Bloggar > Naturbloggen

Naturbloggen

Kebnekaisetriangeln

Denna sommar blev det en kort fjälltur på väg upp till Nordnorge. Vädret förbättrades ju längre norrut jag körde och Tarfala blev det jag, efter många funderingar, till sist tog sikte mot.

Jag lufsade ju över den mäktiga och ödsliga platån Tjeuralako år 2015, men var febrig och sliten vid det tillfället. Att gå upp i passet för att beskåda hela Kebnekaises massiv blev den gången inte mer än att jag kastade en trött blick mot blockhavet som reste sig i väst.

Återblick mot Nikkaluokta

Runt kl 14:30 var jag klar för avmarsch. Efter ett tag vek jag upp mot Tjeuralako och då blev det slut på medmänniskor för den dagen. Just Dag Hammarsköldsleden måste vara en av de mest trafikerade lederna i den svenska fjällvärlden. Värre fritidssysselsättningar kan ju människor ha, men jag värdesatte lugnet som direkt sänkte sig i ensamheten.

Tjeuralako mot norr

Området var lika vidsträckt och vilt som alltid och gav fina vyer. Men känslan att man "går och går" utan att komma någonstans, återfanns även denna gång.

Kaskasatjåkka(2071möh) gjorde sitt bästa för att gömma sig bakom Tarfalatjåkka, ständigt omgiven av moln som cirkulerade runt området. Den högtrycksrygg som prognostiserats kunde skönjas i sydöst och jag hade gott hopp om att få genomslag för mina topptursdrömmar. Jo, den där bjässen Kaskasatjåkka hade jag verkligen lust att bestiga, i synnerhet om vädret skulle klarna. Men det var ju ett stycke att göra på en eftermiddag. Jag bar med mig en dygnsranson och ett självstagande kupoltält utan innertält för att kunna ha alla alternativ öppna.

Vandringen började efterhand tydligt gå på skrå och meter på meter staplades samtidigt som landskapet övergick i allt större block. Jag siktade höger om passet snett över Tarfalatjåkka, vänster om "dö-isen" som pryder den östra sluttningen. 

Vy mot SO. Nikkaluokta långt bort i bildens mitt

NO mot södra delarna av Mårma

Planen var att slippa tappa höjd någonstans, men jag undrar om det var så klokt tänkt av mig. Det blev ganska brant stigning innan topplatån och alla block låg inte helt stilla.

Kaskasatjåkka(2071möh, ny mätning!) i sitt majestät

Efter omkring 20km vandring kom jag upp på Tarfalatjåkkas breda rygg på 1900möh. Jag såg den karaktäristiska vita hjässan på Kaskasatjåkka. Solen skulle snart gå ned och tröttheten började kännas alltmer påtaglig. Detta är en plats jag gärna skulle ha stannat längre på! Så otroligt många dimensioner med glaciärer, sjöar och dalar i alla dess olika höjder och riktningar.

Dramatiskt vy över Tarfala

Jag återföll i den befängda tanken att "inte tappa höjd någonstans". Kanske skylls tankevurpan på mina trötta ben som allt motvilligare tog för sig av den ogästvänliga terrängen. Bilden nedan visar mina vilseledande planer, som dock snabbt släppte siktet på passet mellan Kaskasatjåkka och Tarfalatjåkka. Det fick bli att gå över Tarfalatjåkkas platta topp och jag ska genast erkänna att jag inte orkade famla runt efter något toppröse så här sent på kvällen.

Vyerna var mycket storslagna i alla riktningar. Solens nedgång över Sielmatjåkka-massivet var en stark upplevelse och nu befann jag mig i elfte timmen bokstavligen talat.

Är det den senaste 2000m toppen som döljer sig bland molnen?

Man pratar ju om "vandringstoppar" osv men den s k lätta vandringen upp på Kaskasatjåkka kändes inte så lätt längre när jag såg att ryggen upp mot topplatån var brant. Skymningsljuset och min ganska matta kropp bidrog nog till upplevelsen. Först skulle jag ner i den lösa blockterrängen för att sedan göra ett antal hundra meter till i stigning mot toppen.

Ryggsäcken lämnades i passet och jag tänkte att det kan bli tältning där om jag inte skulle orka mer.

Tyst, ödsligt och dimmigt.

Molnen ville inte släppa toppen och jag vandrade över den snöklädda slakmotan i dimma. Toppen var i denna stund ödslig och tyst. Stupen på baksidan kunde anas men inte mer än så. Visst kändes det tråkigt att inte kunna se något, men jag fick se det som en avbockad punkt i mina äventyr. Jag kommer säkert tillbaka en annan dag..

Lurig nedstigning

Det var inte så lätt att hitta samma väg ned som jag tog upp. Inga rösen eller färger som jag kunde se och det var ganska lätt att komma fel i nedstigningen. Brant, stora block och trött kropp är tre varningsflagg för säkerhet. Hastigheten blir också av naturliga skäl betydligt högre nedför.

Söderut över Tarfaladalen

Det var brant och vackert ned mot Tarfaladalen. Klockan var nu omkring halv tolv och ännu ett stycke återstod.

Skönt med lätt sluttande snöfält

Det blev en något stapplande gång längs den stenbeprydda glaciären. Jag kunde åka lite på baken ett kort stycke mot slutet, men snart lät det som jag åkte på en bäck, vilket jag också gjorde! Jag hoppade av några meter innan "rutchkanan" skulle ha slutat i vattnet.

När jag kommit ned på platt mark, sökte jag upp första bästa snölega. Då vädret var helt vindstilla, rullade jag bara ut liggunderlaget och sovsäcken. Vandraren somnade ovaggad denna kväll. Natten bjöd på märkliga skymtar av alla dessa toppar runt omkring.

Följande morgon var vacker och klar. Nu återstod en ganska lång vandring utför dalen och ned mot Dag Hammarskjöldsleden.

Enorma ändmoräner vittnar om glaciärers forna storhet

Det var skönt att lämna allt det karga och se hur dalen efterhand började byta från gråskala till mer fullfärg. En del fina tältplatser fanns här och där.

Nedre delen av dalen är mer trång

Snart var jag dock åter i vältrafikerade områden. En hel del barnfamiljer som jag imponerades över. Det var varmt och vid båtlänningen slängde jag ur mig lite skolfranska till en liten fransk pojke:

- Il fait chaud! försökte jag.

- Oui! kom det omedelbart från den lille.

De flesta skulle upp på Kebnekaise, men frågan är hur många som verkligen besteg Sveriges högsta topp denna sommar?

Välkänt, vältrampat och vackert

Postat 2019-10-29 21:08 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Nord-Norges preikestol Placerad på karta

De yttre delarna av ön Senja, bjuder på många vackra och storslagna vyer. Särskilt de norra delarna med de högsta topparna är särskilt dramatisk.

Fjordgård - startpunkt för turen

Segla - fotad från närliggande topp vintern 2016

Segla, 637möh, är en känd topp i området som är lättillgänglig lite spektakulär. Turen är kort, ca 3h tur & retur om man ligger på lite.

Lättvandrad stig upp från björkskogen

Väderskyddad under klippblock

Tog en kortare paus under en stor sten, eftersom vädret övergick i snöblandat regn. Prognosen med bra väder verkade vara försenad. Från sadeln innan den brantare stigningen öppnar sig vyer mot söder där Mefjorden breder ut sig.

 Breitind(1017möh), svept i tunga moln

Mot öst, Keipen och Grytetippen, båda strax under fyrsiffrigt

Vädret förbättrades under sista delen av uppstigningen. Längs en brant men bred bergssida avverkades ytterligare några hundra höjdmetrar och vyer i alla väderstreck tog vid.Ytterst i Øyfjorden

Husøya - stort sett färdigexploaterad

Inre delen av Mefjorden

Strax under toppen mot väst

Hur nära kanten var och en vandrar......är en fråga om självbevarelsedrift.

Toppen har inte ett direkt stup ända ner till havet, men nära på. Det är svårt att få en känsla av drygt 600m rakt ned, då referenser delvis saknas.En bild säger mer än 1000 ord. Men höjd?

På toppen hade redan fler än hundra personer varit, trots att det bara var den 23:e maj. Och med det fina vädret som svepte in vidare under kvällen så dök fyra personer till upp. Detta är inte en topp du får vara ensam på vid vackert väder. Men med midnattssolens hjälp kan man ju välja udda tider för att undgå folk på dessa breddgrader.

Sagolik rygg att vandra längs

På väg ned var det så vacker vy mot Breitinden, med solen i ryggen, att jag fortsatte rakt fram utan att vika av mot björkskogen. Man kan gå fel av skiftande orsaker. Bergtagen.

Sista stegen mot Fjordgård och bilen.

Hade jag haft en båt som väntade skulle jag...

Postat 2018-06-07 21:56 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Tre dagar, tre vänner och tre berg

Här följer en återblick från en kort tur till Kebnekaise med några vänner Augusti 2014.

140801

Efter bilkörning från Umeå och lunchbesök hos Hugos i Kiruna ankom vi Nikkaluokta vid 16-tiden och gjorde oss klara för inmarsch mot Kebnekaise. Vädret var fantastiskt och jag valde att gå i shorts och t-shirt. Den varma sommaren verkade ha torkat ut myggen som knappt fanns på plats.

Vy mot Tjeurolako

Efter några myrar öppnade landskapet upp sig vid sjön Ladtjojavri. Försökte pruta lite på ett tänkt båtpaket med T & R men kaptenen passade istället på att snacka ner mig med glimten i ögat. Man hörde visst aldrig något från alla som vänt osv...

Ladtjojavri

Vi fick vänta en stund på båtavgången, men i detta väder så var varje minut en ren njutning. Verkligen full båtlast! Försök att räkna ut hur mycket båten drog in en dag som denna, skapade hissnande summor.

Guodekvàrri

Den avkopplande båtturen tog alltför fort slut och så var det efterhand dags att börja en lättare stigning upp mot bron över jokken från Tarfala. Tankar om att vi kanske inte skulle komma fram till vårt tänkta basläger efter fjällstationen, började cirkulera i gruppen. Den överpackade 50 literssäcken, modell dam(?), ackopanjerad av ett par gnisslande foppatofflor nederst, började ta ut sin rätt på Nisse.

Basecamp

Vi bet dock ihop och kunde slå upp det knallröda Hilleberg Anjan, som Anders stod för, runt halv tio med underbar utsikt.

Morgonen därpå bjöd på härligt morgonljus över en storslagen natur. Det var tydligt att det redan nu var full aktivitet längs leden. Efter en lugn frukost lämnade vi tältet och satte kurs mot Västra leden.

Nisse och Anders mycket förväntningsfulla

Jokken där Västra och Östra leden skiljs åt

Anders spanar mot toppen

Nisse hade visat sig som återfödd med sin lättpackade ryggsäck denna förmiddag och satte upp ett rasande tempo längs Kittelbäcken. Pågående antibiotikakur för Anders gav ett dragspel i vandringssällskapet som vi tidigt valde att acceptera.

Uppe på Vierranvarri(1720m) hade vi dock återsamlats och jag la på lite skavsårsplåster. Mina Meindelkängor var oresonliga uppför och kommer aldrig någonsin att få delta på någon topptur mer. Den långa stigningen längs Kebnekaises sydsida var inte särskilt motiverande att beskåda från detta berg.

Kebnekaises sydsida

Timmarna gick och höjdmetrarna med dem. Lunch vid en av toppstugorna och sedan spänd förväntan på toppglaciärens beskaffenhet.

Nisse lyckades låna till sig ett par stegjärn medan jag och Anders krafsade oss uppför den hårda och barsmälta glaciären.

Nisse på Kebnekaises sydtopp 2101m

 Storglaciären t v och Björlings glaciär t h

Jag kunde inte riktigt släppa Tolpagornis siluett och bestämde mig för att försöka bestiga den på tillbakavägen om krafter fanns. När jag stod på toppen av Vierranvarri för andra gången denna dag tog jag beslutet.

Vy mot Tolpagorni 1662m från Vierranvarri 1720m

Efter trängseln på Kebnekaise var det en underbar konstrast att vara själv. Utsikten ner mot Singivagge, på väg upp längs Tolpagornis stenrygg, var slående.

Ett spegelblankt Singijavri

Kall vind kröp upp från Laddjuvagge när jag tog de sista stegen upp över krönet på Tolpagorni. Vilken kontrast att byta oändligt stenskravel mot milsvid vy över svenska fjällmarker!

Blev sittande tyst en lång stund. Ringde något samtal till pappa och började sedan fundera var mina kamrater befann sig. Nisse hade jag lokaliserat på avstånd från uppstigningen av Tolpagorni då han kämpade sig nedför Vierranvarris stenbrant.

Ser du "mannen i mitten"?

Från toppen kunde jag se att det fortfarande pågick stor aktivitet på Kebnekaises sydtopp. Klockan var nu runt 17.

Sydtoppen sedd från Tolpagornis västsida

Björlings glaciär slickar sig ner fjällsidan

Fick efterhand mobilkontakt med Nisse som redan var framme vid baslägret. Han hade inte sett till Anders sedan nedstigningen från Kebnekaise. Då jag såg Anders rygg långt nere i Kitteldalen blev jag lättad. Han hade visst suttit länge i Kaffedalen och bara njutit. Jag bjöd honom på en stor bit chokladkaka och nötter, då han för längesedan tömt sitt energiförråd. Nu hade vi klarat det!

Kok-tricket med Bullens pilsnerkorv

Natten bjöd på regn och vind, men de enda dropparna som nådde mitt ansikte var väckningen från Nisse. Jag var inte alls lika morgonpigg som mina kamrater denna dag. Nu var det bara en lång återmarsch som väntade. 

Tältrivning

Lättare ryggsäckar, tyngre ben

Nu återstod bara många kilometer till Nikkaluokta och småprat. Båten skulle vi få vänta 15-20min på, så jag valde att snåla och tjura på lite. Fick i alla fall njuta av Anders och Nisses fjällkryssning på avstånd.

"Ett skepp kommer lastat"

Hur många vandrare har inte stått här före oss? Tunga eller lätta ben, beror nog på vilken riktning stegen tar från denna port. Att jag skulle passera här året efter visste jag inte då. Att ryggsäcken kunde bli så mycket lättare visste jag inte då heller. Kanske är det dags för en ny tur i Kebnekaisefjällen 2018? Har du någon plan i detta område i sommar?

Postat 2018-03-24 13:44 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

24 timmar av mitt liv (Del 2)

Morgonen därpå vaknade jag strax före min väckarklocka som var inställd på 05:30. Vädret inspirerade verkligen min sömniga kropp att komma ur sovsäcken.

Jag hade bestämt mig för att hinna besöka Måskonåive-glaciären, så tidsplanen var ganska pressad redan från början. Den paus jag skulle ha denna dag, förlade jag vid glaciären.

Först skulle den sista höjden, i form av den namnlösa 1500-toppen, passeras.

Redan vid uppstigningen av denna, öppnade sig makalösa vyer mot slätten Måskoesvaajja i öst.

Från toppen kunde jag få en första utsikt mot glaciären.

Nedstigningen i stenskravlet avslutades med ett större snöfält med stigande lutningsgrad.

Tillslut valde jag att kliva av det konvexa snöfältet då det började kännas som om jag snart skulle hamna i sjön.

Den här platsen gillade jag verkligen! En plats som hade otroligt mycket att visa på väldigt liten yta.

Lite ledsamt var det att se hur glaciären tycks ha tagit ganska mycket stryk i form av avsmältning senaste åren. Stenpartier har kommit fram i mitten och även i glaciärens framkant på ett påtagligare sätt. En större del av den södra sidan av bräckan ser ut att ha kollapsat sedan en tid tillbaka. Vilket dån det måste ha blivit...

Någon "kalvning" fick jag inte uppleva på min blixtvisit, men en "suck" hördes varpå ringar från vattnet kastade ett pulserande ljus över den mittersta delen av isbräckan. En speciell känsla, som av något levande.

Isklumpar gled sakta genom det klara vattnet för att fastna vid sjöns utlopp.

Vattnet tar sedan fart utför branten och blir en del av Måskoesjohke. En fantastisk plats att betrakta omgivningen från, som inte går att beskriva med min fotografiska nivå i motljus.

Klockan var nu strax över åtta och jag hade haft en helt underbar halvtimme(!) på denna plats. Jag hade ännu inte bestämt mig för om jag skulle följa grundplanen att vandra genom Viterskalet och sedan mot Hemavan.

Ett högt tempo upp från Måskonåive gav mig självförtroende och vädret gjorde sitt för att få mig till att vilja ge allt. Jag satsade på att hinna kamvandra hela området tillbaka till hängbron över syterbäcken.

Det kom att bli en kamp mot klockan, som får ses som en avart inom fjällvandring. Terrängen var bitvis svår runt Viterskalet.

Utsikt mot öst från Skraahpetjåhkes sluttning

De inre delarna av Viterskalet med dess majestätiska omgivning

Måskoestjåhke från väst, Syterskalet t.h.

Från Skraahpetjåhke öppnade sig ett fantastiskt panorama över Okstindan, som innehar Nord-Norges högsta berg.

Här trodde jag fortfarande att jag hade goda utsikter att nå bussen. Planen skulle komma att visa sig vara en riktig tajt historia i praktiken.

Det var först när jag nått Dålkoetjåhke som det på allvar började resa sig tvivel om jag verkligen skulle hinna. Klockan var nu 10:37 och bussen skulle gå 13:20 från ICA i Hemavan. "Jag har dåligt med tid", hör jag mig frusta med munnen full av choklad på ett filmklipp. Jag var fortfarande på drygt 1500m höjd men tröstade mig med att jag låg i linje med Viterskalsstugan i alla fall. Om än 2.5km norrut. Men från Viterskalsstugan löper Kungsleden...och från min utgångsposition skulle man kunna kalla sträckan för Knäleden som senare övergår i Videspåret.

Lyckligtvis klarade jag mig bra, men blev lite geggig av alla hala mosshällar längre ner i ravinen mot syterbäcken. Jag genade det jag bara vågade och kom efter ca 30min ner i dalen.

Ravinen i mitten - en fartfylld historia

Ett hastigt farväl till en underbar dalgång

Nu kom aldrig kameran fram mer, för nu hade jag så dåligt med tid att jag inte vågade ta pauser längre. Att missa bussen var inget alternativ. Jag lufsade på skrå med hängbron i sikte, men terrängen blev värre och värre ju närmare jag kom. Vide, kuperat och stigar från renar som inte har något emot att göra lite avstickare här och där.

Ca 1km från hängbron gav jag upp norra sidan av syterbäcken och klafsade över till andra sidan. Några snabba klunkar ur handen. Fylla flaska och kåsa var inte på tal. Upp på Kungsleden, därefter mer av jogg. Jag försökte hitta koncept. Jogg på alla spångar - gå i uppförsbackarna. "Här går det i en rasande fart" sa en man. Jag bad om ursäkt för mitt stressande för att sedan i mitt inre lägga all skuld för denna vedermöda på Länstrafiken.

Några km före sommarlinbanan fick jag ordentlig kramp i framsidan. Försöket att snabbstretcha avslutades omedelbart då baksidan vägrade gå med på denna behandling och tvärkrampade.

Väl framme vid liften fick jag veta att klockan var 12:50, vilket gladde mig! Så hade jag klarat det!

Riktigt så lätt skulle det dock inte bli. Linbanan tar sina 10-15min och sedan är det mer än 1km längs vägen till bussen...

13:18(!) nådde jag den rest av kön som fanns vid bussdörren. Uttörstig frågade jag om jag kunde springa och köpa dricka på ICA. En snäll man lovade att hålla kvar bussen medan jag köpte läsk. 13:21 rullade bussen iväg och jag kunde inte begripa att min dagsplan höll på att gå i stöpet med två ynka minuter efter mer än 6h konstant förflyttning.

Kamvandringen hade jag kunnat lämna utan att ha haft ångest resten av året. Måskonåive hade jag aldrig kommit över om jag för tidens skull droppat detta.

Nedan en kartbild över min vandring.

Postat 2016-08-26 10:22 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

24 timmar av mitt liv (Del 1)

Bussen var framme 13:10 i Hemavan. En skön korglift tog mig upp på kalfjället och Kungsleden.

Tyvärr hade jag läst tidtabellen fel och fick bekräftat att bussen hem faktiskt gick 13:20 följande dag! Skulle jag korta ner vandringen eller försöka anpassa mig på annat sätt?

Från bussen hade jag märkt att det var mer snö än jag trott. Allt över ca 1300m höjd verkade vara ganska vitt. Leden mot N.Sytertoppen är ganska brant bitvis och mina gympaskor halkiga i slask... Men vädret var i alla fall till och med bättre än prognosen!

Oerhört fint i Syterskalet. Tiden, den knappa tiden, stannade för en stund.

Jag är lite svag för höjdmetrar och halkade omärkbart in på leden mot toppen. Egentligen skulle jag ta ett beslut att antingen fortsätta in i Viterskalet eller gå mot toppen. Men det "bara blev så"...

Runt kl. 19 stod jag återigen på toppen av Västerbottens län och betraktade den K2-liknande siluetten som avbildade sig över slätten. För tretton år sedan stod jag där, men då tillsammans med ett 50-tal uniformerade värnpliktiga. Nu var jag nästan ensam. Bara en ung tysk klängde sig kvar en stund. Vi fotade varandra och samtalade en kort stund. Vindstilla...

Tysken var den enda som hade fullföljt leden från Syterstugan mot toppen. Några spår visade att folk hade vänt en bit upp på norra sidan av berget. Mycket snö. Skarsnö som inte bar. Knädjupt. Oro för stukningar när fötterna ideligen försvann ner mellan stenar djup under snön.

Kaffedalen 2.0? Jag kände mig trött. Det kostade kraft att bära med sig packningen i höjdled.

Solen kämpade för att hålla sig över Skraahpetjåhke i väst och i takt med att mina skor sjönk ned i snön, sjönk också insikten in om att jag inte skulle hinna så mycket längre denna kväll.

I passet mellan Morhtetjåhke och den namnlösa 1500m-toppen fann jag en spegelblank sjö med ett stycke lätt snötäckt och plan mark utmed östra sidan. Rinnande vatten porlade ett stenkast bort.

Österut badade Ammarnäsfjällen i den sena kvällsolen med sjön Rássjajavrrie i förgrunden

Tröttheten tog verkligen ut sin rätt denna kväll och jag orkade inte laga varm mat utan kröp ned i dunsäcken med enklare tilltugg. Jag låg med tältet öppet ett tag och njöt av den allt mer rodnande horisonten i öst...

Postat 2016-08-20 21:23 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
Sida: 1 2 Nästa Sista 

 

Logga in

Tips!