Här delar jag med mig av mina upplevelser kring vandring/friluftsliv i stort. Parallellt finns att läsa min nithrintaag.wordpress.com om allehanda idéer och resor i allmänhet.

Användarnamn: Silver Cheek

Intressen:

Mer på profilsidan


Kungsleden dag för dag: 29 augusti - Gistojavratj till Barturtte (Ö sidan)

ca 16 km

9:30 - 16:45

Det var kallt inatt. Klockan 5:30 visade tempen 4° så kanske inte frost men kyligt, det kändes. Det såg ut att bli en kanonfin dag. Igen. Hur kunde min tur hålla i sig? Två regniga förmiddagar på två veckor, det är ju för bra för att vara sant. Morgonsolen jagade dimman från sjön och älvorna dansade. Då och då slog en fisk i den spegelblanka vattenytan. Åter ett ställe man inte riktigt ville lämna.

Planen var följande: Det är två etapper till nästa båttransport, 33 km enligt boken. Dagens etapp är på 20 men jobbig, så jag delar upp den på två x 16,5 istället. (om det inte går riktigt bra) Ja, jag vet vad jag sagt om planerande, men på den delen av leden är det en fråga om säkerhet också. Det finns inga stugor så jag måste planera stopp för pauser och för läger. Jag behöver vatten och bra tältyta. Kartan för ge vägledning och verkligheten avgöra och bestämma.

Efter några kilometers vandring stötte jag på Anna och Daras läger. De båda herrarna hade tydligen tältat där också men startat väldigt tidigt. Vi sa hej och jag gav mig av. Strax efter Piteälvens dalföre träffade jag på en norrman som var i Sverige för att jaga ripa och skogsfågel. Han hade två hundar med gps och två hagelgevär som hängde i en björk. Han hade också en kompis som hette Ulf och som stod och fiskade. Jag hörde honom ropa efter honom efter jag gått. Dessa två möten blev de enda för dagen (typ). De båda herrarna hann jag aldrig ikapp.

Dagen blev lite speciell och mångsidig. För det första var vandringen krävande. Det var väldigt sumpigt och snårigt mest hela dagen. Ibland gick det inte att undvika att hela skon kom under vatten. Jag tror fortfarande inte på något stort läckage, men efter en sumpig heldag står inte ens Gore-Tex emot. Det var kalla tår i sovsäcken ikväll. För det andra var det brant. När det var dags för bestigningen av fjället blev det väldigt tunga ben som fick jobba. Senare under kvällen även kramkänning i höger vad. Försöker kroppen säga mig att det är dags för en vilodag? För det tredje var det stenigt och blockterräng. Lägg därtill åsar så ständigt upp och ner. Lyckligtvis var det strålande solsken, jag vill inte tänka på hur det varit att gå i allt detta om det dessutom regnat... Domningarna i tärna fortsätter, Fotbad har inte blivit av på några dagar nu.

Totalt kom jag att gå 3 km kortare idag på samma tid jmf med igår. Ändå kom jag inte lika långt som jag hoppats. Jag kan ha mätt fel på kartan men jag började bli trött och dessutom såg vädret ut att bli sämre. Vid 15-tiden gick solen i moln och över en bergskam tornade regnmoln upp sig. Jag försökte avgöra åt vilket håll de gick men det var som vanligt hopplöst. Jag började känna några stänk så jag stannade och tog på mig regnstället och regnskyddet för säkerhets skull. Rent psykologiskt ville jag gärna över på andra sidan fjället men leden går på skrå här så det tar sin tid. Mer stänk, allvarligare denna gång. Kartan igen. En jokk om 2 km, en dryg halvtimma. När jag kom dit hotade molnen än mer. Jag såg en tältplats och samtidigt att det var en bra bit till toppen och över en timme till nästa vattendrag. Då tog vinden i och det började regna på allvar. Beslutet fattades direkt och där låg jag på knä och försökte regnskydda allt jag hade samtidigt som tältet och stormlinor fladdrade i vinden och piskade mig i ansiktet. Prio var nu att få upp tält och sovsaker. Övrigt på lägerplatsen fick vänta, blev det för illa fick det bli nötter till kvällsmat. Det blev lite snett och vint men jag klarade det! 20 minuter senare var det blå kvällshimmel, vinden mojnade och regnet drog vidare norrut. Typiskt, men nu hade jag fått prova på det också.

När jag gjorde en snabb kvällsmat kom Anna och Dara. De hade kommit sent iväg (13!) men var redan här (klockan var strax före 18). Hon skulle givetvis dra vidare och jag var lite avundsjuk. Vi pratade om att ses och ta gemensam båt i morgon eftermiddag, vi får väl se hur det blir. Jag stog ett tag och beundrade landskapet i den milsvida utsikten och tror jag kunde se olika väder på olika ställen. Plötsligt såg jag det svarta stup jag passerade under igår, det låg jättelångt bort - har jag gått så långt?

Det finns något overkligt i hela det här äventyret. Att jag gör detta. Att jag sitter ensam i en björkskog och äter lunch i Norrland/Lappland med vyer för vykort framför mig. Är det på riktigt? Det blir liksom en egen värld, en som nästan känns som att den är på låtsas. eller i alla fall parallell. Det slår mig samtidigt att jag ju inte har någon koll på vad som hänt i verkligheten. Obama kan ha blivit skjuten, kungen abdikerat, nya terrordåd någonstans, Roger Waters annonserat ny turné, Vindspelet gått i konkurs, mina syskon blivit sams, storskaligt krig någonstans, cancer ha blivit utrotat... Det är rätt skönt att vara ovetande.

Dagens lärdom: Fjällvädret ändrar sig verkligen snabbt. Åt alla håll.

Myggindex: 1 (lite vid lunch)

Läggdags: 18:30 - 14°

Naturobservationer:

- Mest att se till så man inte trampar i något sumphål. Eller stukar foten.

- Men jag har sett älg- och tjäderbajs

- Och en svart hårig larv

- Och hört korparna över Barturtte

Älvdans
på en spegelblank sjö
Solvarma kängor
 
Örnen (har jag för mig)
Det står en ren där. på krönet
Klar för kvällen
Vädret drar vidare
Logga in för att kommentera
Bli medlem
Glömt namn/lösen?

Läs mer i bloggen

Jämtlandstriangeln 2019 - 20/7, Blåhammaren till Storulvån

12 km vandring, 9:25-13:35

Sista etappen beskrivs av alla som enkel. Enligt vårt tempo hittills inklusive pauser skulle det innebära cirka 4h vandring och då vår buss till Duved inte gick förrän 18:00 hade vi ingen som helst brådska. Vi låg kvar länge i tältet och hörde folk runtomkring oss riva sina och göra sig iordning och när vi kravlade oss ut i morgonsolen var det bara vår närmsta granne kvar i det område vi låg. Ett skånskt par som kom sent dagen innan och som högbräkande refererade sitt tältresande till alla som var inom hörhåll. Vinden hade mojnat redan igår kväll ch under natten så myggen var ganska intresserade av havregrynsgröt men inom kort ökade vindstyrkan och det verkade som att vi faktiskt skulle ha tur med vädret även idag. SMHI hade förvarnat om en liten risk för 0,6 mm regn i Blåhammaren så lika bra att packa ihop och dra så vi slapp det skyfallet. Tält och linor var lika stabila idag så det var en fröjd att packa ner det för sista gången denna resa. Rutinen att packa ryggsäcken satt redan så strax före 9:30 satte vi den ena foten före den andra och påbörjade nedstigningen från fjällstationen. Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.

Jämtlandstriangeln 2019 - 19/7, Sylarna till Blåhammaren

19 km vandring (knappt), 8:45-15:30

Jag var med om något mycket märkligt inatt. Jag vaknade till ett par, tre gånger, ingen koll på vad klockan var, fullt medveten om att det inte blåste längre. Jag kunde se att tältduken fladdrade lite men jag hörde ingen vind. Forsen i jokken nedanför fjällstationen hörde jag dock tydligt. När natten led mot sitt slut och vi började vakna till vid 6:30 var det fullt blås igen och Lottis kommentar var "Fan vad det har blåst i natt!" Kan jag ha inbillat mig alltihop? Kan hjärnan liksom ha filtrerat bort ljudet av blåsten för att ge mig ro att sova? Jo visst, jag hade öronproppar, men jag hörde ju som sagt forsen, och den låg längre bort än byarna som högg i vår tältduk. När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer. Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren! På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.

Jämtlandstriangeln 2019 - 18/7, Storulvån till Sylarna

16 km vandring, 10:15-15:35

Jämtlandstriangeln (JT) är populär. Dels eftersom den är lättvandrad, du behöver egentligen bara god grundkondition så klarar du den. Dels eftersom den år mellan tre fjällstationen, inte stugor, och det innebär att du kan boka boende och middag såväl som lunchpaket att ha med dig ut på fjället. Det enda du behöver är alltså en liten dagsäck och en kåsa, möjligen ombyte. De tre stationerna fullbokad snabbt och STF marknadsför vandringen hårt. Av denna anledning var jag lite förvånad över bristen på kängor och ryggsäckar på nattåget till Duved när vi klev på i Skövde. Det fanns några få men jämfört med när vi åkte till Kiruna Fjällräven Classic 2015 var de ingenting. Till och med när jag året efter åkte till Abisko för att gå till Hemavan var det fler vandrare på väg. Kungsleden verkar fortsatt dra fler folk helt enkelt.


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...