8 km
9:40 - 13:30 (inkl besök i Adolfström)
Det är svårt att veta hur kallt det var inatt. Vid något tillfälle när jag kollade var det 3° i tältet. På morgonen var det gott om kondens på alla innersidor av tältet så Wettexduken från Jäkkvik kom väl till pass. Å andra sidan möttes jag av en härlig morgonsol som värmde upp mig där jag låg och som gjorde morgonbestyren lite lättare. Det är något alldeles speciellt att sitta i naturen på morgonen med sol i ansiktet och kaffe i handen. En sorts total fullkomlighet. En känsla av att man inte behöver någonting mer, att man skulle kunna sitta där hur länge som helst.
Nu kan man ju inte det så runt 9:30 var jag iväg. Det har varit mestadels vandring i björkskog idag och tämligen lättvandrat. Det gjorde att tankarna tilläts fladdra iväg lite. Jag tänkte på mina föräldrar och att jag avsåg att skicka ett vykort till dem från Adolfström. När fyllde de 50? Pappa gjorde det strax efter att jag hade flyttat till Gbg på vinst och förlust och mina tre yngsta bröder var 17, 11 och 8 år gamla. Mamma året efter jag gift mig och ett år innan vårt första barn föddes. Jösses. Så började jag tänka på hur deras liv förändrats men också allt de gått igenom i skapandet och utvecklandet av en stor familj i just de tiderna. Pappas uppväxt i efterkrigstidens Tyskland/Berlin, mamma som ensamt adoptivbarn i Herrljunga, deras möte, de bådas uppoffringar från var sitt håll för att få det att fungera, kämpandet för att anpassa sig i olika samhällen med en familj som växte under cirka 20 års tid. Bekymmer av olika slag med alla sex barn, alla olika, ingen universell lösning att ta till. Jag själv tex som sängvätare och som hade svårt att hålla isär på "ditt & mitt" och som tjuvrökte och söp i folkparkerna i på tok för unga år och som gjorde busstreck som i vissa fall gränsade till ren skadegörelse och allmänfarlig verksamhet.
I allt detta jobbade de för att ge oss det allra bästa. Aktiva tältsemestrar och husvagn därefter. Nattligt kräftfiske i Nossan. Årliga utflykter till Norge för att handla billigt smör & socker. Bilresor till badsjöar på varma sommardagar. Regelbundna besök på ställen som Borås & Kolmårdens djurparker. Resor till Tyskland för att hålla kontakten med släktingar där. Allt kan i dagens ljus se ut som småsaker, torftiga påhitt, men sett i ljuset av den vardag de måste ha haft är jag i djup beundran över vad de åstadkom och hur de i vissa fall fortsätter att kämpa, alltid med vårt bästa för ögonen. Min mamma och pappa är de starkaste personer jag känner till.
Jag väcktes abrupt ur mina tankar av att något stort kom emot mig i hög fart på leden! Jag ryckte till och hann få upp pulsen ett hack innan jag insåg att det var tre löpare på väg norrut. De bad om ursäkt för att de skrämt mig och försvann bakom mig. Lite senare kom ännu en grupp, nu kanske 8-10 st + en hund i samma fart och åt samma håll. Den gången var jag mer beredd.
När jag närmade mig Adolfström blev leden en skogsväg. Lättvandrad men lite trist. Här mötte jag också massor av människor ute på dagstur eller på jakt. En grupp jägare satt vid vägen och jag konstaterade att de syntes väldigt tidigt tack vare sin signalorangea detaljer. Jag borde verkligen se om jag inte kan få tag på något sådant.
Inne i byn var det asfaltsväg och stugbyar. Jag letade upp handelsboden som jag rekommenderats att besök och på vägen dit fick jag bevittna två getter som smet ur sin hage och sprang ut på vägen. Jag fick varna en annalkande bil om situationen och allt gick bra. Det visade sig att det var dottern till handelsbodsinnehavaren som ägde getterna så när jag berättade om detta ringde hon till dottern. Efter ett tag kom hon ut och sa att de där getterna snart är klara för grytan.. Tydligen inte första gången de rymde.
Handelsboden var mycket trevlig och hade lyckats väl med att kombinera det gamla från en lanthandel med ett modernt snitt av vad som kan förväntas i en by som lever mer eller mindre uteslutande på turism. Att det var eftersäsong var tydligt, på dörren satt en lapp: "På lördag är jag nog här ca 12-15". Ett gäng slöa lönnfeta ungdomar i 20-årsåldern var där också med rosa hår och SD-inspirerade t-shirts. De skulle köpa cigaretter och energidryck. De fick visa leg. Bra där. Själv köpte jag tandkräm, vykort & ett kuvert att skicka brev till Lotti i. Jag frågade också om kaffeost, Som Hanna tipsat mig om, men det hade hon inte kvar någon. Kanske lika bra det... Hanna kom i i butiken med sina föräldrar, det är tydligt att de följs åt denna helg. Jag lär se henne på leden i morgon oxå då.
Jag beställde båttaxi genom Yrafdeltat ut till Bäverholm och fick mig lite guidning på köpet av den mycket trevliga båtföraren. Väl där fick jag mig ett rum och här sitter jag nu. Gården är båtförarens barndomshem och de gjorde om ekonomibyggnaderna till "Värdshus" 1979. Låt oss nöja oss med att konstatera att det märks. Inget egentligen fel på något men slitet, tillfixat allt eftersom och lite nedgånget. Det fyller dock sitt syfte till 100% och jag har ju blivit lite bortskämd med Sjöstugan i Jäkkvik... De har en restaurangverksamhet här och ikväll kommer det tydligen folk som förbeställt. Återstår att se om det blir livat och om det innebär rumskamrater för mig. Även här håller de tydligt på att göra i ordning för vinterdvala. Dottern (?) i huset har hela eftermiddagen kört förbi utanför mitt fönster på sin fyrhjuling med en sorts skidmedad släpkärra bakom sig lastad med möbler av olika slag. Sista gången hon passerade var dock inte kärran på. Då släpade hon en träbåt över gräset istället. Jag skrattade högt för mig själv i mitt lilla kök.
Vid 19:00 var det fortfarande lugnt och det hade dessutom börjat regna. Det visade ju att mitt val att ta logi här var korrekt, men det kan ju lika gärna skvala ner i morgon också. Jag har haft en vansinnig tur med vädret, det kan bara inte hålla i sig.
Dagens lärdom: Det är helt OK att känna sig nöjd efter bara 8 km också.
Myggindex: 0
Steg: 17 426
Naturobservationer:
- Hade jag haft svampbok hade jag kunnat rapportera mycket, det är rikligt med svamp av alla sorter
- Någon sjöfågel hoade över Yfrat, oklart vad.
PS. Båtföraren hette Arnold och Bäverholm var hans barndomshem. det byggdes om 79 men nu fick yngre generationer ta över, sa han. Oklart med relationen till nuvarande innehavarna dock. Kvinnan tilltalade honom med förnamn, men det är klart, hon kan ju vara svärdotter. Jag frågade aldrig.
 |
| I morgonsol är det mesta enkelt |
 |
 |
| Fortfarande grönt men det håller på att slå över |
 |
| Roliga svampar? |
 |
 |
| Handelsboden i Adolfström |
 |
| En vandrares kök en kväll på Bäverholm |
Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer. 
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren! 
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.
