

Nu försöker vi trots allt njuta av det fina vi får se. Först är det den orörda skogen som är så vild man kan tänka sig. Sedan är det utsikterna. Här och var är det luckor i grenverket så att vi kan beundra den storslagna Tarradalen som befinner sig långt under oss. Och bergen i närheten: fantastiskt!

Utsikt från sluttningen under inventering

Men det ska erkännas: Jag sänder inte odelat tacksamma tankar till institutionen i Lund för att den låter mig att uppleva denna unika terräng. Lika ofta känner jag för att steka någon ansvarig person över sakta eld som straff för allt slit vi måste gå igenom.

Det behövs många bitar torkat fruktgodis för att hålla orken och humöret uppe. Vi inser att inventeringen kommer att ta hela dagen. Så småningom tar vi oss genom myrmark ner till Tarraälvens strand. Där kokar vi en välförtjänt soppa och vilar en liten stund. Några delar av stranden är otroligt vacker på ett nästan parkliknande sätt. Vi går över Tarraälvsbron och gör den sista delen av inventeringen: som vanligt upp i en brant och sedan ner igen. Allt avslutas med ett bad i älven.

Strandkant vid älven

På kvällen är vi tillbaka vid vår ljusgröna lägerplats, där vi lagar middag. Vid midnatt går vi ner till älven igen och lyssnar efter nattliga sångfåglar. Ingen nordsångare nu heller. Det är kallt, och på tältet har det bildats rimfrost. 

Vi gör oss ingen brådska nästa morgon utan skriver dagbok och fotograferar. Rätt som det är hörs en mindre hackspett på nära håll. Jag tyckte jag hörde den dagen innan på långt håll men var inte säker. Vi ger oss av efter den, men den är snabb och försvinner. Anders hittar det bohål som den troligen använder i år (se fotot nedan).

Bohålet ca 30x42 mm

Så är det dags att lämna vår vackra lägerglänta efter två fina nätter. Jag kommer att sakna den. Miljön är så ljuvlig. Fåglarna har sjungit för oss på kvällar och morgnar. Ja, Tarradalen kan verkligen vara ett underbart ställe att befinna sig på.

Vid lägerplatsen

Vi går vidare, mot Såmmarlappa. Här och var ligger spänger, och de måste ha legat i många, många år. En del ligger i vatten, och de är såphala. När vi går i Sarek händer det ibland att vi måste koncentrera oss så mycket vi kan för att inte halka omkull. När vi går på våt spångad led måste vi skärpa oss dubbelt så mycket. Plötsligt ligger Anders på marken innan han hinner fatta vad som hänt. Allt gick väl denna gång, inga skador. Men vi VILL ha nya brädor, tack!

Padjelantaleden tar oss vidare genom den storslagna dalgången. Det är inga småfjäll som omger oss utan riktiga grejer! Gurátjåhkkås mäktiga nordostvägg och det höga Måskásjgájsse. Vidare Vuoksákvahta som står som en kolsvart vaktpost vid ingången av Fierrovágge. Och så Staika som vi länge kan se tillbaka på och som på en märkligt sätt gör oss lyckliga.

Vid Såmmalappastugorna blir det bad igen och sedan lunch. Därefter fortsätter vi, går över gränsen till Padjelanta, och nu ändrar naturen karaktär. Det blir ett öppnare landskap och mer hedmark. Bitvis återkommer björkskogen. Många träd ligger tvärs över stigen, det verkar ha varit oväder här under det senaste året. Vi hittar en lägerplats vid en liten bäck där vi minns att vi rastade för fyra år sedan. Denna natt blir fylld av drömmar som ju vissa nätter är.

Staika!

Nästa dag stöter vi på en hel del dalripor utefter stigen. Småfåglarna sjunger, men det är ovanligt få större fåglar, som rovfåglar, i luften. Samma iakttagelse gör vi sedan när vi går inne i Sarek. Vi kommer upp till sjön Darreloupal som är en bra fågelsjö. Där stannar vi några timmar och ser på fågellivet med vår medhavda lilla tubkikare.

Dalripa

Så är det dags att lämna Padjelantaleden. Vi är ju redan inne i Sarek, och de närmaste 12 dagarna ska vi vandra där och besöka både kända och okända områden. Den första Sarekövernattningen i år blir strax väster om Njoatsosvágge. Nästa dag ska vi göra en fågelinventering i den dalen. Vi anar ännu inte att den kommer att medföra ännu värre strapatser än den vi hade nyss i Tarradalen. Men det är en annan historia. Nu känner vi bara att vi haft väldigt fina dagar under den första delen av vår fjälltur.

Fjällen sydväst om Tarralouppalstugorna

Som sammanfattning tycker jag att Tarradalen är ett underbart stycke svensk fjällnatur, inte minst så här tidigt på sommaren. Den nyutslagna och skira björkskogen gjorde ett djupt intryck på oss. En skönhetsupplevelse som ibland fick oss att bara stå tysta och titta. Att insekterna inte hade hunnit komma igång gjorde att vi slapp ett irritationsmoment och kunde njuta mer.

Det förvånar mig att det är så lite vandrare ute vid den här tiden på året. Junivandring i Tarradalen och Padjelanta verkar vara mycket underskattad. 

 

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2009-08-18 07:05   Håkan Friberg
Hur ofta sker inventeringarna? Kan du välja område själv?
Visst låter det härligt nä du beskriver Tarradalen, men det måste vara ett större lotteri än vanligt att vandra där så tidigt. Hade du koll på snömängd?
 
2009-08-18 12:48   brigas
Betygsätt gärna: 5
Ja,Tarradalen är mycket trevlig och tillgänglig i juni,men ofta blir det ju mer vintrigt på högre höjder,säkert därför många väljer gå senare då de ska gå längre än bara i dalen.
Iår måste ni haft riktig tumme med vädergudarna för er färd,då det till midsommar var riktigt tråkigt väder.
 
2009-08-18 13:38   thegedd
Trevlig läsning och fina bilder....
 
2009-08-18 22:05   fowwe
Inventeringarna görs varje år, men det är inte säkert att alla områden hinns med. Man anmäler sitt intresse och de fördelas från Lund, men i fjällen är det ingen trängsel så där får man oftast det man önskar. Lotteri med förhållandena vet jag inte, vi hade snöfritt och fint i dalen i juni förra året också. Kvikkjokksborna vet säkert mer, men jag skulle inte vara förvånad om Tarradalen normalt är snöfri ännu tidigare. Men som Britt skriver: det är mer snö högre upp, över 1000-metersnivån. Den snön hade vi koll på, eftersom vi pulsade massor av kilometer i den, i Sarek. Sarvesvagge var dock helt grön utom längst i väster.
 
2009-10-16 14:31   Natureguy
Betygsätt gärna: 5
Hehe, den här berättelsen var allmänt kalas, men lite extra kul för att det är just de rutterna jag planerar att ta mig an nästa år om de är lediga. Coolt! Det låter som om du kan rekommendera mig att dra dit?
 
Svar 2009-10-19 22:31   fowwe
Kul att du är intresserad av Tarradalen! Utförligare svar i din gästbok.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in