Jag lämnade Windhoek på en söndag. Sju år tidigare hade jag trampat samma väg och haft med mig tretton liter vatten på cykeln. Sju dagar tidigare hade trampat en närliggande väg och haft med mig fjorton liter. Och det hade varit långt ifrån tillräckligt. Denna gång hade jag femton liter med mig då jag rullade ut ur den namibiska huvudstaden. En liter mer än för sju dagar sen. Två liter mer än för sju år sen.

Men jag mindes att jag någonstans fått tag på vatten den sistnämnda gången, antagligen vid någon farm. Jag kom ihåg att jag klättrat ett par meter upp i ett torn och vridit på en kran. Klarare minnesbilder än så kunde jag inte frambringa. Om tornet fanns en eller tre dagar bort visste jag inte. Hur som helst var jag övertygad om att jag skulle kunna få tag i vatten utan att behöva vänta speciellt länge. Mycket av den första veckan efter att jag lämnat Windhoek kom att bli precis så här. Som en resa tillbaka till 2007. Under mina år i sadeln har jag endast cyklat samma väg tre gånger: här i Namibia och i södra Bolivia samt i norra Turkiet. Jag gillar att se helt nya områden. Fast det var ändå med viss förtjusning som jag lämnade Windhoek med femton liter vatten för att ta upp jakten på mina sju år gamla hjulspår.

Ska vi leka den gamla leken "hitta tältet"?

Återigen trampade jag över Khomas highlands gula, brända, öde kullar. Jag tog mig upp till strax över tvåtusen meter och hänfördes över de storslagna vyerna. Under vissa bitar av vägen så kände jag igen mig, men de flesta var spårlöst borta ur mitt minne. Här någonstans passerade jag 80150 cyklade kilometer. Lika långt som två varv runt jorden via ekvatorn. Namibia var ett bra land att börja varv nummer tre i. Två dagar och två nätter tog det innan jag kom fram till avtagsvägen mot Spreetshoogte pass, ett för långfärdscyklister, mytisk bergspass i närheten av Namiböknen. De flesta bilar undviker vägen. Den är längre och brantare än de mer tämjda alternativen. Kommer man från öster så är det egentligen inte mycket av ett pass. En kort liten backe och sen öppnar sig världen och plötsligt står man där stum av förundran utan att förstå vad som egentligen just hade hänt. Utan förvarning försvinner världen och återkommer inte förrän sexhundra höjdmeter längre ner. Det är den sorts vy som gör en ödmjuk.

Passet...

Spreetshoogte pass i september...

Jag rullade ner och trampade vidare mot värdshuset i Solitaire men strax innan stannar en vit turistjeep och en tjej räcker skrattades ut en ljummen Coca-Cola. Hon hade tältet bredvid mitt i Windhoek och jag skämtade och sa att om hon ser mig längs vägen så måste de stanna och ge mig något att dricka. Hon tog mig på orden. Utmärkt! För femte gången i mitt liv passerade jag stenbockens vändkrets. De andra gångerna var i Australiens outback 2005, i Namibia och Paraguay 2007, och i Chile 2013. Det blir en sjätte gång senare under denna resa.

För femte gången...

I Solitaire stannade jag ett par timmar och åt och drack mig belåten. Jag fyllde på nytt vatten och fortsatte söderut. Backarna i Namibia är som vågorna på ett världshav. De finns ständigt där, men ofta är de så stillsamma att man inte riktigt märker av dem. I Namibia har det hänt att jag cyklat uppför en anonym backe, och sen har jag fortsatt ner på andra sidan och slutligen upp för ännu en backe som inte heller ser speciellt lång ut. Men så plötsligt ser jag hur solen blivit röd och hur den närmar sig horisonten i samma takt som dagen närmar sig sitt slut och att cykeldatorn samtidigt närmar sig åtta eller nio eller tio mil. Och då kanske jag vänder på huvudet och kan nästintill se bergsformationen där jag campade natten innan. Många mil bort. Eventuellt är det lite disigt eller så kanske jag har solen i ögonen, men det spelar ingen roll, för bergsformationen finns där och jag ser den, den är både nära och långt borta på en och samma gång och jag förstår aldrig hur det går till.

Mitt hem mellan Solitaire och Sesriem.

Namibia!

Ett av världens absolut vackraste länder...

Vägen här var sämre än vad jag mindes från 2007. Kanske var den sämre, kanske är det bara mitt minne som är dåligt. Men djurlivet var fantastiskt. Förutom de vanliga antiloperna och en och annan familj av babian såg jag bland annat vandrande pinnar, enorma ”ground crickets” och en kamelspindel som bodde under en sten jag lyfte på för att ha som stöd till tältet. Tyvärr undrar jag om jag inte skrämde livet ur henne då jag lyfte på stenen, för hon såg ut att ha kilat vidare riktigt nyss. Jag har även sett ett par stora varaner och några intressanta arter av myror, som jag i och för sig främst brukar roa mig med att studera medan kaffevattnet kokar upp om morgnarna. Myror är djur värda beundran. Jag och Karl Bushby satt på krogen och drack och och pratade om myror en lång stund när vi träffade på varandra i Mexiko 2011. Han höll med om djurens dignitet och berättade bland annat många intressanta historier om myror från sin korsning av Darien Gap.

Acanthoplus discoidalis. Armoured ground cricket. Har du ett svenskt namn - berätta! 

Vid ett par tillfällen så jag även ormar, men de försvinner så snabbt att man tyvärr inte hinner studera dem. Men en eftermiddag såg jag en relativt stor orm liggandes på vägen. Jag bromsade in och tittade på den. Den var död. Tyvärr. Det var en vacker orm och efter lite efterforskningar på nätet kom jag fram till att det var en kapkobra. En av Afrikas farligaste ormar. Annars var några av de mer fascinerande djurmötena de som skedde nattetid. Jag såg dem inte, men jag hörde dem utanför mitt tält. Ibland var det sniffande ljud, ibland frustande och någon gång ljud av galopperande hovar. Jag har dessutom köpt en ficklampa med UV-ljus för att kunna se skorpioner. Hittills har jag bara tagit kortare promenader sent på kvällen – men inte hittat någon. Men det lär jag göra.

Död Kapkobra...

Namib Rand Nature Reserve var exakt så vackert och ödsligt som jag mindes det. Detaljerna var borta men de generella dragen fanns fastetsade i mitt minne. De surrealistiska färgerna, de hallucinatoriska avstånden, de ståtliga djuren som antingen flyr i mild panik eller som efter en stunds betraktande ståtligt vandrar tillbaka in i den orörda vildmarken. Klippformationerna som inte liknar något annat, höga berg som blir lila i skymningen, gul sand, och röd sand i världens äldsta öken med världens största sanddynor, en öken som fanns där miljoner år innan mänskligheten och som kommer att finnas kvar långt efter det att de sista spåren av vår art är borta för alltid. Det är den sortens vyer som gör en ödmjuk. Namiböknen har legat där i 80 miljoner år. Röd och förvånansvärt full av liv. Vägen jag befann mig på kanske har funnits i hundra år.

Namib Rand

Namiböknen. Denna väg går till en lodge så jag cyklade den inte...

Namib Rand

En stund senare...

Och morgonen därpå...

Namibias öde grusvägar...

Ett träd med ett fågelbo... (vävarfågel).

Vägarna var ofta tuffa...

Men ibland stannade bilar och gav mig saker...

Jag kom till affären i Betta där jag fyllde på vatten och köpte på mig en del sockerbaserade artiklar. Jag tog god tid på mig och avvägde vad jag behövde mot vad jag ville ha och vad jag hade råd med. Jag hade glömt att ta ut pengar. Eller kanske inte glömt, utan struntat i det. Eller kanske inte struntat i det, utan ignorerat det. Hur som helst hade jag sett en bankomat i Sesriem men tog liksom ändå inte tag i saken. Fast jag stod en meter ifrån den. Att cykla åtta mil om dagen i ökenhetta är okej, men att ta ut pengar är för jobbigt. Det gäller att prioritera. Men som tur var så sa det ena tjejen som jobbade i Betta att det fanns en bankomat inne på hotellet i Helmeringhausen. När jag dagen efter kom till Helmeringhausen var det första jag upptäckte att den affären var stängd och att det inte alls fanns någon bankomat inne på hotellet. Antagligen trodde tjejen i Betta att det skulle finnas en bankomat på hotellet - och sen framställt hon det som rena och skär fakta? Liknande saker har man ju varit med om världen över. Ja, nu är jag sannerligen tillbaka i Afrika, tänkte jag. Nästa tanke: Afrika? Just det. Kontinenten där allt alltid löser sig? Jag cyklade tillbaka till den stängda butiken (jag hade alltså fortfarande lite pengar kvar) och började prata med de första människorna jag såg, vilket visade sig vara två äldre herrar som vilade sig i skuggan framför grannbutiken. Jag frågade om de visste var ägaren till affären höll hus och om det eventuellt skulle gå för sig att han eller hon kommer och öppnar butiken för min skull? Kanske kan ni ringa eller hämta ägaren? Svaret jag fick var att kvinnan i paret var och spelade tennis och att mannen inte skulle öppna hur mycket jag än bad. Jag blev förvånad. Jag hade trott att det skulle ha blivit så här: någon skulle komma och öppna butiken för att tjäna lite pengar och därigenom bli glad, jag skulle få mat och bli glad, och de äldre herrarna som organiserat alltihop skulle få en fixarbelöning och också bli glada. Då skulle det sluta med att alla var nöjda och glada och vi skulle säkert ta varandra i hand och önska varandra lycka till och trevlig kväll. Nu blev jag besviken, de äldre herrarna blev utan fixarbelöning och blev därför också besvikna - och ägarna fick inte tjäna några extra pengar och blev säkert besvikna fast de såklart inte visste om det. Vi var tre öar i ett hav av besvikelse. Min slutsats är, om jag får generalisera in absurdum, är att moderna europeiska tankesätt och mina afrikanska erfarenheter krockade där på den sandiga gatan i Helmeringhausen. Hade det hela utspelats i norra Europa så hade jag vetat om att om en affär är stängd så är den stängd. Då hade jag planerat bättre och tagit med mig mer mat eftersom jag visste att helgen var på intåg. Hade det däremot utspelats i ett område i Afrika med mindre europeisk bakgrund så kan jag svära på att någon hade kommit och öppnat – eftersom alla vill tjäna pengar och kanske t o m titta nyfiket på den vita turisten. Nu stod jag där i en by där 50% var Europa och 50% Afrika och blev hungrigare för varje minut.

Som tur var kunde jag beställa ett par måltider i hotellets restaurang och betala med mitt Visakort, men det var verkligen ingen bra deal om man räknade ihop spenderad dollar kontra mätthet och smakrikedom. Men jag skulle överleva de nästa åtta milen till Bethanien och det är väl egentligen den enda riktigt viktiga anekdot i denna berättelse. Efter att ha tillbringat lördagseftermiddagen på jakt efter mat i Helmeringhausen så cyklade jag alltså in i grannbyn runt lunchtid på söndagen. Det fanns en bankomat, vilket var bra, men den fanns inne i banken som var stängd, vilket inte var bra. Jag hittade en kiosk och kunde handla upp mina sista dollar på mer sockerbaserade varor. Så mycket annat fanns inte. Konstigt nog var jag på strålande humör och skämtade om min situation med tonåringarna i kiosken. Efter en stund hänvisade de mig till en stängd butik där jag knackade på - och nu hade min tur återvänt med råge. Butiken var stängd men ändå full av personal som inventerade varor. De släppte in mig och det fanns en bankomat där jag kunde ta ut pengar. Butiken var även en restaurang och lodge och efter att jag berättat om min resa lagade de till en enkel måltid åt mig och lät mig låna en dusch. Dessutom hade ägarna de plockat isär diverse fjärrkontroller och ficklampor från sitt privata hem för att kunna ge mig några AAA-batterier som jag misslyckats med att hitta inne i butiken.

År 2007 passade jag på att klättra lite i bergen mellan Betta och Helmeringhaausen. Det gjorde jag inte denna gång eftersom det höll på att gå så illa förra gången. 

Naturen var som alltid spektakulär. Inselberg och formationer av dolerit kantade ibland vägen i häpnadsväckande konstellationer. Enorma stenbumlingar som balanserade på varandra på ett sätt som inte borde vara möjligt. Två våningar, tre våningar, fyra våningar. Sen en liten rund sten och sen en större fyrkantig. Eller tvärtom. Stenarna och klipporna lös i rött och det torra gräset under dem i gult. Den knallblå himlen ramade in det hela till ett konstverk. Jag hade hemskt gärna campat vid några av dessa klippor, men de dök alltid upp vid fel tillfälle. Eller om de var jag som dök upp vid fel tillfälle. Det var ett paradis för både bouldrare och naturfotografer. Och långfärdscyklister.

Just denna doleritformation är från ett ställe längre söderut...Och relativt liten... Förresten vet jag inte om det heter "dolerit" på svenska. Om inte, förlåt.

Jag hade dock gjort ännu ett misstag när jag inte köpte på mig tillräckligt med mat i Bethanien. Nästa ortsnamn på min karta var Seeheim - och där hade jag tänkt att bunkra upp mat för några dagar. När jag kom till Seeheim var jag glad att det åter var måndag och att butikerna garanterat skulle vara öppna. När jag såg Seeheim spärrade jag upp ögonen och svor. En minnesbild från 2007 kom över mig: jag släpade min cykel uppför backen enbart med ett par apelsiner jag fått av någon av personalen. Seeheim är ingen by. Där finns ingen affär. Det är ett hotell. Det finns en restaurang, men det hjälper ju inte om man ska proviantera för flera dagar. Och det var andra gången som jag kommit till Seeheim och trott att det funnits en butik. Jag ska personligen se till att all världens kartritare hädanefter märker ut Seeheim som det hotell det är och inte som en by.

Det enda stället på tjugo mil, kanske det dubbla beroende vilken rutt du planerar att ta, och det enda de säljer förutom restaurangmaten är t-shirtar med turisttryck, nyckelringar i form av zebror och miniatyrgiraffer i mörkt trä. Precis vad alla overlanders vill ha efter dagar på öde ökenvägar. Nyckelringar. Jag står och hänger över bardisken och funderar på vad jag ska göra. En turistgrupp kommer in och frågar efter en affär. Den generade unga bartjejen skäms. Ingen skänker avdelningen med miniatyrgirafferna och nyckelringarna ens ett ögonkast. Den tyskättade ägarinnan i bakgrunden är troligen tillräckligt rik för att sälja vad hon vill – istället för nödvändiga varor för områdets farmare och förbipasserande. Hon intalar sig säkert att området allra mest skulle vara i behov av en chic boutique och utspärrade lillfingrar och att miniatyrgiraffer i alla fall är en bit på väg mot den stora drömmen. Jag fick däremot lägga om mina planer helt och cykla fyra mil åt fel håll för att kunna köpa på mig mat. Ända in till Keetmanshoop. Jag passade på att stanna i tre dagar och tre nätter.

Undertecknad latar sig utanför tältet och passar på att skriva ner dagens händelser.

Det var allt för den här gången. Feedback är alltid kul!

Kom ihåg att det även går att följa mig via Instagram och via min Facebooksida.

//Lars