Bloggar > Naturbloggen

Naturbloggen

Kebnekaisetriangeln

Denna sommar blev det en kort fjälltur på väg upp till Nordnorge. Vädret förbättrades ju längre norrut jag körde och Tarfala blev det jag, efter många funderingar, till sist tog sikte mot.

Jag lufsade ju över den mäktiga och ödsliga platån Tjeuralako år 2015, men var febrig och sliten vid det tillfället. Att gå upp i passet för att beskåda hela Kebnekaises massiv blev den gången inte mer än att jag kastade en trött blick mot blockhavet som reste sig i väst.

Återblick mot Nikkaluokta

Runt kl 14:30 var jag klar för avmarsch. Efter ett tag vek jag upp mot Tjeuralako och då blev det slut på medmänniskor för den dagen. Just Dag Hammarsköldsleden måste vara en av de mest trafikerade lederna i den svenska fjällvärlden. Värre fritidssysselsättningar kan ju människor ha, men jag värdesatte lugnet som direkt sänkte sig i ensamheten.

Tjeuralako mot norr

Området var lika vidsträckt och vilt som alltid och gav fina vyer. Men känslan att man "går och går" utan att komma någonstans, återfanns även denna gång.

Kaskasatjåkka(2071möh) gjorde sitt bästa för att gömma sig bakom Tarfalatjåkka, ständigt omgiven av moln som cirkulerade runt området. Den högtrycksrygg som prognostiserats kunde skönjas i sydöst och jag hade gott hopp om att få genomslag för mina topptursdrömmar. Jo, den där bjässen Kaskasatjåkka hade jag verkligen lust att bestiga, i synnerhet om vädret skulle klarna. Men det var ju ett stycke att göra på en eftermiddag. Jag bar med mig en dygnsranson och ett självstagande kupoltält utan innertält för att kunna ha alla alternativ öppna.

Vandringen började efterhand tydligt gå på skrå och meter på meter staplades samtidigt som landskapet övergick i allt större block. Jag siktade höger om passet snett över Tarfalatjåkka, vänster om "dö-isen" som pryder den östra sluttningen. 

Vy mot SO. Nikkaluokta långt bort i bildens mitt

NO mot södra delarna av Mårma

Planen var att slippa tappa höjd någonstans, men jag undrar om det var så klokt tänkt av mig. Det blev ganska brant stigning innan topplatån och alla block låg inte helt stilla.

Kaskasatjåkka(2071möh, ny mätning!) i sitt majestät

Efter omkring 20km vandring kom jag upp på Tarfalatjåkkas breda rygg på 1900möh. Jag såg den karaktäristiska vita hjässan på Kaskasatjåkka. Solen skulle snart gå ned och tröttheten började kännas alltmer påtaglig. Detta är en plats jag gärna skulle ha stannat längre på! Så otroligt många dimensioner med glaciärer, sjöar och dalar i alla dess olika höjder och riktningar.

Dramatiskt vy över Tarfala

Jag återföll i den befängda tanken att "inte tappa höjd någonstans". Kanske skylls tankevurpan på mina trötta ben som allt motvilligare tog för sig av den ogästvänliga terrängen. Bilden nedan visar mina vilseledande planer, som dock snabbt släppte siktet på passet mellan Kaskasatjåkka och Tarfalatjåkka. Det fick bli att gå över Tarfalatjåkkas platta topp och jag ska genast erkänna att jag inte orkade famla runt efter något toppröse så här sent på kvällen.

Vyerna var mycket storslagna i alla riktningar. Solens nedgång över Sielmatjåkka-massivet var en stark upplevelse och nu befann jag mig i elfte timmen bokstavligen talat.

Är det den senaste 2000m toppen som döljer sig bland molnen?

Man pratar ju om "vandringstoppar" osv men den s k lätta vandringen upp på Kaskasatjåkka kändes inte så lätt längre när jag såg att ryggen upp mot topplatån var brant. Skymningsljuset och min ganska matta kropp bidrog nog till upplevelsen. Först skulle jag ner i den lösa blockterrängen för att sedan göra ett antal hundra meter till i stigning mot toppen.

Ryggsäcken lämnades i passet och jag tänkte att det kan bli tältning där om jag inte skulle orka mer.

Tyst, ödsligt och dimmigt.

Molnen ville inte släppa toppen och jag vandrade över den snöklädda slakmotan i dimma. Toppen var i denna stund ödslig och tyst. Stupen på baksidan kunde anas men inte mer än så. Visst kändes det tråkigt att inte kunna se något, men jag fick se det som en avbockad punkt i mina äventyr. Jag kommer säkert tillbaka en annan dag..

Lurig nedstigning

Det var inte så lätt att hitta samma väg ned som jag tog upp. Inga rösen eller färger som jag kunde se och det var ganska lätt att komma fel i nedstigningen. Brant, stora block och trött kropp är tre varningsflagg för säkerhet. Hastigheten blir också av naturliga skäl betydligt högre nedför.

Söderut över Tarfaladalen

Det var brant och vackert ned mot Tarfaladalen. Klockan var nu omkring halv tolv och ännu ett stycke återstod.

Skönt med lätt sluttande snöfält

Det blev en något stapplande gång längs den stenbeprydda glaciären. Jag kunde åka lite på baken ett kort stycke mot slutet, men snart lät det som jag åkte på en bäck, vilket jag också gjorde! Jag hoppade av några meter innan "rutchkanan" skulle ha slutat i vattnet.

När jag kommit ned på platt mark, sökte jag upp första bästa snölega. Då vädret var helt vindstilla, rullade jag bara ut liggunderlaget och sovsäcken. Vandraren somnade ovaggad denna kväll. Natten bjöd på märkliga skymtar av alla dessa toppar runt omkring.

Följande morgon var vacker och klar. Nu återstod en ganska lång vandring utför dalen och ned mot Dag Hammarskjöldsleden.

Enorma ändmoräner vittnar om glaciärers forna storhet

Det var skönt att lämna allt det karga och se hur dalen efterhand började byta från gråskala till mer fullfärg. En del fina tältplatser fanns här och där.

Nedre delen av dalen är mer trång

Snart var jag dock åter i vältrafikerade områden. En hel del barnfamiljer som jag imponerades över. Det var varmt och vid båtlänningen slängde jag ur mig lite skolfranska till en liten fransk pojke:

- Il fait chaud! försökte jag.

- Oui! kom det omedelbart från den lille.

De flesta skulle upp på Kebnekaise, men frågan är hur många som verkligen besteg Sveriges högsta topp denna sommar?

Välkänt, vältrampat och vackert

Postat 2019-10-29 21:08 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Nord-Norges preikestol Placerad på karta

De yttre delarna av ön Senja, bjuder på många vackra och storslagna vyer. Särskilt de norra delarna med de högsta topparna är särskilt dramatisk.

Fjordgård - startpunkt för turen

Segla - fotad från närliggande topp vintern 2016

Segla, 637möh, är en känd topp i området som är lättillgänglig lite spektakulär. Turen är kort, ca 3h tur & retur om man ligger på lite.

Lättvandrad stig upp från björkskogen

Väderskyddad under klippblock

Tog en kortare paus under en stor sten, eftersom vädret övergick i snöblandat regn. Prognosen med bra väder verkade vara försenad. Från sadeln innan den brantare stigningen öppnar sig vyer mot söder där Mefjorden breder ut sig.

 Breitind(1017möh), svept i tunga moln

Mot öst, Keipen och Grytetippen, båda strax under fyrsiffrigt

Vädret förbättrades under sista delen av uppstigningen. Längs en brant men bred bergssida avverkades ytterligare några hundra höjdmetrar och vyer i alla väderstreck tog vid.Ytterst i Øyfjorden

Husøya - stort sett färdigexploaterad

Inre delen av Mefjorden

Strax under toppen mot väst

Hur nära kanten var och en vandrar......är en fråga om självbevarelsedrift.

Toppen har inte ett direkt stup ända ner till havet, men nära på. Det är svårt att få en känsla av drygt 600m rakt ned, då referenser delvis saknas.En bild säger mer än 1000 ord. Men höjd?

På toppen hade redan fler än hundra personer varit, trots att det bara var den 23:e maj. Och med det fina vädret som svepte in vidare under kvällen så dök fyra personer till upp. Detta är inte en topp du får vara ensam på vid vackert väder. Men med midnattssolens hjälp kan man ju välja udda tider för att undgå folk på dessa breddgrader.

Sagolik rygg att vandra längs

På väg ned var det så vacker vy mot Breitinden, med solen i ryggen, att jag fortsatte rakt fram utan att vika av mot björkskogen. Man kan gå fel av skiftande orsaker. Bergtagen.

Sista stegen mot Fjordgård och bilen.

Hade jag haft en båt som väntade skulle jag...

Postat 2018-06-07 21:56 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Tre dagar, tre vänner och tre berg

Här följer en återblick från en kort tur till Kebnekaise med några vänner Augusti 2014.

140801

Efter bilkörning från Umeå och lunchbesök hos Hugos i Kiruna ankom vi Nikkaluokta vid 16-tiden och gjorde oss klara för inmarsch mot Kebnekaise. Vädret var fantastiskt och jag valde att gå i shorts och t-shirt. Den varma sommaren verkade ha torkat ut myggen som knappt fanns på plats.

Vy mot Tjeurolako

Efter några myrar öppnade landskapet upp sig vid sjön Ladtjojavri. Försökte pruta lite på ett tänkt båtpaket med T & R men kaptenen passade istället på att snacka ner mig med glimten i ögat. Man hörde visst aldrig något från alla som vänt osv...

Ladtjojavri

Vi fick vänta en stund på båtavgången, men i detta väder så var varje minut en ren njutning. Verkligen full båtlast! Försök att räkna ut hur mycket båten drog in en dag som denna, skapade hissnande summor.

Guodekvàrri

Den avkopplande båtturen tog alltför fort slut och så var det efterhand dags att börja en lättare stigning upp mot bron över jokken från Tarfala. Tankar om att vi kanske inte skulle komma fram till vårt tänkta basläger efter fjällstationen, började cirkulera i gruppen. Den överpackade 50 literssäcken, modell dam(?), ackopanjerad av ett par gnisslande foppatofflor nederst, började ta ut sin rätt på Nisse.

Basecamp

Vi bet dock ihop och kunde slå upp det knallröda Hilleberg Anjan, som Anders stod för, runt halv tio med underbar utsikt.

Morgonen därpå bjöd på härligt morgonljus över en storslagen natur. Det var tydligt att det redan nu var full aktivitet längs leden. Efter en lugn frukost lämnade vi tältet och satte kurs mot Västra leden.

Nisse och Anders mycket förväntningsfulla

Jokken där Västra och Östra leden skiljs åt

Anders spanar mot toppen

Nisse hade visat sig som återfödd med sin lättpackade ryggsäck denna förmiddag och satte upp ett rasande tempo längs Kittelbäcken. Pågående antibiotikakur för Anders gav ett dragspel i vandringssällskapet som vi tidigt valde att acceptera.

Uppe på Vierranvarri(1720m) hade vi dock återsamlats och jag la på lite skavsårsplåster. Mina Meindelkängor var oresonliga uppför och kommer aldrig någonsin att få delta på någon topptur mer. Den långa stigningen längs Kebnekaises sydsida var inte särskilt motiverande att beskåda från detta berg.

Kebnekaises sydsida

Timmarna gick och höjdmetrarna med dem. Lunch vid en av toppstugorna och sedan spänd förväntan på toppglaciärens beskaffenhet.

Nisse lyckades låna till sig ett par stegjärn medan jag och Anders krafsade oss uppför den hårda och barsmälta glaciären.

Nisse på Kebnekaises sydtopp 2101m

 Storglaciären t v och Björlings glaciär t h

Jag kunde inte riktigt släppa Tolpagornis siluett och bestämde mig för att försöka bestiga den på tillbakavägen om krafter fanns. När jag stod på toppen av Vierranvarri för andra gången denna dag tog jag beslutet.

Vy mot Tolpagorni 1662m från Vierranvarri 1720m

Efter trängseln på Kebnekaise var det en underbar konstrast att vara själv. Utsikten ner mot Singivagge, på väg upp längs Tolpagornis stenrygg, var slående.

Ett spegelblankt Singijavri

Kall vind kröp upp från Laddjuvagge när jag tog de sista stegen upp över krönet på Tolpagorni. Vilken kontrast att byta oändligt stenskravel mot milsvid vy över svenska fjällmarker!

Blev sittande tyst en lång stund. Ringde något samtal till pappa och började sedan fundera var mina kamrater befann sig. Nisse hade jag lokaliserat på avstånd från uppstigningen av Tolpagorni då han kämpade sig nedför Vierranvarris stenbrant.

Ser du "mannen i mitten"?

Från toppen kunde jag se att det fortfarande pågick stor aktivitet på Kebnekaises sydtopp. Klockan var nu runt 17.

Sydtoppen sedd från Tolpagornis västsida

Björlings glaciär slickar sig ner fjällsidan

Fick efterhand mobilkontakt med Nisse som redan var framme vid baslägret. Han hade inte sett till Anders sedan nedstigningen från Kebnekaise. Då jag såg Anders rygg långt nere i Kitteldalen blev jag lättad. Han hade visst suttit länge i Kaffedalen och bara njutit. Jag bjöd honom på en stor bit chokladkaka och nötter, då han för längesedan tömt sitt energiförråd. Nu hade vi klarat det!

Kok-tricket med Bullens pilsnerkorv

Natten bjöd på regn och vind, men de enda dropparna som nådde mitt ansikte var väckningen från Nisse. Jag var inte alls lika morgonpigg som mina kamrater denna dag. Nu var det bara en lång återmarsch som väntade. 

Tältrivning

Lättare ryggsäckar, tyngre ben

Nu återstod bara många kilometer till Nikkaluokta och småprat. Båten skulle vi få vänta 15-20min på, så jag valde att snåla och tjura på lite. Fick i alla fall njuta av Anders och Nisses fjällkryssning på avstånd.

"Ett skepp kommer lastat"

Hur många vandrare har inte stått här före oss? Tunga eller lätta ben, beror nog på vilken riktning stegen tar från denna port. Att jag skulle passera här året efter visste jag inte då. Att ryggsäcken kunde bli så mycket lättare visste jag inte då heller. Kanske är det dags för en ny tur i Kebnekaisefjällen 2018? Har du någon plan i detta område i sommar?

Postat 2018-03-24 13:44 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

 

Logga in