Social, vettig och trevlig. Jättevan fjällvandrare med stor erfarenhet av orösade leder.
Gillar öde natur, tillika väl valda vackra tältplatser med vida utsikter där jag får vara ensam.
Gillar mest att bada vid öde fjällsjöar.
Står ut med det mesta..Alltifrån folk till ödemark.
Pensionerad polis nu plus 70, med konstnärliga och litterära ambitioner.
Lärare och handledare i kriminalteknik med inriktning på dokumenterande fotografi. Statlig utredare.
Boendes i Vasastan i Stockholm och på släktgård på norra Gotland.
Favoritområden i fjällen är: UnnaRäita, Mårma.
Intressen: Vandring, Jakt, Turskidåkning, Litteratur, Bär & svamp, Paddling, Foto, Resor, Stockholms vildmarker. Gotlands stränder. Norra Lapplands skogar och fjäll. Kajak i skärgården. Jakt och fiske.
Etiketter:
April
2023:
September, Oktober
2014:
Januari, Februari
2013:
Oktober
2012:
Januari, Februari, Mars, Juli, Augusti, September
2011:
Januari, Mars, Juni, Augusti, November
2010:
Februari, April, Maj, Juli, Augusti, September, Oktober
2009:
Februari, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November
2008:
November, December
Vulkanutbrottet på El Hierro.
Gissa Positionen.
Att komma fram till en plats innebär att man kommer dit vid en speciell tidpunkt. Vandringen har sin tidsaxel och så har även landskapet sin.
Fjällfotografi. Del 2 (4)
I filmen ‘Capricorn One’ ( regi Peter. Hyman. 1978) ställs betraktaren utav det faktum som man ser inför en den viktiga frågan, om den fotografiska bildens äkthet och verklighet. I filmen skildras ett par astronauter som ska företa en rymdpromenad på planeten Mars, men i stället iscensätter NASA istället deras rymdfärd i en arméhangar, däruti dramat fortsätter, och då börjar det ställas i filmen frågor om den populära fotografiska bildens äkthet, upplevelser och berättande.
En liknande berättelse: -‘populär och samtida’- är konspirationsdokumentären likaså i en film som påminner om den nämnda: ’Did we ever land on the Moon?’ som nu påstår att månlandningarna aldrig ägde rum, och att de bilderna var bluff och tagna ute i Nevadaöknen.
Fjällfotografi. Del I. (4)
Snön smälter i rasande fart. Ser man på den minskande snödrivan kan man uppleva den som antingen våren som kommer eller kanske med lite fantasi se en glaciär som smälter i ett växthus. Tvärs över gatan där jag bor i Vasastan ligger ett galleri som nu visar en vacker och ödesmättad fotografiutställning av en engelsk fotograf som heter Dan Holdsworth. (född 1974) Det är väldigt stora bilder, två till tre meter stora, inramade bakom vackert glas. Bilderna skimrar riktigt. Bakgrunden är kolsvart. Upp mot denna kolmörka natt i bilderna, höjer sig taggiga konturer som om det var en främmande och jättelik bergkedja som avbildas, Okända jätteberg någonstans långt, långt borta. Samtidigt ser det ut som allt vore taget på en främmande planet, långt bort i rymden där då någon okänd kapsel flyger just över denna bergiga yta och fotograferar dess bergiga yta. Man får en känsla utav flykt när man ser på dessa jättelika fotografier. Det påminner lite om dagens bildtittande i cyberrymden på ‘Google-Earth’ samtidigt. Något okänt, något som upptäcks, just bland pixlar på en dataskärm, allt medan vi drar på en mus eller på en markör som ger oss ledtrådar till storlek och riktning. Vi färdas in i detta märkliga landskap. Utställningen innehåller fem sex, av dessa jättelika landskapsbilder.. Först tror jag precis som kanske vem som helst, att detta är någonstans ifrån ett bergslandskap.. Island kanske?, något nytt och spännande landskap jag aldrig någonsin sett. Sedan rätt vad det är, ser jag att det är is, det svartvita är inverterat, omvänt som när ungefär ett negativ som blir positivt.. Men vad är vad, här och är det då berg? Eller kanske då is?.. En glaciär kanske som är svart? Is kan ju inte vara svart?.. Och varför är det natt? Rätt vad det är tänker jag på ett landskap i Himachal Pradesh i Indien, Ladakh i Kashmir eller nått åt det hållet. Väldigt alpint, väldigt spetsigt.. Jag ska titta i mina gamla diabilder tänker jag.. Kanske är det då just Ladakh? Man vill ju så gärna veta... Men precis, som när jag tror att jag ska komma på var någonstans nu mina gamla diabilder finns, så känner jag att dom nog inte ens är värda en titt, då dom säkert bleknat bort och förlorat sin lyster..“Bilderna bleknar men minnena består“.. Så brukar man ju så fint säga om fotografier... När jag går närmre och allt närmre mot bilderna ser jag inte bara min egen reflektion i dom stora glasskivorna.. Rätt vad det är tror jag mig se rinnande svart bläck på en plastyta. Helt plötsligt ser jag bara en plan yta som är framför mig. Fotografiet upplöses framför mig i något obeständigt, jättelikt och drömskt. Bilderna framstår mer som efterklanger ifrån någon mardröm man fått efter ha tittat för mycket på berg. 
Snön smälter i rasande fart. Ser man på den minskande snödrivan kan man uppleva den som antingen våren som kommer eller kanske med lite fantasi se en glaciär som smälter i ett växthus. Tvärs över gatan där jag bor i Vasastan ligger ett galleri som nu visar en vacker och ödesmättad fotografiutställning av en engelsk fotograf som heter Dan Holdsworth. (född 1974) Det är väldigt stora bilder, två till tre meter stora, inramade bakom vackert glas. Bilderna skimrar riktigt. Bakgrunden är kolsvart. Upp mot denna kolmörka natt i bilderna, höjer sig taggiga konturer som om det var en främmande och jättelik bergkedja som avbildas, Okända jätteberg någonstans långt, långt borta. Samtidigt ser det ut som allt vore taget på en främmande planet, långt bort i rymden där då någon okänd kapsel flyger just över denna bergiga yta och fotograferar dess bergiga yta. Man får en känsla utav flykt när man ser på dessa jättelika fotografier. Det påminner lite om dagens bildtittande i cyberrymden på ‘Google-Earth’ samtidigt. Något okänt, något som upptäcks, just bland pixlar på en dataskärm, allt medan vi drar på en mus eller på en markör som ger oss ledtrådar till storlek och riktning. Vi färdas in i detta märkliga landskap. Utställningen innehåller fem sex, av dessa jättelika landskapsbilder.. Först tror jag precis som kanske vem som helst, att detta är någonstans ifrån ett bergslandskap.. Island kanske?, något nytt och spännande landskap jag aldrig någonsin sett. Sedan rätt vad det är, ser jag att det är is, det svartvita är inverterat, omvänt som när ungefär ett negativ som blir positivt.. Men vad är vad, här och är det då berg? Eller kanske då is?.. En glaciär kanske som är svart? Is kan ju inte vara svart?.. Och varför är det natt? Rätt vad det är tänker jag på ett landskap i Himachal Pradesh i Indien, Ladakh i Kashmir eller nått åt det hållet. Väldigt alpint, väldigt spetsigt.. Jag ska titta i mina gamla diabilder tänker jag.. Kanske är det då just Ladakh? Man vill ju så gärna veta... Men precis, som när jag tror att jag ska komma på var någonstans nu mina gamla diabilder finns, så känner jag att dom nog inte ens är värda en titt, då dom säkert bleknat bort och förlorat sin lyster..“Bilderna bleknar men minnena består“.. Så brukar man ju så fint säga om fotografier... När jag går närmre och allt närmre mot bilderna ser jag inte bara min egen reflektion i dom stora glasskivorna.. Rätt vad det är tror jag mig se rinnande svart bläck på en plastyta. Helt plötsligt ser jag bara en plan yta som är framför mig. Fotografiet upplöses framför mig i något obeständigt, jättelikt och drömskt. Bilderna framstår mer som efterklanger ifrån någon mardröm man fått efter ha tittat för mycket på berg.
Drömmar av Silver
Drömmar av Silver.
