Här är ett litet smakprov från filmen som just nu är under konstruktion!

LYCKAD EXPEDITION!
Expedition "3 berg på 30 dagar" blev en lyckad expedition! Island Peak, Pokalde Peak och Lobuche Peak har nu bestigits. Hann även med att bestiga det lilla berget Kalapathar samt vandra upp till Everest Base camp. Det har varit en magisk månad och ett oförglömligt äventyr.. Vårt lilla team är i säkerhet i Pangbushe omkring 3.900 möh. Om några dagar bör vi vara tillbaka i Kathmadu, där känslor och upplevelser ska smältas och tas in på djupet. Bilder och mer skriverier kommer upp inom kort!

Jag andas, hittar min rytm, tar in detta äventyret som jag äntligen fått förverkliga och är oändligt tacksam för all stöttning från familj, vänner och mina fantastiska samarbetspartners Houdini och Audio Video. Ni är med mig i varje steg!

Äventyret har nu börjat. I skrivande stund sitter jag på planet mellan Stockholm och Doha flygplats, fortfarande en aningen förvånad över att det inte riktigt sjunkit in ännu. Jag är på väg.. Jag är på väg.. Orden flyter runt, försöker tränga in, låta övertygande. Ibland landar det som ett stort eko av insikt. Det färdas, skallrar genom kroppen och ögonen vattnas. Jag inser. Jag gjorde det. Drömmen, målet och planerna som jag haft i tre års tid har nu övergått till verklighet. Stunden är här. Det är dags att släppa taget. Det känns lite som när jag simtävlade förr i tiden. Nervositeten innan mitt ”heat” skulle starta. Klivet upp på startpallen, ovissheten, laddningen och spänningen. Fötterna skjuter ifrån med all kraft, lämnar marken och kroppen slår hårt i vattnet. Allt släpper. Nu kan jag inte göra mer. Jag kan bara simma, inte tänka. Bara känna, och göra mitt bästa. Andas hela vägen in i kaklet.

När jag väl kliver ombord på flygbussen så är det just den känslan som infinner sig. Jag släpper taget. Jag kan inte göra mer. Alla förberedelser, all strävan och det oändliga planerandet kommer att blekna alltmer för att istället låta storheten av upplevelsen få ta plats. Ett lugn. Skrivandet hjälper mig. Det hjälper mig att bearbeta och processa. Orden som jag skriver, och som ni nu läser, kommer så småningom att komma ikapp mig. Snart förstår jag. Nu.

Jag flyger till Doha flygplats, stannar några timmar, och fortsätter sedan vidare mot Kathmandu, Nepal, där jag landar strax efter lunch. Två nätter ska spenderas i Kathmandu innan vi tar inrikesflyget vidare till Lukla, där expeditionen tar de första riktiga kliven ut och in i den vita, vackra och isiga månaden bland bergen. De sista detaljerna ska införskaffas, utrustningen ses över en sista gång och roligast av allt ska jag äntligen få bekanta mig med teamet!

Jag längtar till luften, tältet, topparna, stillheten och enkelheten. Jag har inte pysslat med detta länge, större expeditioner. Jag lär mig. Jag är en amatör i skuggan av mina inspiratörer. Men jag står gärna här, i skuggan, ödmjukt och lär mig av de bästa. För det här har blivit mitt hem, och jag kan inget annat än att vara här.

Jag minns när jag började klättra, dels för att det faktiskt inte var så länge sedan, men mest för den påtagliga förvandlingen i mitt sätt att se och förhålla mig till "omöjliga" situationer. Jag är en optismist, en obotlig sådan, men i nya situationer tenderar huvudet att överraska, inte riktigt hänga med och förstå på vilket sätt den ska angripa och relatera till saker eller situationer som den inte är bekant med. Som till synes verkar omöjliga. Jag klättrade med en (för mig) legend. Han var ett vandrande lexikon i två trånga klätterskor. Ingen fråga stod utan ett svar. Jag hänger på klippväggen och ropar "det finns ingenting att ta i!". Jag känner hur jag glider. Mina vader börjar skaka. Upprepade gånger uppmuntrar han mig med en lugn och självklar röst "Lita på dina fötter!" Jag var van vid att klättra med styrka och envishet, med mina händer som främsta medel. Om det var tungt så drog jag mig upp. Ren styrka, det var jag bra på. Det var det enda jag visste. Men vad gör man när det verktyget inte längre funkar? När det inte längre är en möjlighet? När det inte finns något att ta i, hålla fast vid? Då gäller det att bli bekant med alla andra kroppsdelar som av någon anledning inte tidigare tillängnats någon uppmärksamhet. En outnyttjad resurs! Det fanns ingenting att stå på. Friktion med hela sulan mot den släta stenytan. Jag tryckte mig så tätt, så tätt att jag inte längre kunde titta upp, bara snett åt sidan, och min kind vilade mot den kalla klippväggen. Fyra små förflyttningar med fötterna, och därefter letade jag mig upp med händerna. Det kändes omöjligt, jag var övertygad. Gång på gång dök tankarna upp. Men gång på gång tog jag mig lite, lite längre upp. "Släpp inte taget Maria!" ekade i mitt huvud. "Släpp INTE taget!"