9-20
15+7
Jag kan förlika mig med de allra flesta av väder. Köld, regn, värmebölja, ruskväder. Blåst däremot, det kan jag inte förlika mig med. Man kan ju liksom inte gör något åt det. Visst, en vindtät jacka hjälper men vinden tar likväl tag i allt. Hugger och rycker, jagar och drar. Natten var regnig och blåsig och när det var morgon var bara blåsten kvar. Men det var den med besked. Ingen idé att sitta, ingen idé att ha hatt. Den enda fördelen var att tältet gavs en chans att torka. Skyarna jagade kapp med varandra över fjället och det var omöjligt att veta om det skulle regna eller klarna upp. Jag gav mig iväg strax före 9 och knatade söderut. Nordöstanvinden högg tag bakifrån och det var riktigt skönt att gå åt det hållet jag var på väg. De jag mötte såg pinade ut med huvor och vantar.
Efter cirka fem km kom jag fram till "mina" tio meter av Kungsleden och det var roligt och lite speciellt. Strax därefter tog jag en liten snackspaus och tänka sig då kom solen fram! Över ett vidöppet kalfjäll njöt jag av varenda steg hela vägen till Sitojaure. Siktvidden var gigantisk och vädret gjorde ju inte saken sämre. I stugan satt värden och var pratsjuk vid den blåsiga sjön. Vi pratade om folk som har bråttom och folk som ger sig ut att ro på sjön trots bristande erfarenhet. Jag hade ju missat morgonbåten, nästa gick 17, så jag hade lång tid kvar. Jag satte mig utanför paret Blinds hus och väntade. Efter ett tag kom ett franskt par och strax därefter danskarna från igår kväll, de visade sig dock vara holländare eller nåt. De väntade ett tag men så flög de upp och gick sin väg. Senare skulle det visa sig att de beslutat sig för att ro istället, något som Blind bara skakade på huvudet. Blåsten gjorde den grunda sjön krabbig och svårnavigerad och när vi körde om dem med motorbåten hade de redan hållit på i en timme och hade säkert ett par timmar kvar.
Nu blev det lite märkligt. I land stod det 9 km till Aktse. Jag hade funderat på att tälta direkt vid stranden då jag trodde det var 13, men nu tyckte jag att jag lika gärna kunde gå ta några km. Problemet var bara att efter några km fanns inga vattendrag längre. Klantigt, jag borde kollat. Så jag travade på och det blev RIKTIGT brant så mitt vattenförråd kom till användning där, inte till frukostkök. Rätt som det var var det lika bra att gå till Aktse, eller i alla fall i närheten av avtagsvägen till Skierfe, för bestigningen i morgon. Men där fanns det inte heller några platser att nyttja, dessutom var det en stenig och hemsk brant neråt så jag beslöt mig för att skippa Skierfe.
Tiden gick och klockan var över 20 när jag kom fram. Kalla mig latmask men jag tog en stugnatt. Hamnade i en med ett gäng lite äldre herrar och damer som var ute på äventyr. Tröttheten efter dagens strapats visar sig i dessa rader. Väldigt lite reflektioner och tankar. I morgon går båten 9, jag lovar att ta en kortare etapp, då blir mer tid.
Dagens lärdom: Det blir inte som man tänkt sig
Myggindex: 0
Steg: 205 753
Naturobservationer:
- Mycket ren
- Gräsloppa
- Korp
- ETT Hjortron
PS. En bra dag känslomässigt, det har rullat på och fungerat bra! Men den blev för lång och jag hann aldrig reflektera i efterhand.
| Blåsten under natten hade ryckt i tältet |
| Sjäksjo såg mysigare ut i sol |
| Mina tio meter! |
| Sol och siktivdd |
| På andra sidan sjön, söderut mot Aktse |
| Därifrån jag kom. Kvällssolen kastar långa skuggor |
| Det ska betvingas. Kroppsvärmen är redan påtaglig. Det blev inga fler bilder denna kväll... |


Det var verkligen lättvandrat. En kort knöl att ta sig över på de första hundratals meterna men sedan bredde kalfjäll och dalgången söder om Getryggen ut sig med milsvid sikt tack vare vädret. Men kunde se vandrare framför sig på leden som ett pärlband men också lika många som som slagit paus och bara satt och njöt av det fantastiska framför ögonen. Det var enstaka vad, det var spänger över våtmarker och det var torrstigar över hedar med lappjung vars klockor lyste ljusrosa utmed sidorna.
När vi gick upp kunde jag konstatera att alla linor och pinnar satt på sin plats. Vårt fina Hilleberg Nammatj EX hade gjort sitt jobb med den äran. Efter en stund kröp solen upp över fruntimmersklumpen och på Lottis sida blev det snabbt varmt i tältet. Lika bra att gå ut och medan Lotti tömde liggunderlag och packade sovsäckar började jag koka havregrynsgröt med blåbärssoppepulver. Vi var inte först ur tälten men långt ifrån sist. Folk kravlade ur sina kokonger och man hörde gasolkök brusa lite här och var. Himlen var blå och nästan molnfri och från söder blåste en kraftig vind. När klockan var vart i nio var vi redo att ge oss av och påbörjade den tre km långa nedstigningen till bron igen för att där vika av norrut över fjället. På vägen ner gick vi över ett antal små bäckar och i nästan var och en av dem stod en öring. Det fick mig att minnas när en ganska stor sådan hoppade över min fot vid ett vad på Kungsleden. Det är så häftigt att de lever i dessa miljöer.
Blåhammarens Fjällstation ligger på 1086 möh och är med det Sveriges högst belägna dito. I stort sett alla beskrivningar av JT talar om den långa sega uppförslutan från Sylarnahållet de sista sex km av leden. Jag är inte vän av motlut så jag såg inte fram emot den, speciellt som det avslutade den längsta etappen på resan, 19 km. Det är givetvis individuella upplevelser allt detta men jag tycker ju att man hellre ska "varna" för stigningen till Sylarna, eller än mer den första biten efter bron, då man ska upp över krönet på det första fjället så att man ser Blåhammaren som en silhuettkuliss på toppen av fjället, vansinnigt långt bort och till synes onåbart. Den var brantare, klippigare och på det hela taget mer intensiv. Visst, de sista sex km var långa och bitvis sega, men i några långa stycken gick det plant på skrå så det fanns gott om tid för återhämtning. Mitt tips: var inte orolig för uppförsbacken till Blåhammaren!
På vägen ner från Sylarna möttes vi av en herre på MTB som hälsade glatt, precis som alla andra . När vi sedan var på väg uppför efter bron kom han ikapp och körde om oss istället. Vi var vid det här laget ganska nära krönet och väl dör stannade han för en liten paus och fotografering av sin cykel i det fina landskapet. Vi kom då ikapp honom istället och språkade lite snabbt innan an rullade vidare. Han hade startat med tåg & buss från Åre i morse och skulle cykla JT under dagen. Han påpekade att detta var en enkel led att cykla sett till underlag och liknande och jag försökte käcka till mig genom att påstå att det som väl mest var i vägen här var turister och vandrare. Han menade på att det finns gott om plats för alla och att det trots allt är bra att det kommer folk då den här bygden behöver varje skattekrona utifrån som den kan få. Han själv hade visserligen en ganska tydligt sydsvensk dialekt men kallade sig själv "deltidsbrandkåren" i trakterna så man får väl ge honom lite cred för att tänka på omgivningen och inte bara vara sommargäst.