Hur kan klättring boosta din attityd?

Jag minns när jag började klättra, dels för att det faktiskt inte var så länge sedan, men mest för den påtagliga förvandlingen i mitt sätt att se och förhålla mig till "omöjliga" situationer. Jag är en optismist, en obotlig sådan, men i nya situationer tenderar huvudet att överraska, inte riktigt hänga med och förstå på vilket sätt den ska angripa och relatera till saker eller situationer som den inte är bekant med. Som till synes verkar omöjliga. Jag klättrade med en (för mig) legend. Han var ett vandrande lexikon i två trånga klätterskor. Ingen fråga stod utan ett svar. Jag hänger på klippväggen och ropar "det finns ingenting att ta i!". Jag känner hur jag glider. Mina vader börjar skaka. Upprepade gånger uppmuntrar han mig med en lugn och självklar röst "Lita på dina fötter!" Jag var van vid att klättra med styrka och envishet, med mina händer som främsta medel. Om det var tungt så drog jag mig upp. Ren styrka, det var jag bra på. Det var det enda jag visste. Men vad gör man när det verktyget inte längre funkar? När det inte längre är en möjlighet? När det inte finns något att ta i, hålla fast vid? Då gäller det att bli bekant med alla andra kroppsdelar som av någon anledning inte tidigare tillängnats någon uppmärksamhet. En outnyttjad resurs! Det fanns ingenting att stå på. Friktion med hela sulan mot den släta stenytan. Jag tryckte mig så tätt, så tätt att jag inte längre kunde titta upp, bara snett åt sidan, och min kind vilade mot den kalla klippväggen. Fyra små förflyttningar med fötterna, och därefter letade jag mig upp med händerna. Det kändes omöjligt, jag var övertygad. Gång på gång dök tankarna upp. Men gång på gång tog jag mig lite, lite längre upp. "Släpp inte taget Maria!" ekade i mitt huvud. "Släpp INTE taget!"