Dagens mål var att besöka minst två reservat vilket jag gjorde, men inte de som var tänkta från början, men det gör ingenting. Under vinterhalvåret kan man inte stirra sig blint på det man planerat, det finns så mycket hinder under den här årstiden, jag tänker givetvis närmast på snö och kyla.
Vi tog pendeln, jag och Ymer, ner till Handen och reservat nummer ett, Rudan. Namnet kommer från de två sjöarna som finns här, nedre och övre Rudan och varför sjöarna heter det är för att förr fanns här gott om karpfisken ruda. Idag finns här ett stort friluftsområde med många elljusspår och promenadslingor runt sjöarna. Det finns en bra och bred stig som går runt nedre sjön och som fungerar hyfsat om man sitter i rullstol, det är ganska backigt dock.
Vi gick förbi Rudan gård och friluftsanläggningen och sedan på en väg som gick in i skogen. Efter någon kilometer kom vi till Haningeleden, en ganska starkt trafikerad väg, så det gällde att ta det försiktigt, men som tur var, så skulle vi svänga vänster efter bara några hundra meter, då kunde jag andas ut. Miljöskiftningarna är stora på dagens tur, för bara en liten stund sedan så var vi i ett skogsområde, nu befann vi oss på ett ställe, där det kryllade av stora gråa mastodontbyggnader, med andra ord, vi var i ett industriområde.
Inte så fint, men vi hade inget annat val, att fortsätta åka på Haningeleden var alldeles för riskfyllt, jag vill inte riskera att hamna i radion igen. För några år sedan så tog jag en Waxholmsbåt ut till Stavsnäs som ligger några mil österut från Stockholm, därifrån skulle jag rulla in till stan, men det var en så fruktansvärd trafik, så jag avbröt det hela och tog en taxi hem. Min fru berättade för mig att radio Stockholm hade gått ut med en varning om att det åkte en rullstolsburen man med en hund på Stavsnäsvägen, jag trodde hon drev med mig, men det var fler som hade hört, så då måste det ju stämma, lite pinsamt måste jag säga.
Förutom ett stort industriområde fanns här ett stort grustäkt, det gick en väg upp till toppen, men man kom inte så långt pga en bom som var omöjligt att passera, men vi var ändå inte här för att bestiga en stor grushög, vårat mål fanns några kilometer bort.
Efter att vi passerat både industrier och grushögar kom vi äntligen in i skogen igen, skönt. Skog och skog, det var ett kalhygge, man kan inte få allt här i världen. Dåntorp är en liten by som vi hade nöjet att besöka, om ni skulle fråga mig hur många som bodde här skulle jag svara kanske ett 60-tal och lika många hästar, det var hästar, stall och hagar överallt, jag fick inget grepp om det var en by för människor eller en fristad för hästar, fina var de i alla fall, hästarna alltså.
Nästa by hette Riddartorp, en by som inte innehöll en enda häst vad jag kunde se, den här byn var uppbyggd på ett annat sätt, nämligen med ett större antal sommarstugor och ett stort koloniområde. Här någonstans skulle vi svänga höger in mot Sörmlandsleden och sjön Öjan, när vi hade passerat byn och åkt några ytterligare hundra meter såg vi skylten som jag letade efter, än så länge hade allt gått helt enligt planerna, yes!
Hittills har vi åkt på fina asfalt och grusvägar, nu var de ett minne blott, nu gällde det att vara fokuserad på vart man åkte, ett enda misstag kunde få katastrofala följder. Nu kom vi till reservat nummer två, Skeppnan. Stigen vi åkte på var i stort sett obefintlig, det var en stig, det kunde man se pga allt folk som gått här, men det var ordentligt skakigt, men permobilen tog sig fram som den skulle, jag ÄLSKAR min permobil!
Problemet när man åker på snö är att man inte riktigt vet vad som finns under snön, sten, rötter, is, ja listan kan göras hur lång som helst.
Det här området består av en sjö, skog och stora våtmarker, det var väldigt vackert, men nu hände något som absolut inte fick hända. Vi åkte, som sagt var, på en stig som gick utmed sjön, det knastrade och knakade under mig, jag var osäker på om det var rötter eller is som knakade, men vi fortsatte framåt. Ymer gick någon meter före mig, så tack vare honom så förstod jag att jag åkte på en isig stig, men det skulle jag ha kunnat räknat ut själv, det fanns ju mycket våtmarker här, vått betyder vatten, vatten och kallgrader betyder is.
Vi åkte så långt vi kunde, men det blev värre efter vägen så jag beslöt till slut att vi skulle vända. Enligt Länsstyrelsens hemsida så var det här stället inte anpassat för rullstolsburna, jag är benägen att hålla med vid den punkten.
På tillbakavägen följde jag de spår jag hade gjort efter mig för att minimera risken för en katastrof, men det hjälpte inte, KNAK, BRAK, KRASCH, osv osv osv……
Jaha, nu satt jag alltså fast med en över 100-kilos permobil i en vintrig djungel tillsammans med Ymer, flera hundra meter till närmsta hus.
Jag skrev vid ett tidigare inlägg om STOP-regeln, Stanna – Tänk – Orientera – Planera. Nu fick jag ta fram den regeln, men jag var tvungen att ändra orden lite, Sitt ner-Tänk-Oja dig inte över att du kört fast, utan Putta på utav bara helvete!!
Jag hoppade ur stolen och begrundade bedrövelsen, ena bakhjulet hade sjunkit några decimeter ner genom isen och gyttjan, stolen satt ordentligt fast. Jag började gasa fram och tillbaka för att se om jag kom loss, men icke. Jag tänkte att om jag försöker lyfta stolen och samtidigt gasar, så kanske jag skulle komma loss. Första försöket misslyckades, likaså andra, men när jag skulle försöka en tredje gång tog jag i allt vad jag kunde, jaaaa, det gick! En liten segerdans utspelades nu i djungeln mellan de båda äventyrarna, high five Ymer, nu fortsätter vi. Meningen var att vi skulle åka tillbaka mot Handen och ta pendeln hem, men det var så fint vid sjön så vi stannade till för att ta en kaffe och en macka.
Planen var att vi egentligen skulle fortsätta bort till Paradiset och ner mot Tornberget, men jag gjorde en chansning att vi skulle ta oss igenom det här området, men den chansningen funkade inte hela vägen, men vad gör det, absolut ingenting. Som jag skrev tidigare, man ska inte stirra sig blint på vad man planerat, det kan bli problem och då är det bra med en reservplan. I mitt fall hade jag väl egentligen ingen plan, utan jag bestämde helt enkelt att nu får det vara nog, nu åker vi hem och får upp värmen i kroppen lite, jag hade blivit lite kall efter att ha krupit omkring i snön när stolen gick sönder.
Nästa helg försöker jag igen, då SKA jag upp på länets högsta berg.
Anders Andrae
Härligt Anders! Bra kämpat!
/H