Vyer upphör aldrig att fascinera.

När den tyske romantiske konstnären. Caspar David Friedrich målar sig själv med en vy framför ‘Riesengebirge’ i Södra Tyskland är det en så kallad additativ, alltså en slags manipulerad bild vi ser. Fast... vi upplever den i dag som ‘äkta‘. Den ser ju så avbildande ut. Men det är den inte, tyvärr. ..Den består av olika delar ihopsatta.. En alptopp, en dresdenklippa och lite dimma.

Sulitelma på tapeten.

(Vid Lomihyttan i Norge)

Alla pratar om Sulitelma i år! Har ni tänkt på det?. Det låter som denna sextiotalsschlager som Brita Borg en gång sjöng med text av Povel Ramel :’Alla pratar om La strada dell’amore’. --(dvs. alla drömmer om att gå här men få vet vad den ligger...)

Vad är då Sulitelma för nått, förutom att det är ett stort fjäll vid norska gränsen? Området är ju lite ‘bortom’ och liggandes vid horisonten. Det är lite kulissartat och liggandes i fjärran, va?. Ser likadant ut ifrån vilket håll man nu kommer så väl i från nord som syd.. 

Det berör inte lika mycket för just skildringarna därifrån känns så väldigt ålderdomliga eller i alla fall inte sådär jätte aktuella anpassade idag för vandrare. Det har mer blivit upp till var och en att söka och få ihop något som passar en samtida vandrare i dag.

Dom som är ambitiösa här, får söka på nätet och tråckla ihop något själva. Det senaste i tryckform typ, i en bok som fanns, och som var någorlunda substantiellt var ju klassikern i kapitlet med ‘Okända Fjäll’ av Tore Abrahamsson. Men det var på den tiden det begav sig. T.A. förlorade tyvärr sig själv vid denna tid i historiska notiser.

 Idag har mycket av den geografin förändrats så. Den mytiska stora isgrottan finns ju inte längre som bekant. Sjön, 878 är betydligt större idag ju, än på åttiotalet, nya grävda jokkfåror finns, stora slammarker har byggts upp just vid Lairojokko. Glaciärerna krymper i rasande fart. Landskapet förändras och berättar sin egen historia, utan hänsyn till det förgånga.

När Dag hammarsköld så esoteriskt och sprött diktade för oss i en Sårsåjaure-stuga på femtiotalet, om vår gemensamma fjällängtan, var dessutom känslan för orördhet och vidder något som ‘mycket mer’ gjorde området än’ mer exklusivt och främmande.Detta var år 1950. 

Clas Grundsten berör ju inte området vidare mycket ens i ’Vandra Kungsleden 2’ (1991) då han kör ihop det med Padjelanta och låter Suli’ bli nått litet och vid sidan av. Det blir någon skrumpen och avlägsen knöl där borta vid horisonten, en kuliss till Padjelantya , typ ‘på sidan 122’ som någon om möjligt är möjlig att ta sig till. Men grejen blir ändå att de flesta upplever fjället som något krångligt och avsides beläget. Något som tydligen fortfarande hänger med, då ju många knallar där som eller i kombination med just i avslutning till: "Ut-In /Sarek-eller-'In-Ut/Padjelanta". å’ då blir ju man ruggigt trött, inte bara av avstånd utan även av att då i regn även ta med Suli’ i det hela.

Efter nu i sommar ha läst två styckna’ väldigt fina Sulitelma-skildringar här på ‘Utsidan‘ här, nämligen dessa två:

 'swabr' och 'majjen' här:

http://www.utsidan.se/blogs/topptur/12900.htm

http://www.utsidan.se/blogs/majjens/16181.htm

Och dom vill jag verkligen pusha för. Båda två är väldigt bra. Nya och anpassade till samtid och individ. Dom innehåller bilder och färger.... 

Underhållningsvärde?Klättersport i blåsväder..

Ibland överträffar verkligheten parodin om den. Jag har ofta tyckt att sånt här 'personligt' och 'bortglömt  friluftsliv' som man ägnar sig åt här eller skriver om för den delen med, är lite småtråkigt eller till och med lite halvbeige. Inget som ger någon temperaturhöjning direkt. 

Själva det evinnerliga ältandet eller tuggandet alltså, om det.

För vem, går allvarligt igång på: en trist murken tall i någon undangömd bergsskreva, ett snöklätt anonymt fjäll eller ett övergivet gulligt fågelbo?

Det berör tyvärr oftast den inre kretsen, entusiasterna mer, än den når ut med något utöver det vanliga.

Bristen på sensationer kanske...?

Nåväl.. Friluftsmännsikor är ju väldigt puristiska och tillbakadragna mestadels, så tyckte jag..tills, jag började läsa om pajkastningen här, om den där fejkade klättringshistorien som nu valsar runt i 'forumet' här på Utsidan. Just den här 'bjäbbiga-ansvarslösa-fjortis-attityden' Den fick mig att riktigt bli intresserad..Vad handlar det här om? ere' en dokusåpa på 'teve 3' nu igen, fast i skriven form??

Men nu är ju Alpinister gärna folk som vill synas, om än nu att döma så verkar dom rentav smådumma.

Naturligtvis är det en stor och märkvärdig bedrift att bestiga ett berg i Himalaja speciellt om det är högt. Det fattar väl alla.. Men?..Underhållningsvärdet är väl inte direkt anpassat till vad den normala halvfeta 'Svenssons' utför direkt. Men, när det har att göra med berömmelse och då pengar, är det något helt annat.

Det finns någon slags oskyldighet i den här själva sporten som tyvärr bryts ned av sådana här saker, just då en sådan här trist sak uppdagas, med fusk och bedrägeri och det inom klättring. En slags oskuld som försvinner. Och det är nog där det är tråkigt, beklagligt och väldigt trist för gemene och obildade man. Det är väl den eftersmaken det hela ger.

Världen för det oskuldsfulla och det äkta försvinner och blir mindre. Kanske är det så?

Jag minns hur synd jag tyckte om mina döttrar när det uppdagades att en popgrupp: ’Milli-Vanilli’  tror jag dom hette, detta var på det sena åttiotalet, inte hade sjungit, det dom sjungit, utan bara fejkat. Mina döttrar som var barn blev jätteledsna när den bluffen uppdagades. Likaså, senare tyckte jag väldigt synd om en gammal släkting till mig, som alltid hade gått och hejat på Ludmilla Engkvist, när hon sprang, tills det uppdagades att hon också bara var en billig fejk.

Inte för att bli alltför cynisk kring sådant här ‘media-horeri‘och narcisisstiska störningar... Men, brukar det inte heta att: "När man nått toppen, då finns det bara en väg kvar".. och det är tyvärr nedåt & utåt, och ofta glider då folk ner i rasande fart, när det uppdagas att dom gjort bort sig..

Och vi människor kan inget att göra än att bara förfasa sig och förnöjt titta, läsa och stå brevid och beklaga. Det blir lite ‘Apberget på Skansen’ utav det hela.

Ett nytt grepp således i dessa diskutionsforum, för ett nytt medium som dessa bloggar utgör.

Vi läser något,

Vi blir förfasade och våra ideal om rena värden grusas.

Sensation och avslöjande! 

Den här sajten ‘Utsidan’ börjar på nått vis mer och mer, likna ett ‘Flashback-forum’ eller nått åt det hållet. Kanske bara det en tidsanpassning att sådant här tas upp nu.

För oss mer sansade och vardagligt grå, vi som mer är intresserade av någon trist unken fjällstuga eller någon trivial fjälltopp där vi får vara ifred, känns detta väldigt långt borta.

Läs och begrunda dessa ytterst märkliga och samtidigt lite förbryllande länkar!

Tredje världskriget har utbrutit. Helt plötsligt står det något spännande här.

http://stormkorp.se/xixa2009/xixa2009.htm

http://peterlarson.wordpress.com/2009/10/19/en-dares-forsvarstal/

http://www.utsidan.se/forum/showpost.php?p=452736&postcount=54

http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=58384

Och snälla ni, när ni står på Kebnekaise... Ljug inte mer än nödvändigt!

Nutida nomader

( Den privata och exklusiva upplevelsen i SFK's fjällstuga)

Fjällvandrandets hunger är svårt att förstå med förnuftet. Renarna till exempel verkar sakna den: De flyttar runt bara för att livnära sig bättre. Vi vandrare kastar oss ut i det okända  av orsaker som är mindre enkla att fastställa. Kanske flyr vi från något eller så ska vi leta rätt på något. Simpel nyfikenhet eller nått arketypiskt sökande efter ett förlorat paradis? Inte kan det bara vara höga toppar sol och ett fritt och öppet oförstört landskap. Nostalgin finns säkert där, att leta upp något vi läst om, anat eller sett långt tidigare under en annan vandring och leta efter nått som tidigare funnits bevarat, likt flugan i kådan, på andra platser där tiden haft ett annat förlopp.

I varje vandring man gör finns ett inslag utav nått som på en gång är löftesrikt och oroande.

I dag kan vi inte göra geografiska upptäckter eller topografiska sådana. Allt verkar redan genomtröskat och genomgånget.. Men, man kan upptäcka nått nytt i det redan sedda, något som ingen annan tidigare fått syn på. Och när vi gör det så skaffar vi oss hemliga tecken, lösningar och nya infallsvinklar på landskapet.

Det finns som sagt ‘ett annat fjällmassiv’ innanför det ‘redan sedda fjällmassivet‘, något annorlunda innanför det redan sedda..

Och på nått sätt kan man då om man har ett fritt synsätt nalkas en ny sanning om fjällen, men denna nya sanning verkar försvinna i och med att vi alla samtidigt kommer fram till det ögonblick där den nya sanningen upphör att gälla.

Jag tycker det verkar så med alla dessa fotograferande fjällvandrare som ideligen tröskar igenom panoramor hit och panoramor dit och önskar sig nya bättre utsikter. Det är som om ett tidigare avfotograferat parti helt plötsligt förlorat sin magi och i en ny tidsanda ska kläs i en ny teknik. Fjällpanoramat moderniseras.

Dom där beundransvärda riktigt kända fjällskildrarna, dom med ‘coffetable‘-böcker större än själva kaffebordet själv är, dom har det nog inte lätt i dagens bloggvärld och i dagens digitaliserade fotovärld. Dom har redan på nått vis både skövlat och anonymiserat även dom mindre utforskade platserna i fjällvärlden långt innan vi själva kom dit med digitalkameror och små behändiga laptops.

Det är nästan så att den klassiska fjällskildringen upphört att gälla som en värdegrund, dess bilder och dess personer med. I dag verkar allt splittrat och fragmentiserat.. Ordet som många använder är: segmentering.

Själv tror jag att den dokumenterande och den anonyma guideboken i stort förlorat på detta. I dess estetik och i dess skildring framstår den nästan som en parodi på sig själv.

I dag är det svårt att upptäcka något nytt och få någon att lockas tro på dess existens. Parodin ligger idag nära det dokumentära. (ett exempel är väl den här bisarra och pinsamt koloniala ‘Den stora resan’ som SVT snart sjösätter, där vanliga Svenssonfamiljer ska 'fjanta och flamsa sig' med ursprungsbefolkningari exotiska miljöer.. Det har gått en tid sedan prins Vilhelms skildringar utav infödingar i Afrika, kan man gott konstatera... eller rättare sagt.. det har nog inte det gjort)

Någon ny friare horisont verkar inte utlovas heller i dagens  moderna och uppstressade bloggosfär, där mångfald och bilder slåss om uppmärksamhet. Eller har jag fel. Kanske gör den det? Kanske är just bloggandet om fjällen den nya fjällskildringen, den nya verkligheten vi färdas mot?.

Fina och fula landskap..

Varför anses just Gotland vara så vackert och andra svenska landskap vara konventionella? I tunnelbanan här i Stockholm annonseras ‘Landet Annorlunda’ vareviga sommar. Några badglada turister, oftast lättklädda far flinande runt på en cykel längs en strand och det ser alltid ut som på Mallorca eller någon grekisk ö.

Den oftast tillgjorda ‘Finheten’ förstärks sedan genom att utvalda kändisar uttalar sig om landskapets ‘skönhet’.. Helt plötsligt så anser varenda man pratar med att Gotland är så vackert. Landskapet är osvenskt, nästan italienskt..kargt...Att ett landskap är kargt är en modenyck vad det verkar..

Tänk att få semestra här..

Man dricker kanske vin, äter nått grillat lammkött, tittar på ruiner och går på en öde strand. Mer behövs tydligen inte förrän en landskapstyp ska förvrida huvudet på den övriga befolkningen...

När jag som barn växte upp på Gotland tyckte jag att fastlandet var bra mycket bättre, vackrare och mer spännande. Där fanns: Stora träd, granar, sjöar och berg..på Gotland var det mest åker, buskiga enar och blåst.

När jag varje sommar åker tillbaks till ‘Öijn’ å' hälsar på släkt och vänner känner jag bara att jag återvänder till nått, ett landskap som mer och mer liknar en turistaffish..

Hur har det kunnat bli så?

Det som en gång var en levande byggd har i dag blivit till en fotogenique fond för en storstadsmässig livsstil..

Gotland borde nästan få en egen T-banestation, någonting att stiga av till efter: Bromma, Stocksund eller Saltsjöbaden.