Bloggar > Naturbloggen

Naturbloggen

Kebnekaisetriangeln

Denna sommar blev det en kort fjälltur på väg upp till Nordnorge. Vädret förbättrades ju längre norrut jag körde och Tarfala blev det jag, efter många funderingar, till sist tog sikte mot.

Jag lufsade ju över den mäktiga och ödsliga platån Tjeuralako år 2015, men var febrig och sliten vid det tillfället. Att gå upp i passet för att beskåda hela Kebnekaises massiv blev den gången inte mer än att jag kastade en trött blick mot blockhavet som reste sig i väst.

Återblick mot Nikkaluokta

Runt kl 14:30 var jag klar för avmarsch. Efter ett tag vek jag upp mot Tjeuralako och då blev det slut på medmänniskor för den dagen. Just Dag Hammarsköldsleden måste vara en av de mest trafikerade lederna i den svenska fjällvärlden. Värre fritidssysselsättningar kan ju människor ha, men jag värdesatte lugnet som direkt sänkte sig i ensamheten.

Tjeuralako mot norr

Området var lika vidsträckt och vilt som alltid och gav fina vyer. Men känslan att man "går och går" utan att komma någonstans, återfanns även denna gång.

Kaskasatjåkka(2071möh) gjorde sitt bästa för att gömma sig bakom Tarfalatjåkka, ständigt omgiven av moln som cirkulerade runt området. Den högtrycksrygg som prognostiserats kunde skönjas i sydöst och jag hade gott hopp om att få genomslag för mina topptursdrömmar. Jo, den där bjässen Kaskasatjåkka hade jag verkligen lust att bestiga, i synnerhet om vädret skulle klarna. Men det var ju ett stycke att göra på en eftermiddag. Jag bar med mig en dygnsranson och ett självstagande kupoltält utan innertält för att kunna ha alla alternativ öppna.

Vandringen började efterhand tydligt gå på skrå och meter på meter staplades samtidigt som landskapet övergick i allt större block. Jag siktade höger om passet snett över Tarfalatjåkka, vänster om "dö-isen" som pryder den östra sluttningen. 

Vy mot SO. Nikkaluokta långt bort i bildens mitt

NO mot södra delarna av Mårma

Planen var att slippa tappa höjd någonstans, men jag undrar om det var så klokt tänkt av mig. Det blev ganska brant stigning innan topplatån och alla block låg inte helt stilla.

Kaskasatjåkka(2071möh, ny mätning!) i sitt majestät

Efter omkring 20km vandring kom jag upp på Tarfalatjåkkas breda rygg på 1900möh. Jag såg den karaktäristiska vita hjässan på Kaskasatjåkka. Solen skulle snart gå ned och tröttheten började kännas alltmer påtaglig. Detta är en plats jag gärna skulle ha stannat längre på! Så otroligt många dimensioner med glaciärer, sjöar och dalar i alla dess olika höjder och riktningar.

Dramatiskt vy över Tarfala

Jag återföll i den befängda tanken att "inte tappa höjd någonstans". Kanske skylls tankevurpan på mina trötta ben som allt motvilligare tog för sig av den ogästvänliga terrängen. Bilden nedan visar mina vilseledande planer, som dock snabbt släppte siktet på passet mellan Kaskasatjåkka och Tarfalatjåkka. Det fick bli att gå över Tarfalatjåkkas platta topp och jag ska genast erkänna att jag inte orkade famla runt efter något toppröse så här sent på kvällen.

Vyerna var mycket storslagna i alla riktningar. Solens nedgång över Sielmatjåkka-massivet var en stark upplevelse och nu befann jag mig i elfte timmen bokstavligen talat.

Är det den senaste 2000m toppen som döljer sig bland molnen?

Man pratar ju om "vandringstoppar" osv men den s k lätta vandringen upp på Kaskasatjåkka kändes inte så lätt längre när jag såg att ryggen upp mot topplatån var brant. Skymningsljuset och min ganska matta kropp bidrog nog till upplevelsen. Först skulle jag ner i den lösa blockterrängen för att sedan göra ett antal hundra meter till i stigning mot toppen.

Ryggsäcken lämnades i passet och jag tänkte att det kan bli tältning där om jag inte skulle orka mer.

Tyst, ödsligt och dimmigt.

Molnen ville inte släppa toppen och jag vandrade över den snöklädda slakmotan i dimma. Toppen var i denna stund ödslig och tyst. Stupen på baksidan kunde anas men inte mer än så. Visst kändes det tråkigt att inte kunna se något, men jag fick se det som en avbockad punkt i mina äventyr. Jag kommer säkert tillbaka en annan dag..

Lurig nedstigning

Det var inte så lätt att hitta samma väg ned som jag tog upp. Inga rösen eller färger som jag kunde se och det var ganska lätt att komma fel i nedstigningen. Brant, stora block och trött kropp är tre varningsflagg för säkerhet. Hastigheten blir också av naturliga skäl betydligt högre nedför.

Söderut över Tarfaladalen

Det var brant och vackert ned mot Tarfaladalen. Klockan var nu omkring halv tolv och ännu ett stycke återstod.

Skönt med lätt sluttande snöfält

Det blev en något stapplande gång längs den stenbeprydda glaciären. Jag kunde åka lite på baken ett kort stycke mot slutet, men snart lät det som jag åkte på en bäck, vilket jag också gjorde! Jag hoppade av några meter innan "rutchkanan" skulle ha slutat i vattnet.

När jag kommit ned på platt mark, sökte jag upp första bästa snölega. Då vädret var helt vindstilla, rullade jag bara ut liggunderlaget och sovsäcken. Vandraren somnade ovaggad denna kväll. Natten bjöd på märkliga skymtar av alla dessa toppar runt omkring.

Följande morgon var vacker och klar. Nu återstod en ganska lång vandring utför dalen och ned mot Dag Hammarskjöldsleden.

Enorma ändmoräner vittnar om glaciärers forna storhet

Det var skönt att lämna allt det karga och se hur dalen efterhand började byta från gråskala till mer fullfärg. En del fina tältplatser fanns här och där.

Nedre delen av dalen är mer trång

Snart var jag dock åter i vältrafikerade områden. En hel del barnfamiljer som jag imponerades över. Det var varmt och vid båtlänningen slängde jag ur mig lite skolfranska till en liten fransk pojke:

- Il fait chaud! försökte jag.

- Oui! kom det omedelbart från den lille.

De flesta skulle upp på Kebnekaise, men frågan är hur många som verkligen besteg Sveriges högsta topp denna sommar?

Välkänt, vältrampat och vackert

Postat 2019-10-29 21:08 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

 

Logga in

Tips!