Bloggar > Var dags äventyr

Var dags äventyr

Tänk om varje dag kunde ses som ett äventyr. Jag är övertygad om att det kan vara så om man bara kan se äventyret i det lilla. Äventyr måste inte betyda prestation för att räknas...

Mamma, vi har fått ett uppdrag! Placerad på karta

Ja, så stod det på kortet som barnen fått från receptionen på fjällstationen. Till uppgiften hörde en påse byggmaterial. Frågorna var många; vadå "förstörd bro"? Var någonstans? Och hur såg den ut tidigare? 

Men så kom de på något de läst tidigare! Satt det inte en skylt en bit bort längs med leden? Jo! Kom så springer vi och läser igen. På med regnkläderna och ut. Där, där är skylten! "Mamma, läs! Du läser snabbare!"

Och så tillbaka in på fjällstationen. Då kommer dottern på att hon var vid en bro året innan, när hon och jag vandrade i området. "Mamma, ta fram bilden på svängiga gungiga bron!"

Nu visste de var bron legat och hur den hade sett ut. Dax att packa ryggsäckarna med byggmaterial, extrakläder och fika. Två små energiknippen stod och hoppade vid dörren medan jag och maken plockade ihop det nödvändiga för +6 grader och regn... Så bar det av!

Väl framme kunde vi mycket riktigt konstatera att bron var borta.

Fram med byggsakerna, här ska byggas. Små kalla fingrar, regn och eltape är en svår kombination så vi vuxna fick hjälpa till med att skära och bryta av. Några minuter hade de fått ihop en riktigt bra kopia.

Nu återstod att testa, skulle den funka?

Ja! Uppdraget utfört! Dax för varm choklad (med sock-vantar på eftersom de andra paren fingervantar var plaskblöta...)

Påhittighet är toppen. Uppdragskort och -påse hade jag förberett hemma. Personalen i receptionen var snälla att spela med i leken. Tack vare ett femtontal små och stora uppdrag lyckades vi ha kul trots regn och rusk...

Postat 2017-07-19 09:11 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Men vad säger han?! Placerad på karta

Jag tittar på min snart åtta årige son som ligger mitt på leden och vääägrar röra sig. Inte en meter till skriker kroppsspråket. Han uttrycker det även muntligen;

"Jag går inte ett j*la steg till, j*la sk*t väder! J*la j*la uppförsbacke! Och vilken j*la idiot döpte det här j*la berget till Getryggen?! Var är den j*la geten?!"

Jag kan inte göra annat än att stirra på honom. Han svär! Det gör han ju aldrig annars. Bara för en liten stund sedan hade det ju varit så spännande med att hitta snö mitt i sommaren, "va tokigt!"

Först blir jag arg, sen förvånad och sen gör det lite ont i mammahjärtat. Han vill inte mer. Han kanske sa det för någon kvart sedan men vi andra svarade bara käckt att "vi går en bit till, det är snart dax för lunch!" Vädret är faktiskt dåligt; +5 grader, regn och vind snett från vänster som får regndropparna att nå kind och hals och göra dem röda och kalla. 

Jag tittar uppför sluttningen och ropar på maken och dottern. De hör inte. Kanske är det vinden eller så pratar de glatt med varandra. Hur som helst vandrar de vidare. "Kom igen grabben, en liten bit till. Vi måste komma ikapp de andra." "Men de går ju uppför! Kan du inte se att det är mer regn där uppe!" 

Jag bokstavligen lyfter upp honom från leden och med lock och pock lyckas vi ta oss så pass mycket närmare de andra att de hör oss. Efter en snabb diskussion bestämmer vi oss för att ta en tidig lunch och därefter gå ner, tillbaka till fjällstationen. Sonen tar argt emot en korv men vägrar sitta och äta med oss andra...

Barnen hade tidigare på morgonen glatt tillverkat flaggor som de skulle placera på toppen. Detta kommer sonen på nu. Stora tårar rullar nedför kinderna, han kommer inte kunna sätta flaggan på toppen, orkar inte fortsätta. Ett ohyggligt misslyckande... Vi pratar om alla andra som inte kommit upp, alla som försökt och gjort sitt bästa men inte nått hela vägen upp. Sen kommer vi fram till att det ju faktiskt är vädrets fel, att man inte kan bestämma över det. Vi letar därför reda på största stenen på bergssidan och har en improviserad toppceremoni. Grabben ler...

Vi börjar ta oss nedför bergssidan. Efter några minuter säger grabben "förut var det så jobbigt och nu går det så lätt!" Tänk vilken skillnad medvind, medlut och väntande belöning på fjällstationen kan göra. Nu kan han till och med tänka sig att stanna för att ta en slurk jokkvatten.

När vi kommit ner, fått på oss varma torra kläder och sitter på loftet och myser med en kopp varm choklad, tittar jag på sonen. Han tittar genom fönstret upp på berget. 

"Mamma, vet du vad som är bra med berg man inte kommer upp på? Det är att de är berg och finns kvar till nästa år då man kan försöka igen! Och går det inte då så finns de kvar nästa år igen! Och igen..." Inombords suckar jag lättat...han kan tänka sig åka tillbaka!

Postat 2017-07-18 09:12 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Fjällvandring med fyraåring... Placerad på karta

...och sen tänkte jag fortsätta med "...en utmaning" eller kanske "...oj, så det kan bli" eller varför inte "...jag trodde jag var redo". Men det känns liksom inte rätt för det gick ju så bra.

Förra året tog jag och dottern bilen till Storulvån. En modig resa på drygt nio timmar. Små stopp längs med vägen, leksaker och framför allt sagor på CD gjorde att vi tog oss fram utan allt för många missöden. (Att åka bil med barn kan vara ett äventyr i sig!)  Solen sken och alla bitande flygfän höll sig undan, dottern kunde leka i närheten medan jag slog upp tältet.

Att det blev just Storulvån (och inte Grövelsjön som jag funderat mycket på och frågat om här på Utsidan) beror på att man tänkt till just kring barnen. Bara det att det finns ett lekrum för de där regniga timmarna är underbart! Hästarna utanför blev snabbt hennes favorit (de heter förresten Markus och Malte om någon funderar), liksom Plupps sagostig.

Första dagen kom att handla om broar; höga och låga, av trä och metall, långa och korta. Ohyggligt spännande och ibland lite skrämmande. Om någon undrar hur många gånger man kan gå över samma bro så kan jag berätta att man kan göra det åtminstone en sjuttioelva gånger.

Stranden vid bron över Handödlan är härligt stenig och inspirerar till lek. Det blev torn och hus där allehanda fantasidjur fick bo. Vi hittade till och med en monstersten men den var för läskig och fick inte följa med hem. Det fick däremot säkert ett kilo andra stenar...

Nästa dag handlade istället om toppar. Första toppen, toppen ovanför den och så den högsta toppen. Jag trodde väl inte riktigt på att vi skulle kunna komma hela vägen upp på Getryggen, men så imponerad jag blev! Fem timmar upp och två timmar ner tog det men det gick! 

Från "första toppen" gick det fortfarande att se fjällstationen. Har man en egen vattenflaska och choklad-russin-nötter i ryggsäcken så klarar man mycket!

Snart uppe! Tänk vad trötta ben kan få ny energi när målet är i sikte...

Sen tog däremot orken slut och det fick bli en kort tupplur på vägen ner... Belöningen väntade på fjällstationen; ett gosedjur i form av en varg som av någon underlig anledning blev döpt till Mini. Redan i bilen på väg hem så bad dottern att få åka tillbaka varje år - bådar gott för framtiden!

Postat 2017-07-17 14:53 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Logga in