Bloggar > Naturbloggen

Naturbloggen

24 timmar av mitt liv (Del 2)

Morgonen därpå vaknade jag strax före min väckarklocka som var inställd på 05:30. Vädret inspirerade verkligen min sömniga kropp att komma ur sovsäcken.

Jag hade bestämt mig för att hinna besöka Måskonåive-glaciären, så tidsplanen var ganska pressad redan från början. Den paus jag skulle ha denna dag, förlade jag vid glaciären.

Först skulle den sista höjden, i form av den namnlösa 1500-toppen, passeras.

Redan vid uppstigningen av denna, öppnade sig makalösa vyer mot slätten Måskoesvaajja i öst.

Från toppen kunde jag få en första utsikt mot glaciären.

Nedstigningen i stenskravlet avslutades med ett större snöfält med stigande lutningsgrad.

Tillslut valde jag att kliva av det konvexa snöfältet då det började kännas som om jag snart skulle hamna i sjön.

Den här platsen gillade jag verkligen! En plats som hade otroligt mycket att visa på väldigt liten yta.

Lite ledsamt var det att se hur glaciären tycks ha tagit ganska mycket stryk i form av avsmältning senaste åren. Stenpartier har kommit fram i mitten och även i glaciärens framkant på ett påtagligare sätt. En större del av den södra sidan av bräckan ser ut att ha kollapsat sedan en tid tillbaka. Vilket dån det måste ha blivit...

Någon "kalvning" fick jag inte uppleva på min blixtvisit, men en "suck" hördes varpå ringar från vattnet kastade ett pulserande ljus över den mittersta delen av isbräckan. En speciell känsla, som av något levande.

Isklumpar gled sakta genom det klara vattnet för att fastna vid sjöns utlopp.

Vattnet tar sedan fart utför branten och blir en del av Måskoesjohke. En fantastisk plats att betrakta omgivningen från, som inte går att beskriva med min fotografiska nivå i motljus.

Klockan var nu strax över åtta och jag hade haft en helt underbar halvtimme(!) på denna plats. Jag hade ännu inte bestämt mig för om jag skulle följa grundplanen att vandra genom Viterskalet och sedan mot Hemavan.

Ett högt tempo upp från Måskonåive gav mig självförtroende och vädret gjorde sitt för att få mig till att vilja ge allt. Jag satsade på att hinna kamvandra hela området tillbaka till hängbron över syterbäcken.

Det kom att bli en kamp mot klockan, som får ses som en avart inom fjällvandring. Terrängen var bitvis svår runt Viterskalet.

Utsikt mot öst från Skraahpetjåhkes sluttning

De inre delarna av Viterskalet med dess majestätiska omgivning

Måskoestjåhke från väst, Syterskalet t.h.

Från Skraahpetjåhke öppnade sig ett fantastiskt panorama över Okstindan, som innehar Nord-Norges högsta berg.

Här trodde jag fortfarande att jag hade goda utsikter att nå bussen. Planen skulle komma att visa sig vara en riktig tajt historia i praktiken.

Det var först när jag nått Dålkoetjåhke som det på allvar började resa sig tvivel om jag verkligen skulle hinna. Klockan var nu 10:37 och bussen skulle gå 13:20 från ICA i Hemavan. "Jag har dåligt med tid", hör jag mig frusta med munnen full av choklad på ett filmklipp. Jag var fortfarande på drygt 1500m höjd men tröstade mig med att jag låg i linje med Viterskalsstugan i alla fall. Om än 2.5km norrut. Men från Viterskalsstugan löper Kungsleden...och från min utgångsposition skulle man kunna kalla sträckan för Knäleden som senare övergår i Videspåret.

Lyckligtvis klarade jag mig bra, men blev lite geggig av alla hala mosshällar längre ner i ravinen mot syterbäcken. Jag genade det jag bara vågade och kom efter ca 30min ner i dalen.

Ravinen i mitten - en fartfylld historia

Ett hastigt farväl till en underbar dalgång

Nu kom aldrig kameran fram mer, för nu hade jag så dåligt med tid att jag inte vågade ta pauser längre. Att missa bussen var inget alternativ. Jag lufsade på skrå med hängbron i sikte, men terrängen blev värre och värre ju närmare jag kom. Vide, kuperat och stigar från renar som inte har något emot att göra lite avstickare här och där.

Ca 1km från hängbron gav jag upp norra sidan av syterbäcken och klafsade över till andra sidan. Några snabba klunkar ur handen. Fylla flaska och kåsa var inte på tal. Upp på Kungsleden, därefter mer av jogg. Jag försökte hitta koncept. Jogg på alla spångar - gå i uppförsbackarna. "Här går det i en rasande fart" sa en man. Jag bad om ursäkt för mitt stressande för att sedan i mitt inre lägga all skuld för denna vedermöda på Länstrafiken.

Några km före sommarlinbanan fick jag ordentlig kramp i framsidan. Försöket att snabbstretcha avslutades omedelbart då baksidan vägrade gå med på denna behandling och tvärkrampade.

Väl framme vid liften fick jag veta att klockan var 12:50, vilket gladde mig! Så hade jag klarat det!

Riktigt så lätt skulle det dock inte bli. Linbanan tar sina 10-15min och sedan är det mer än 1km längs vägen till bussen...

13:18(!) nådde jag den rest av kön som fanns vid bussdörren. Uttörstig frågade jag om jag kunde springa och köpa dricka på ICA. En snäll man lovade att hålla kvar bussen medan jag köpte läsk. 13:21 rullade bussen iväg och jag kunde inte begripa att min dagsplan höll på att gå i stöpet med två ynka minuter efter mer än 6h konstant förflyttning.

Kamvandringen hade jag kunnat lämna utan att ha haft ångest resten av året. Måskonåive hade jag aldrig kommit över om jag för tidens skull droppat detta.

Nedan en kartbild över min vandring.

Postat 2016-08-26 10:22 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

24 timmar av mitt liv (Del 1)

Bussen var framme 13:10 i Hemavan. En skön korglift tog mig upp på kalfjället och Kungsleden.

Tyvärr hade jag läst tidtabellen fel och fick bekräftat att bussen hem faktiskt gick 13:20 följande dag! Skulle jag korta ner vandringen eller försöka anpassa mig på annat sätt?

Från bussen hade jag märkt att det var mer snö än jag trott. Allt över ca 1300m höjd verkade vara ganska vitt. Leden mot N.Sytertoppen är ganska brant bitvis och mina gympaskor halkiga i slask... Men vädret var i alla fall till och med bättre än prognosen!

Oerhört fint i Syterskalet. Tiden, den knappa tiden, stannade för en stund.

Jag är lite svag för höjdmetrar och halkade omärkbart in på leden mot toppen. Egentligen skulle jag ta ett beslut att antingen fortsätta in i Viterskalet eller gå mot toppen. Men det "bara blev så"...

Runt kl. 19 stod jag återigen på toppen av Västerbottens län och betraktade den K2-liknande siluetten som avbildade sig över slätten. För tretton år sedan stod jag där, men då tillsammans med ett 50-tal uniformerade värnpliktiga. Nu var jag nästan ensam. Bara en ung tysk klängde sig kvar en stund. Vi fotade varandra och samtalade en kort stund. Vindstilla...

Tysken var den enda som hade fullföljt leden från Syterstugan mot toppen. Några spår visade att folk hade vänt en bit upp på norra sidan av berget. Mycket snö. Skarsnö som inte bar. Knädjupt. Oro för stukningar när fötterna ideligen försvann ner mellan stenar djup under snön.

Kaffedalen 2.0? Jag kände mig trött. Det kostade kraft att bära med sig packningen i höjdled.

Solen kämpade för att hålla sig över Skraahpetjåhke i väst och i takt med att mina skor sjönk ned i snön, sjönk också insikten in om att jag inte skulle hinna så mycket längre denna kväll.

I passet mellan Morhtetjåhke och den namnlösa 1500m-toppen fann jag en spegelblank sjö med ett stycke lätt snötäckt och plan mark utmed östra sidan. Rinnande vatten porlade ett stenkast bort.

Österut badade Ammarnäsfjällen i den sena kvällsolen med sjön Rássjajavrrie i förgrunden

Tröttheten tog verkligen ut sin rätt denna kväll och jag orkade inte laga varm mat utan kröp ned i dunsäcken med enklare tilltugg. Jag låg med tältet öppet ett tag och njöt av den allt mer rodnande horisonten i öst...

Postat 2016-08-20 21:23 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

 

Logga in