Det finns ett fotavtryck i bryggans betongfundament. Det har kommit dit av misstag. Jag kommer att tänka på Peps Persson, som på LP:n Spår från 1978 sjöng att man bör frukta den vite mannens spår i sanden. Det är sant vad gäller avtryck i naturen. Bara denna höst har ett skogsbolag kört sönder två älvar med dammusslor i norra Finland. Jag kommer ner hit på blixthala vägar. Det är en mörkmulen morgon med spegelblankt vatten och två plus i luften. Änderna har minskat i antal här. Påfruset inne i vikarna. Någon vigg, knipa och skrake här och där. Jag har problem med att kikaren immar igen. Får koncentrera mig på att lyssna. Talgoxar från strandsnåren, plasket av änder, någon skata. Det droppar under bryggan. Inöver Långösund och Bonäsviken ligger en låg, vit dimma. Det hörs ett "svosch" när den lilla viggflocken vid Bonässtranden packar ihop sig mera. Ljudet av någon knipvinge och en kråka. En avlägsen björktrastflock försöker tjattrande övertyga mig om att det finns tillräckligt med frusna rönnbär kvar för att stanna över vintern. Ett par gråtrutar gör en inspektionsrunda in över Bonäs. Jag hör rösten av en man som pratar i telefon komma närmare. Han skrämmer iväg ett trettiotal vigg, som kommer sättandes ut ur viken, och lägger sig en hundra meter från bryggan. Efter ett tag, när allt är lugnt igen, flyger de tillbaka.

Jag är en kalendermänniska, så december betyder att det är vinter nu. Det är en grå och varm första adventmorgon, 7 grader och lugnt. Fuktigt i luften. Några skrakar flydde iväg när jag kom ned till bryggan. En knipflock ute i fjärden lyser  ikapp med stugägarens stämningsbelysning i Tellskärsvassen bakom. En havsörn flyger långsamt över från Tellskär till Dånö. Jag kommer att tänka på de apatiska gamarna i Djungelboken, som i brist på annan sysselsättning tänkte flaxa över till andra sidan. Det är en händelsefattig dag. Kråkfåglar över Bonäs fiskebodar. Skönt att bara sitta här. Minns att jag som barn läste i fågelboken att det inte var jag som gick ut och tittade på fåglar med kikaren, som var konstig, utan de som inte gjorde det. Det gäller väl i ännu högre grad i dag, med allt internetberoende som finns. Fågelskådning är en sund hobby. Att bara sitta här och lyssna på vinden är fin meditation. En ensam havstrut flyger iväg bortöver Finnöudden. Någon på Dånösidan har lillajulpyntat sin strandbastu, så att den lyser som en amerikansk korvkiosk. Den glittrar fint i det gråa. Jag hör stjärtmesar inifrån alarna i vassviken. Jag får syn på de vita duntottarna i kikaren. En siskflock lösgör sig från skogskanten och flyger en sväng. Den här tiden på året är de högst antagligen gråsiskor. Vattennivån är flera meter högre än i somras. Vädret har varit ostadigt den här veckan. Ännu en havsörn kommer inglidande från Bonäsviken. Den försvinner bort över Måsön mot Dånösidan.

Vilken tajming! Direkt när jag kommer ned hit och sätter mig på bryggan kommer en kungsörn inglidande från Bonäsviken i öster. Det är en ung kungsörn. Dess vita fläckar på vingöversidorna och den långa stjärten med vita indianfjädrar med svart spets samt den lite guldfärgade nacken lyser i solen.  Den går ned lågt över havet, och på sin väg förbi Måsön skrämmer den upp drygt ett tiotal havsörnar, som flyr åt alla håll. Vilken grace! Vilken kraft! Det är det vackraste jag sett i år i fågelväg! Kungsörnen försvinner bort mot Hällöhålet. Det var mäktigt! Vilken tur jag hade! Om man ska se kungsörnar här söderut så är det nu i mitten på november, då de kommer sträckande ned från fjälltrakterna norrut i jakt på föda. Men man ska ändå ha tur om man vill få syn på en. Jag känner mig helt matt efter den upplevelsen! När havsörnarna återhämtat sig börjar de kretsa på över Måsön. Det är bra flygarväder för dem idag; frisk vind från väster. Efter en stund upptäcker jag kungsörnen igen kretsande över Hällö. Den gör en smidig luftvolt och dyker ned på Måsön, där den orsakar kalabalik bland "havsisarna", som sprider ut sig i olika vädersträck. Någon sätter sig i ett träd på örnudden, några andra flaxar omkring över Måsön. Kungsörnen är en mycket mer smidig och dynamisk jägare än den lite större havsörnen. Den kan ta harar och rådjurskid, medan havsörnen äter as, fiskrens och sjöfågel. Kungsörnen går snart till väders igen. På mäktigt V-formade vingar är den i ett huj över Tellskär. Den rör sig snabbt. Dess vita vingundersidor lyser i solen. Den riktigt visar upp sig.  Ett ögonblick senare är den försvunnen bortöver Långösund i norr, medan vi andra sitter med förvåningens finger i häpnadens mun, undrande vad det egentligen var som hände. Några knipor flyger tätt över vattnet ut från Bonäsviken, där de flesta änder sökt lä för vinden. Ett antal trutar flyger planlöst omkring eller ligger som vita klickar långt ute i fjärden. Havsörnarna har fått tillbaka sitt territorium.