Det handlar om sommar- och vinterfjäll i grupp eller ensam. Främst i Sverige men också på annat håll. Dock inte om när jag går som fjälledare för STF men i de flesta andra sammanhang. Med hustru Madelaine, kompisar eller solo. I de senare fallen blir det gärna med inslag av toppturer. Tycker både tält- och stugturer har sina olika karakteristika och fördelar. Stugturer har sina fördelar med stora grupper och att de erbjuder trevliga mötesplatser, och därmed samvaro med fjällmänniskor. Med tältturerna når man de finaste platserna och områdena med möjlighet till fina basläger för toppturer. Inslag med kajakturer från någon av våra, eller våra grannländers, skärgårdar kan mycket väl dyka upp.

Friluftsentusiast med fjällinriktning.

Användarnamn: robertons1

Intressen: Alpinism, Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Turskidåkning, Långfärdsskridsko, Litteratur, Navigering, Bär & svamp, Orientering, Paddling, Resor

Mer på profilsidan


Kategorier:


2014:
Maj

2012:
Maj, Augusti, September

Vårvintertur mellan Abisko och Keb med finfina snöförhållanden

En vintertur i april, från stuga till stuga, mellan Abisko och Keb som bjuder på finfint kallsnöföre och spännande tvärdalar och glaciärer.

Efter två vintrar med tälturer i Sarek - den ena med Morgan min medresenär och den andra solo - var det i år, 2012, dags för en stugtur mellan Abisko och Keb. Morgan var nyfiken på vad stugorna kunde erbjuda då det med undantag av besöket vid Akkastugorna för två år sedan var premiär för honom. Själv såg jag fram mot att gå lite lättare och att göra avstickare från Kungsleden. Att träffa några bekanta stugvärdar, om de nu var i tjänst, skulle bli en bonus. På kvällen den 3 april lämnade nattåget Göteborgs centralstation med två förväntansfulla skidresenärer, packning, en kvällsmåltid och en flaska vin.Dagen därpå ankom vi ett vintrigt och lätt molnigt Abisko vid 16-tiden. Termometern visade minus 8. Vi installerade oss och jag visade runt Morgan på turiststationen. Efter middagen begrundade vi våra olika avstickarvarianter från Kungsleden. Vi ville gärna till Nallo via någon av tvärdalarna mellan Alesjaure och Tjäktja och vi ville gärna gå via Guobirvaggi till Tarfala. Vägvalen skulle naturligtvis slutligt avgöras när vädret fått sagt sitt.

På morgonen den 5 april gick vi mätta och nöjda i väg vid 9-tiden. Molningt väder, svag vind, lätt snöfall och minus 9 gav utmärkta förhållanden. De handfulla centimetrarna med snö i Abisko byggdes rask på när vi skidade mot Abiskojaure.Vid sjöns östra ände tog vi lunch i lä av en liten kulle.Turen över sjön gick fint och lätt med ett hyfsat kallsnölager på isen. STF-flaggan svajade på håll och snart var vi framme, ja redan vid 13-tiden. Stugvärden
Rolf, en gammal bekant, hälsades och vi blev installerade. Vädret blev alltbättre under dagen och eftermiddagen tillbringades med go-fika på solbänken vid stugknuten. Allt fler besökare, från både öst och väst, dök upp allteftersom dagen förflöt. De flesta för övernattning. Kvällen bjöd på middag, bokläsning och avkoppling.

 

Abiskojaurestugorna

Nästa dag inleddes med snöfall, svag vind och minus 8. Det blev tidig frukost och vi kom iväg vid strax efter 8. Efter Kieronbacken upphörde snöfallet men molningheten bestod om än under viss lättnad. En sol som försökte bryta igenom gav trollska ljusspel över de vita vidderna och mot de skymtande fjällsidorna. Lunch intogs vid Kungens koja och med förnyade krafter skidade vi vidare mot, och över, Alesjaure. Uppe på kullen, vid 14-tiden, tog stugvärden Hillevi emot. Det blev lite stugvärdssnack med kaffe och kaka samt inköp av lite matvaror. Under eftermiddagen tilltog vind och snöandet något. Obekymrade bastade vi och tillagade vår middag.

 

Uppe på platån efter Kieronbacken vid Ahpparjavri

Den 7 april, påskafton, hade vinden avtagit och termometern visade minus 10. Molnen hängde lågt men verkade tunna och lättrörliga. Vi kom iväg vid 08.40 med bra fart trots spårandet i nysnön. Den var lätt och flyktig, ett kallsnöföre av bästa sort. Först när vi närmade oss Tjäktja d v s fick stugan inom synhåll började solen bryta igenom och sätta lite fart på de lågt hängande molntussarna. De första renarna dök upp, tillhöriga Laevas sameby. När vi var frammme vid stugan vid 12-tiden hade den fullbordat sitt jobb och landskapet visade sig i sin bästa vinterskrud. Klätt i ett heltäckande nysnölager. Vi lunchade i stugan och diskuterade vidare planer för dagen. Morgan som var nyfiken på stugorna och kände för lite vila, och som möjligen charmats av den kvinnliga stugvärden, ville gärna stanna för övernattning. Själv drog jag iväg på en liten foto-tur upp på Tjäktjatjåkkas NV-rygg. Med toppen kvar i molnen nöjde jag mig med 1350-metersnivån. Det blev fina vyer ner mot Tjäktjapasset och in mot Sielmmavaggi. Under senare delen av eftermiddagen återvände en del av molntussarna men förhoppningen om en fin morgondag mot Nallo via just Sielmmavaggi kvarstod. Det blev till slut en hel del folk i stugan och trivsam samvaro kring middagsmålet.

 

Solen bryter igenom uppe vid Tjäktja

Tjäktjapasset sett från NV-ryggen på Tjäktjatjåkka

Nästa dag, påskdagen, visade på kanonväder. Sol, vindstilla och minus 17. Målet var tveklöst Nallo via Sielmmavaggi gärna med en avstickare upp mot platån vid sjön Nallojavrrit. Vi kom iväg strax efter 8. Temperaturen steg snabbt i solskenet. Förhållandena var superfina med solen placerad strax över tröskel i den uppåtgående dalfåran. Spår av laviner som gått tidigare under vintern syntes när vi närmade oss tröskeln. Med endast 50 m kvar gick så en liten ”snödammslavin” med pudersnö från en ravin högt upp på fjällsidan. Snödammet virvlade upp i motljuset. Mycket vackert! Förloppet gick inte snabbare än att det hanns med att fotograferas. Då vi skulle upp till sjön på 1235 m ö h ville vi hålla höjd vid utgången av Sielmmavaggi under toppen 1750. Vi gick på ett stabilt och hårt snölager som dock var överlagrat med drygt en dm pudersnö av det lätta slaget. Precis vi det brantaste partiet släppte det under Morgans och mina skidor och ett några hundra kvadratmeter stort snölager kasade ner under oss. Vi kunde dock stå kvar. Morgan som var tjugo meter framför mig stannade till och själv beslöt jag att glida ner en bit på den blottlagda skaren för att ta mig fram lika långt som Morgan och där bedöma den vidare lutningen på fjällsidan. Vi kunde båda konstatera att lutningen minskade och skidade fram parallellt under det att  vi nådde samma höjd. Allt utan ytterligare ”släpp”. Vi tog oss fram till platån väst om sjön och tog en långlunch i solskenet och njöt av eftermiddagen. Liggunderlagen lades ut i sin fulla längd och det blev en liten middags-"nap". Nedfärden till Nallostugan i pudersnön blev en njutning. Där hängde en lapp med information om att stugvärden var på tur till Vistas och skulle komma åter till kvällen. Senare kom stugvärden Bo in och hälsade på. Han hade efter besöket vid Vistas skidat tillbaka runt Nallo och följaktligen varit uppe på platån där vi lunchat och sett spåren från flaket som släppte och våra skidspår. På håll såg det säkert skrämmande ut med mitt skidspår från den nedre delen, som om jag dragits med. Något uppbragt ville han informera sig om vad som hänt. Vi hade ett bra snack om det inträffade, och om annat också. Den sena dagen vid Nallo var underbar och förvarnade om fint väder också nästkommande dag.

 

På väg upp i Sielmmavaggi

"Snödammslavinen" landar på pasströskeln i Sielmmavaggi

På väg ur Sielmmavaggi med Nallo-"grytan och Stuor Reaiddavaggi i bakgrunden

Långlunch vid platån väst om Nallojavrrit

Den 9 april, annandag påsk, molnfri himmel, vindstilla och minus 16. Perfekt. Vi kom iväg strax efter 8. I morgonskugga med mötande fallvind i riktning mot Sälka blev inledningen lite kylig. Väl uppe ur ”Nallo-grytan” kom vi in i värmande solsken igen och svängde upp mot Unna Reaiddavaggi. Med de fina förhållanden som rådde ville vi gå över Reaiddaglaciären mot Sälka. Skidåkningen var som när den är som bäst i fjällen. Vi sökte oss fram till glaciärens bas via småkullarna av glaciärgrus öster om den lilla sjön under Vaktposten, för att vinna höjd. Det hade nog varit bättre att skida förbi dem och rakt på. Vi vann ingen höjd eftersom vi fick ta oss ner igen. Vi gick upp vid västra delen av glaciärbasen och fick en fin tur över glaciären i det orörda dryga decimetern tjocka nysnölagret. Uppe i glaciärpasset med dess inrammning av Knivkammens svarta väggar tog vi lunch. Nerfärden mot Stuor Reidavaggi i nysnön med ett allt vidöppnare vitt fjällandskap tog andan ur oss. Av hänförelse. På andra sidan glaciärgrushögarna nere vid Stuor Reaiddavaggi mötte färska järvspår. Det var bara att staka på ner mot Sälkastugorna. Vi var där vid 14-tiden redan. Temperaturen vid Sälka var uppe i minus 2. Det blev en hel del stugvärdssnack, köp av lite matvaror och avkoppling i och runt stugan. Som vanligt vid Sälka anslöt efter hand en hel del folk. Senare vart det bastu och middag. En fröjd att vara på Sälka under så fina förhållanden.

 

På väg upp i Unna Reaiddavaggi från Stour Reaiddavaggi

Uppe på Reaiddaglaciären med tröskeln framför oss

På väg ner mot Sälka i Stuor Reaiddavaggi

En ny dag. Nya förhållande. Mulet, dimmigt, begynnande snöfall och frisk vind som skulle öka. Vår plan var att gå in i Guobirvaggi för att via passet vid Svarta sjön nå Tarfala. Vi kom iväg som vanligt strax efter 8. Vår plan kändes allt mindre attraktiv med att vinden ökade och sikten minskade. Nere vid vindskyddet vid Kuoperjåkka mötte vi militären som arbetade vid Rabots glaciär med vrakundersökningen från Herculeskraschen. De hade fått avbryta arbetet p g a vädret och var på väg, med skoter, till Keb. Det var nog spiken i kistan för vår plan. Vi forsatte utmed leden mot Singi. Efter ett tag lämnade vi leden  och följde den med träkäppar nyligen markerade
skoterleden, för militären, som vi trodde följde sommarleden mot Keb vilket den inledningsvis också gjorde. Vi förstod dock snart att vi var på väg upp i Singivaggi. I den dåliga sikten beslöt vi att vända och glida ner mor Singistugorna och ta lunch där, i trevligt samspråk med stugvärden. Sen bar det vidare mot Keb utmed leden. Ju närmare vi kom desto mer avtog vinden. Nere i Laddjuvaggi var det nästan vindstilla. Vi kom två dagar tidigare än planerat men fick ändå samma rum, i den gamla byggnaden, som vi bokat två dagar senare. Det blev bastu och middag i självhushållet. Middagen i restaurangen sparade vi till vår avslutningsdag. Keb präglades annars stort av alla personal som var sysselsatt med undersökningarna med anledning av den tragiska Herculeskraschen.

Nästa dag lämnade vi Keb strax före 9 i halvmeterdjup nysnö och svag vind. Målet var Tarfala för träff, med stugvärden Lars som också är färdledarkollega, och övernattning. Det var extra jobbigt med spårningen men på slutet efter passage av forskningsstationen mötte vi två damer som lämnat Tarfalastugan vilket underlättade något. Vi kom fram till en tom Tarfalastuga vid 12-tiden. Snart dök Lars upp och det blev fika i hans stuga. Därefter tog vi lunch. Tanken var att gå en eftermiddagstur men sikten var synnerligen dålig och inte alls inspirerande. Några få besökare dök upp under eftermiddagen men enbart för lunch. Vi trodde vi skulle bli ensamma över natten. Vid 20-tiden dök dock en grupp på 7 personer upp som gått från Sälka via Goubirvaggi via passet vid Svarta sjön. Rejält tagna av pulsandet i den djupa snön och de många timmarna på tur pustade de ut, fick i sig något varmt och började förbereda för middag. Själva kom vi tidigt i säng.

 

Mjölkvitt uppe vid Tarfalastugan

Nästa morgon var vi som vanligt uppe tidigt och fick börja med att diska rent några kastruller då det utmattade gänget som anlänt kvällen innan varit alldeles för trötta för att ta itu med disken. Nåväl, inga problem, vi hade inte bråttom. Avsikten var att besöka forskningsstationen för att se deras informationsfilm om stationens historia och verksamhet. Det pågick någon slag konferens så vi blev utlovade en tid i samband med deras lunch. Också de andra i stugan blev intresserade och ville hänga på. Snopet nog blev det hela inhibiterat strax före lunch på grund av att konferensen drog ut på tiden. Vi drog iväg till Keb i den djupa nysnön och inledningsvis hopplösa sikten och fick en allt snabbare tur ner när vi snart mötte folk på väg upp och fick fina spår att åka i. Vi var nere vid Keb på 1.5 timmar. Där mötte deltagare i Keb Classic tvådagarstävling som laddade inför morgondagens start samt deltagande i sprintprologen som stod på programmet i samband med att vi anlände. Det blev en god middag i restaurangen i trevligt sällskap med några av deltagarna och en härlig avslutning på en lyckad vårvintertur med synnerligen fina snöförhållanden. Nästa morgon den 13 april, vår nionde skiddag, började med en riktigt blåsig morgon med västliga vindar. Snön yrde runt fjällstationen. Tävlingsstarten var förskjuten med två timmar från 8 till 10. Själva fick vi ju vinden i ryggen och gav oss iväg mot Nikka. Det blev snabb skidåkning i allt bättre väder med tillhörande försvagad vind. Efter 2.5 timmar var vi framme. Det blev lunch, dusch och med lånade nycklar från Sarri´s besökte vi det vackert rödmålade träkapellet på den lilla kullen utmed den rösade leden till Nikka. Innan bussfärden till Kiruna och tåg söderöver blev det en rejäl renburgare på Sarri´s. I Gällivare skildes våra vägar; Morgan skulle fortsätta till Göteborg och själv skulle jag övernatta på Grand Hotel Lapland för att nästa dag ta mig till Saltoluokta och leda en STF-grupp under en vecka.

Robert Onsander

 

Blåsig morgon vid Keb och dags för avfärd mot Nikka

Vyn från kapellkullen i Nikka upp mot Laddjuvaggi

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2012-05-15 19:02   Håkan Friberg
Vilken underbar skidfärd ni haft! En vinterfärd runt Kebnekaise lockar.
Väl formulerat!
 
2012-05-17 12:34   fowwe
Rena reklamen för vinterturer i fjällen. Härlig berättelse. Med strålande foton som väcker min längtan till vinterfjällen. Och det här med att befinna sig mitt i en lavin låter ju otroligt - även om den var liten och lätt.
 
2014-01-04 13:20   Curt V
Trevlig berättelse och bra bilder, ger inspiration.
 

Läs mer i bloggen

Påsktur från Katterat till Nikka

En vinterskidtur från stuga till stuga mellan Katterat och Nikkaluokta över påsken 2014. Fyra fjällentusiaster upplever vårvinter med regn, snö och sol i dalgångar, högfjäll och på glaciärer.

Fulla av tillförsikt, lite anspänning och med god mat för de kommande två dagarna, steg vi av tåget och satte på oss skidorna på perrongen. Det var några plusgrader, mycket snö och vi var de enda som skulle skida vidare de 12 kilometrarna mot Hunddalshytta. Stigningen började omedelbart med tunneln över järnvägen och sen bar det iväg utmed Sördalens västra sida genom gles fjällbjörkskog. Efter några kilometer kom vi upp på kalfjället med de höga bergen inom synhåll. Främst det mäktiga Ristacohkka som vi tidigt fick i blickfånget. Utan kryssmarkeringarna, som hjälper oss på svenska sidan, får man i Norge var uppmärksam på sina vägval, vilket med den goda sikten vi hade inte var något problem. Några enstaka hytter låg utslängda på östra sidan av dalgången, nära Rombakselva. Mot slutet dök en hytta upp nära jokkfåran som lätt kunde förväxlas med slutmålet för dagen. Först bakom nästa kulle dök emellertid Hunddalshytterna upp. Tre till antalet; en större, en mindre samt stugvärdens. Turligt nog mötte vi en grupp topptursåkare som precis lämnat den mindre stugan för att ta sig till Katterat p g a den annonserade väderförsämringen för nästkommande dag.Turligt då den större stugan var full. När vi installerat oss kom stugvärden över och hälsade oss välkomna. Hon var där endast över påsken då hytterna annars är obemannade. För alla eventualiteter hade vi en nyckel med oss utifall stugplatsen skulle vara obemannad. Rutinerna med betalning via inbetalningskort förklarades. Fyrbäddshyttan vi intagit var synnerligen "koslig", nere vid jokken var det arrangerat med ett vattenhål överbyggt med en grottliknande snökonstruktion och snart var vi igång med middagsförberedelserna. På menyn stod hemlagad älggryta med blandsvamp och spaghetti samt ett passande rödvin. Utanför knuten blev det bistrare med ökande vind som blev hård mot kvällen men i stugan njöt vi av mat och dryck, och av att ha kommit igång med vår tur.

Nya Zeeländsk fjällvandring och andra äventyr

Vandringsäventyr på Nya Zeeland, både nord- och sydön, under vintern 2009.

onsdag 30 december 2009

Från Stalo till Salto, på tvärs genom Sarek

Sommarturen från Stalo till Salto rakt genom Sarek har i flera år varit en drömtur.Nu var också hustrun med på tåget.Tanken var att gå nära nog rak väst till östlig riktning med Alajavrre, Lulep Rissajavrre, Alkavare kapell, Alggavagge, Skarja, Bielavallda, topptur till Vuojnestjåhkkå och en sista övernattning under Gähppo med Pietsjaure i blickfånget, som hållpunkter. Allt inför avslutningsmiddagen på Saltoluokta fjällstation.Till vårt förfogande hade vi knappt nio vandringsdagar inkl. första kvällens vandring efter helikopterlandningen vid Stalo vid 18.30-tiden.Från den den 7 augusti till planerad ankomst Salto på eftermiddagen den 15 augusti, allt under innevarande år, 2012.Med 15 resp. 23 kg på ryggen och ett antal egenhändigt tillagade och torkade middagsmål lämnade vi landningsplattan i Stalo i kvällningen, i lätt solblandat regn, ivrigt påhejade av de sent anlända sommarmyggen.Vi skulle söka vårt första nattläger några kilometer in på stigen österut, som passerar kyrkkåtan i Salto, upp över en första höjd bort från fjällbjörk och viden.Stigen var inte helt lätt att finna men efter ett visst sökande bar det iväg uppför genom de regnblöta grönområdena.Den fina vyn över Virrihaure i sporadisk kvällssol lämnades innan det var dags att blicka framåt, åt öster, över sjön Gieddavrre med omnejd och var vi skulle finna vårt första nattläger.Redan vid jokken som korsar stigen och leder ner till sjön valde vi att stanna till. Som alltid under första dagen tog allt lite längre tid och först vid 22-tiden var tältresning. tvagning och tillagning av middag klar.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.