Under 2014 cyklade jag 7000 kilometer runt Kalahariöknen i södra Afrika. Här är första delen i berättelsen.

Afrikas landsbygd var sig lik. Men var jag det? Var jag mig verkligen lik? De första fyra dagarna i bushen var hårda. Jag led mer av värmen än vad jag gjort på åratal. Det var i och för sig inget märkvärdigt – jag hade flugit ner utan att kunna acklimatisera mig. Det var bara att acceptera. Om ett par veckor skulle det vara en helt annan sak. Det var i alla fall vad jag intalade mig medan jag vilade huvudet på cykelstyret och tittade ner på mina skor som var begravda till hälften i gul sand. Afrikas landsbygd var verkligen sig lik. De torra vägarna. Hettan. Den röda solen i skymningen. Till och med risporna på benen var sig lika. Alla som campat i bushen i Afrika vet vad jag pratar om. Taggbuskarna! Andersson kallade dem ibland för ”vänta lite-buskar” på grund av att de alltid fick en att stanna upp och dra ur dem ur kläderna. Eller ur huden, beroende på hur snabbt man väntat lite. Jag ska förresten berätta mer om Andersson.

Vänta lite-buskar...

Innan dess satt jag i Windhoek och kunde inte bestämma mig. Faktum är att jag ska ta mig söderut och vidare mot Lesotho. Men jag ville även se lite av området norr om Namibias huvudstad. En slags bonusrunda. Frågan var om jag skulle lifta norrut och sen cykla tillbaka eller tvärtom? Eller skulle jag helt enkelt nöja mig med att cykla en liten bonusrunda? Allra helst skulle jag ha velat ta mig ända upp till Kunenefloden och börja turen där. Jag övervägde alternativ i flera dagar. Till sist ansåg jag att det skulle ta för lång tid att lifta dit upp. Några bussar finns inte, inte tåg heller såklart, och flyg till närmsta stad är för dyrt.

Jag cyklade ut ur Windhoek på en söndag. Jag hittade omgående rätt väg och var efter någon timme ute på landsbygden. Jag passerade tre ställen som på olika sätt stack ut. Det sista stället var von Francois fort som dök upp på mina högra sida. Det var bara en ruin och jag tog inte en närmare titt på det. Ska jag vara ärlig var jag vid detta laget redan sliten och istället för att utforska det gamla tyska fortet satt jag ett slag i den bristfälliga skuggan och såg noga till att inte spräcka mitt vattenschema. De fjorton literna som jag tagit med på cykeln skulle inte räcka så länge som jag trott. Långt ifrån. Efterforskningarna som jag gjort på nätet beskrev vägen som helt öde och få om inga bilar. Det var kanske en överdrift, det fanns en del farmer längs vägen, och trafiken var betydligt mer frekvent än vad jag läst. Det sistnämnda fick dock sin förklaring då en farmare som stannat för att se om jag var okej berättade att trafiken berodde på att det var söndag. Troligen är söndagen dagen då de tar ledigt och åker in till Windhoek för att handla eller helt enkelt åker över till grannarna för en smärre braai. -I morgon kanske du inte ser några bilar alls, fyllde han i. - Min farm ligger tre mil härifrån. Två kilometer från vägen, ner i en dal. Kom och fyll upp vatten i morgon så skjutsar vi upp dig till vägen igen. -Du ska absolut ta varje chans att fylla på vatten här ute, fyllde hans fru i. Det var skönt att veta att vattnet var säkrat och på kvällen drack jag betydligt mer än vad jag hade gjort om jag inte farmaren hade bromsat in och frågat om allt var okej.

Jag hade fortet i ryggen när jag tog detta fotot. Visst är min hoj mer intressant?

Vägen där berättelsen börjar. Namibia. Hett. Torrt. Och tre, nej,  fyra kudus...

Det mellersta stället som stack ut var ödehuset Liebig. Det enorma huset hade haft flera olika ägare och en av dem var Alexander Scotland som under denna tyska epok i Namibia faktiskt var något så romantiserat som en brittisk hemlig agent. Nu för tiden är Liebig mest ett mytiskt spökhus för Windhoeks ungdomar. Jag satt en stund på trappan och åt och lade samtidigt märke till ett par welwitschior som växte i den gamle spionens trädgård. Det är en mycket intressant växt och vissa forskare kallar den för en levande fossil. Den lever ofta i över tusen år och vissa exemplar kan bli över tvåtusen år. Tänk om växter kunde prata. Fast om de faktiskt kunde det - skulle vi förstå? Och skulle vi lyssna?

Spökhuset!

Det första stället som stack ut var egentligen bara en sliten skylt och en avtagsväg. När jag såg den stannade jag till en stund och letade i minnet. -Namnet stämmer, tänkte jag. Det var här. På skylten stod det Matchless Mine. Andersson hade under några år varit gruvans chef. Överallt fanns det spår, begravda under tid och sand. Detta var ännu ett.

Jag hade fyllt på drygt fyra liter vatten hos farmarna och fortsatt slagsmålet mot vägen under resten av andra dagen. Korta men stenhårda backar, bland de brantaste jag sett. Att cykla dem var omöjligt. Jag knuffade min cykel säkert 20% av tiden. Till sist kom jag till en korsning. Bakom en stängd grind började en väg. Vägskyltarna pekade ut riktning och vägnummer men inte några ortsnamn. Min karta visade dock en svart punkt fem mil nordväst om grinden. Ovan punkten stod det ”Otjimbingwe”. Ännu ett spår, ännu en påminnelse. Otjimbingwe var en gång i tiden en stort handelscentra i denna del av Afrika, inte helt olikt självaste Timbuktu i Mali. Men kanske inte i samma enorma skala dock. Andersson hade en gång i tiden bott här och det var här han gifte sig och det var här flera av hans mytomspunna resor ut i vildmarken påbörjats. Nu hade byn ärligt talat inte kvar mycket av sina forna glans. Där fanns en sandig huvudgata, ett par handelsbodar, en kyrka, ett torg där ett antal berusade män låg eller halvsatt under sessioner av filosoferade. Jag stannade en timme och passade på att köpa en lunch. Jag undrar hur det såg ut på Anderssons tid.

Grinden och vägen mot Otjimbingwe...

Khomas Hochland

Nära gränsen mellan Khomas Hochland och Erongo...  Jag slog upp mitt tält här... någonstans...

Namibia!

Vägarna varierade från bra till inte lika förträffliga.

Pojke i Otjimbingwe hjälper till med att fylla på mina vattenflaskor.

Charles John Andersson. Det är ett intressant namn. Anglosaxiskt och nordiskt på en och samma gång. Hans riktiga namn var egentligen Karl Johan Andersson och han föddes 1827 i Norra Råda församling i Värmland. Efter uppväxten i Vänersborg reste han till Sydvästafrika. Han blev den första europé att nå fram till vad som idag är Etosha Nationalpark - den södra infarten till parken heter just ”Andersson gate”. Han var även den förste som tog sig fram till den sägenomspunna Ngamisjön ifrån väster (David Livingstone var först från andra hållet) och han var den förste västerlänning att se Okovangofloden. Han dog 1867 i ett försök att öppna upp en handelsväg norr om Kunenefloden. Han begravdes av sin assistent, Axel Eriksson, som var blott 19 år gammal när han gav sig ut tillsammans med Andersson. Charles John Anderssons grav ligger några kilometer in i vad som idag är Angola. Så här skriver Ola Säll i SvD:

”En av Anderssons söner skickade på 1930-talet ut på en expedition från Sydafrika för att hitta graven och utsmyckade den med staket och en namnplakett. Sedan dess har graven varit bortglömd.

I maj 2007 utrustades ännu en expedition. Christer Blomstrand och hans hustru, Sveriges Namibiaambassadör Lena Johansson Blomstrand, och två namibiska vänner reste till gränsbyarna och sökte information.

En kvinna som växt upp på den angolanska sidan hade hört talas om en vit mans grav intill en liten sjö. Hon gick med på att visa vägen. Fem kilometer in i Angola fann de sjön och snart även graven. De rensade bort buskarna runt den övervuxna gravplatsen, där en av Sveriges viktigaste upptäcktsresande vilar.”

Charles John Andersson.
Bild: The Royal Geographical Society

Axel Eriksson, den unge assistenten som begravde Andersson, samlade under många år fåglar som han stoppade upp och skickade hem. Idag utgör denna fågelsamling en av världens finaste från denna del av världen och kan beskådas på museet i Vänersborg. Eriksson kom att stanna resten av sitt liv i Afrika och blev med tiden en mycket respekterad man, både av ursprungsbefolkningarna och boerna. Bland annat köpte Eriksson upp boskap i norra Namibia och sålde dem sen i Transvaal i Sydafrika. Dess boskapsförflyttningar tog ofta över ett år och gick rätt igenom Kalahari. Eriksson dog i maj 1901 under en resa i norra Namibia och ligger begravd i en by 30 kilometer väster om Grootfontein. På en inskription vid graven kan man läsa:

”This is the last resting place of Axel Eriksson, well known traveller, hunter, trader and pioneer, through whose intercession the cape goverment sent food to the distressed thirstland trekkers in 1879 thus rescuing various families from certain death"

Axel W Eriksson efter mer än 30 år i Afrika. Han var känd hos Hererofolket som Karuwapa Katiti ("the small white person")

Vägen ut ur Otjimbingwe gick stadigt uppåt i tio eller tolv kilometer. Jag hade druckit flera liter i byn men blev snabbt törstig igen. På toppen fanns det några få hus varav det ena spelade latinomusik och där ett par stycken törstiga unga herrar höll till. Jag köpte något att dricka och drog vidare. Vägen blev bättre, och dagen svalare. Och kom på mig själv flera gånger att titta på klockan för att se hur mycket hon var. Jag önskade ständigt att hon skulle bli fem då det blir svalare. Jag gjorde strax över 80 kilometer under dagen, vilket får räknas som långt under liknande förhållanden. Jag satte upp tältet medan solen blev röd. Senare stod jag utanför i mörkret, pannlampan var av för att inte locka till sig insekter, och borstade tänderna. Ingen mänsklig närvaro någonstans, inga byar, lampor eller motorljud. Stjärnhimlen var ofattbar vacker. På avstånd hörde jag ljud. Kanske schakaler, kanske vildhundar... eller något annat större flocklevande djur. Jag stod där och lyssnade en stund innan jag kröp in i tältet och somnade.

Dagen efter cyklade jag in till Karibib, som ligger på huvudvägen mellan Swakopmund och Windhoek – och liftade in till huvudstaden. Det tog mindre än fyra timmar. Bonusrundan var över. Fortsättningen följer...

Ni kan följa mig på min Facebook om ni vill! Och jag vill hemskt gärna att ni köper min bok som jag skrev om min cykeltur mellan Tyskland och Sydafrika. Ni kan beställa den HÄR. Ni kan även följa mig på Instagram.