Bloggar > Med osynliga handikapp i vildmarken

Med osynliga handikapp i vildmarken

Skriver om hur det är att ha osynliga handikapp inom friluftsliv. Blandat kompott. En fokuspunkt just nu är planeringen och förberedelserna kring mitt första riktiga långtur på 150mil från Norrköping-Kiruna.

Livets vatten

I vilket aktivitet som helst gäller tillgång till vaten A och O.  Vi pratar om släcka törst såväl såsom matlagning.

Vatten har egentligen varit en bristvara. Fast jag planerat i över 1 år med kartan så har det varit mycket som varit annorlunda än skogsvandring. 

Gå landsvägar funkar men det sliter på fötter och knän. Det gör inte saker bättre när vatten nivåer är låga, det är för mycket Kal hygge och avverkning när det knappt finns snö. Jag klagar inte, utan förklarar läget. Jag saknar skogen och ännu mera kylan och snön. Visst, rump-värma-dansen i över 2h hade jag sluppit men jag har en dejt med älgarna hellre än som nu tvingats till diverse andra sovlösningar. 

Sörmland har varit ett trist landskap att gå genom. Jag längtar till Dalarna, som aldrig svikit mig hittils varken sig med sevärdigheter eller väder.

Gå sakta har stört mig men gå fortate har det inte heller gått. Gäller att infinna sig att man är en snigel. :)  Detta resulterar i stök med depåer, omberäkning av mat och beräkna dagsmarsch dag för dag.

Mycket lärdomar på bara en veckas tur, trots knappa 10mil. Struligt och omväldigande kommer det vara i 170mil,men ack så roligt.

Det här med att tex nån som bor på vägen å bjuder in en på lunch bara hux flux, det är lite av guldkornen. Däremot tror jag få fattar hur det är att gå/vandra sjuk...  Många verkar besvikna för att jag inte kan/ha gått längre. Jag ger gladeligen bort min ohälsa :D

Inatt blir det tält. Lääängtar. Det utlovades snö och ner till - 7. Jag vågar inte helt att hoppas men.. 

Ombara Stockholm kunde dela med sig sitt snö till Sörmland... 

Men har jag roligt då?

Ja,ganska.

Postat 2017-11-22 10:59 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Sirap blandad trimmad köttbulle

Det är dag3. Längre än till Kalbo har jag inte kommit. 

Lägerplatsen är skit. Jag vågade inte fortsätta, så jag lägrade. Men vila fick jag inte. För buckligt. Glömde saker kvar i pulkan men jag orkar inte.

Vandringens första km var bra resten... Ville gå ikväll, då kom det regn.

Men jag ger mig inte. Dock går allting sirap och jah är som en vandrande trimmad köttbulle.

------

Lägerplatsen är skit för det fanns inte bra fäste för tältpinnarna. Det var en pytteplätt jag kunde använda med rejäll buckla/sluttning så huvud taket är nstan jämn med backen trots improvisation av fästen. Inga träd heller, bara stenar. 

Blåser ca 5m/s och regn. 

Glömma toarullen i pulkan var korkat. 

Inatt/imorn intar jag Katrineholm och försöker med en omstart.

Postat 2017-11-16 19:30 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Vandra för själen och inklusivitet

Om mindre än 48h påbörjar jag min resa.
En tung färd. Det är inlagd som aktiv tur här på Utsidan.
150-170mil, tunga mil. För mig själv och för alla andra; annorlunda vandrare och frilufissar. För mig och alla andra fotande nördar med annorlunda förutsättningar.
Förutsättningar som många gärna tystas för det är lite fult.
Jag vill förändra mig själv, förändra mitt läge och om det hjälper någon annan att ändra sitt läge med, bonus!
Till saken hör till att jag kommer inte vara tyst, jag kommer inte sticka under stolen att jag är allt annat än funktionabel och full av defekt. För vet ni vad?
DET ÄR OK!

Jag är annorlunda men inte mindre än någon annan.
Med min resa vill jag visa (inte bevisa) det.

Huvudet är tungt i skrivande stund.
Många undrar om det är pirrigt men jag är för upptagen och stressad för känna något annat är just stress.

Typiskt autistisk och en rejäl dos av ADD, har jag och med mig andra skjutit upp på saker. Filmer blev aldrig redigerade klart, foton aldrig tagna. Maten lyckades jag fixa till för nästan hela turen, dvs, de 6månader jag är borta. Men nästa är inte det jag behöver...
Varvat med sängliggandes, brainfog, sjukhusbesök och tafatta försök och befinna mig på jobbet har dagar sakta men säkert krypit fram till nu.

Men mycket har ändå blivit gjort.

 
Pulkan är testad, ordentlig körd och hjulen anpassad med stöd efter de barnsjukdomar de hade i starten.


Prylar till höger och vänster skaffade och testade. Allt är inte optimalt, det mesta aningen tyngre än vad man egentligen kunde haft.
Pengar flödar dock inte, skulderna är som ett isberg...
..så man tager vad man haver och gör det bästa av det.

Med lite distans är jag ändå lite nöjd. Tänker man på hur lite jag egentligen tränat, hur många sjukdagar jag haft och allt där emellan, så led inte min kropp särskild mycket av 75kg packing. En vecka och där jag hade mest ont var i armar och mage från alla ofrivilliga situps det blivit från toa-besk mitt i natten från sovsäcken.


Blåmärken och brännmärken samt sår hit och dit,har det blivit gott om.
Tack och lov, är det lånade tältet gudomligt rymlig och praktiskt, jag är glad för de råd jag fick att överge mitt lilla Bergans för ett riktigt vinterredig boning.

Karta och kompass är genomgångna men jag medger att jag är lika bra att navigera med karta såsom jag är på att se utan glasögon. Det går men det går kanske på annat än önskvärtvis.

Hur som haver är jag ganska redo.
Packar håller jag på ännu, för skjuta-påarn gör så klart sådant idag, lagom dramatiskt.

Före kaos kommer ordning, det är det jag håller vid  just nu.
För jag vet, efter Simonstorp, då är jag själv, äntligen själv.
För jag vet, när jag är själv, på vägen så finns bara jag, resan och naturen kvar (ok, och bilisterna på väg 55/56). Då är jag hemma, då kommer lugnet och jag kan slappna av.


Postat 2017-11-10 00:36 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

 

Logga in