Vill med min sida och blogg visa att även funktionshindrade vill och kan ta sig ut i vildmarken.
I samarbete med:

Intresserad av camping och vildmarksturer. Brukar bli några stycken längre turer per år som jag gör tillsammans med min hund. Eftersom jag själv sitter i rullstol så är alla turer genomförbara för folk med rullstol, Intresserade kan höra av sig till mig via min hemsida om man vill följa med. Alla är välkomna, oavsett handikapp eller inte.

Användarnamn: Andersgustav

Intressen: Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Navigering, Foto, Resor

Mer på profilsidan


Det här var riktigt jobbigt (men kul)

I våras var jag och min hund Ymer i Judarskogen som är ett av Stockholms naturreservat och som ligger i närheten av Bromma Vi var där för att försöka ta oss runt sjön, men det misslyckades eftersom jag helt enkelt inte klarade av backarna, de var riktigt brutala, både vad gäller underlag och lutningen i sig, men idag var det dags att försöka igen, jag hade denna gång bytt ut Ymer mot min kollega och vän Petter, inget ont om Ymer, han är världens underbaraste hund, men ibland så kan det vara trevligt med lite mänskligt sällskap också.

 Vi träffades vid Åkeshovs station, sedan gick vi mot Judarskogen och sjön Judarn. Sjön omges av skogsmark och öppna gräsmarker, i reservatet finns gott om stigar och parkvägar. Vädret var inte det bästa, det hade regnat en hel del, så det var riktigt blött på marken, men det gjorde inte så mycket, det gav en viss stämning som vi ville ha i bilder vi skulle ta till min nya hemsida. Till denna utflykt hade jag kopplat på min freewheel så jag lättare skulle ta mig fram i terrängen, i början var det inga problem, fin grusväg och ganska plant, men efter några hundra meter började klättringen, och som krydda på moset, riktigt stora rötter och stenar, jippiiii!! Visst var det jobbigt att ta sig fram, men frågan var vem som hade det jobbigast av oss två, kompisen sprang fram och tillbaka och klättrade som en galning för att få de bästa bilderna, ibland gick han även baklänges och var en hårsmån från att hamna i kärret, även jag hade kameran med, så om det hade hänt, så skulle det ha förevigats helt klart. När vi hade kämpat ett bra tag kom vi fram till en fin utsiktsplats, där stannade vi för en fika, sedan var det bara att fortsätta. Flera gånger sa jag att det här måste vara den sista backen, men jag hade väldigt fel, den ena backen efter den andra dök upp hela tiden, men så efter ett antal backar tog det äntligen slut, den steniga stigen byttes dessutom ut mot en fin bred stig, det var riktigt skönt, för jag började bli riktigt trött av allt slit i skogen, men jag klarade av det, i alla fall nästan, fick lite hjälp några gånger, men det tog emot att be om hjälp, jag ger mig inte i första hand.

Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?
2013-11-20 08:46   andersmossing
Tack för berättelsen. Stort plus till dig som kämpar dig ut. Starkt jobbat!
 

Läs mer i bloggen

Vattgruvsmossen, en del av Sörmlandsleden

För några år sedan hade mina svärföräldrar ett sommarställe utanför Gnesta, vid en sjö som heter Båven, ett underbart ställe, och på vägen dit åkte man igenom Järna, en lite småstadsidyll i den Sörmländska idyllen. När man passerat Järna åker man förbi en skylt där det står Naturreservat, reservatet har givetvis ett namn och det är Vattgruvsmossens naturreservat, som sagt så har jag bara åkt förbi ett antal gånger, men nu var det äntligen dags att besöka platsen och som sällskap hade jag med mig min hund Iris.

Bor man som jag på söder, är det en ganska lång resväg dit, först pendeln från Stockholm södra till Södertälje hamn, där får man byta till tåget mot Gnesta för att hoppa av tåget två stationer bort, i Järna.

Djupdalens mäktiga skogar

Snart är det slut på det här året, då brukar det vara brukligt med en sammanfattning av året som gått. När vi släppte lös hemsidan www.skogstur.info för allmänheten satt jag och min gode vän Calle och funderade på vilka turer vi skulle skriva om och det var inte helt lätt. Turerna har varit många, den längsta var helt klart den när vi åkte mellan Nynäshamn och Bålsta som vi gjorde första veckan i juni i år, 14 mil på rullstol blev det, men den har vi pratat om så mycket så den vet många av er redan om, så jag tänkte berätta om en annan tur som jag själv gjorde när jag var i Värmland i somras och besökte min familj i Munkfors som ligger mitt i Värmland, utmed Klarälven.

Det är inte helt lätt att välja vart man ska köra, för det är så otroligt vackert överallt så man vill vara på alla ställen samtidigt, men det går ju inte så då måste man ju välja så det fick bli ett område som jag varit tidigare, Djupdalen.

Mot Tornberget

Varje år inträffar ett event som är minst lika kul som julafton, nämligen Vildmarksmässan. För den som inte varit där än så kan jag berätta att det är en mässa för friluftsnördar, den ena mer extrem än den andra, men så finns det de som bara är intresserade av att se vad som finns och för att träffa folk, jag tillhör en blandning, lite nördig, men ändå normal, i alla fall om ni frågar mig.

På mässan träffade jag två personer som jag följt på Facebook under några år, Thomas och Helena Traneving, två personer som jag har som förebilder och som jag beundrar väldigt mycket, gå in på deras sida så kanske ni förstår varför, Traneving. De har i sin tur följt mig och läst att jag förra året hade försökt mig på att besöka länets högsta berg, Tornberget med sina imponerande 111 meter över havet. Tyvärr lyckades inte det, jag och Ymer kämpade oss fram tills vi kom till en alltför brant uppförsbacke med stora rötter och stenar på stigen, omöjligt med andra ord att ta sig fram med rullstol. De frågade helt enkelt om jag var intresserad av ett nytt försök, fastän med deras hjälp den här gången. Det var som ljuv musik i mina öron så jag sa ja direkt.


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.